fredag 5 mars 2010

Att kommunicera det förflutna

Har alltid älskat att läsa! Genom läsning av fiktion med en historisk bakgrund kan man få möjlighet att, genom en annan persons ögon, träda in en helt ny, främmande värld. I den främmande världen kan man erbjudas en ökad förståelse för andra tiders kulturer; hur dom levde och hur de såg på olika saker. Man kan inte känna hur det känns att gå på en sandstrand eller känna doften av tång om man inte varit med om det, men att läsa romaner är så hudnära, man kan komma. Att förstå vår historia skänker inte bara kunskap och förståelse om den tiden vi läser om, utan också för ens egen tid och för framtiden.

I den senaste historiska romanen jag läste av Elisabet Memert "Ödets hav" fick jag ”tillträde” till medeltida Gotland. Jag fick följa fiktionfiguren Auroras kamp genom livet som bestod av krig, farsot och ett allmänt tufft liv för kvinnor. Oavsett vilken tid vi kommer i från, finns det många erfarenheter som vi alla har gemensamma som exempelvis födelse, kärlek och död. På grund av denna gemenskap kan vi identifiera oss med bokens karaktärer och därmed lättare uppleva deras miljö. Att man kan lära sig av något som man finner otroligt roande, gör också att man lättare kommer ihåg vad man läst.

Håller med om det Eva Queckfeldt skriver i "Historien är nu", om läsandet av historiska romaner: ”Det kan väcka ett intresse som kan leda till mer. Låt oss kalla det lockbete eller en aptitretare. Det är inte dåligt, det är oftast högst smakligt – men det är långt ifrån allt.” Efter att jag läst en historisk roman, blir jag alltid nyfiken på vad som står i faktaböcker om den aktuella tidsperioden. Man får, som sagt, en mersmak som leder till mer information.

Håller också med Queckfeldt om att det skulle vara positivt om man fick läsa historiska romaner i flera ämnen i undervisningssyfte. Samtidigt belyser hon att genom läsning av historiska romaner, faller inte pusselbitar i rätt kronologisk ordning. Att man alltså inte lär sig historien i rätt ordning. Undrar egentligen vad hon menar, det är klart att man kan läsa historiska romaner i en kronologisk ordning om man vill. Undrar vidare varför läsningen måste ske i rätt ordning? Kan man inte se en sammanhängande historia ändå?

Under skrivandets gång kommer jag att tänka på hur långt vi ändå har kommit. Läsningen av romaner sågs ju, för inte allt så länge sedan, som väldigt farligt. För mycket läsning ansågs till och med, speciellt för kvinnor, vara dödligt. Nu tillhör romaner, i alla fall i svenskämnet, den akademiska diskursen. Diskussionen om romanens betydelse för förståelse och inlevelse är på framfart. Vi har, som sagt, verkligen kommit en bit på vägen…

/Sofie Harri

8 kommentarer:

  1. Vår professor i historia på 90-talet, Matti Klinge, uppmanade oss att läsa historiska romaner. Några är särskilt viktiga som opinionsbildare på 1800-talet och 1900-talet. Romanerna kom att väcka debatt på sin tid.

    Ett par exempel. Historieprofessorn Z. Topelius romansvit "Fältskärns berättelser" skrevs på 1800-talet och påverkade historiesynen i Finland långt in på 1940-talet. Likaledes gjorde V. Linnas roman "Under polstjärnan" att man på 1960-talet äntligen ville ta upp och bearbeta de rödas trauma från inbördeskriget. Den vita sidans historia och syn på kriget hade skrivits alltför länge tills dess. Dessa lästes av såväl "folket" som av "proffs", så deras betydelse för synen på fosterlandets historia var enorm...

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig i att få den här så kallade mersmaken av information, och jag kan tänka mig att det är många gånger författarens mål att få läsaren mer intresserat i historien.
    Eftersom en historisk roman är just det "en historisk roman" ser jag inte syftet i det att sätta det skrivna i ett kronologiskt ording.
    Den som är intresserat i historien kommer och bli intresserat i faktaböcker och vill förmodligen se och hitta en större sammanhang, medan en annan som läser historiska romaner vill bara läsa en berättelse som möjligtvis berör men inte väcker ett intresse för mersmak av information.

    SvaraRadera
  3. Mycket bra och tänkvärt inlägg. Den historiska romanen tror jag är mycket viktig och kan ju som du och Frauke var inne på, tolkas och läsas på olika sätt. Dess betydelse är kanske viktigare än någonsin i dag i vårt identitetssökande.
    Jag är ju något... hrmm, äldre än de flesta i den här kursen, och när jag var i tonåren började jag läsa Lars Widdings romaner. Då fanns ett betydligt mindre utbud, särskilt av romaner skrivna av utbildade historiker om den svenska historien. Peter Englunds Poltava som kom i slutet på 80-talet ändrade på detta. En historisk roman skriven av en historiker på ett skönlitterärt vis öppnade väl kan man säga vägen i Sverige och har ju idag många efterföljare. Så den historiska romanen har för mig varit mycket viktig. Och att den ska användas i utbildningssyfte anser jag vara självklart. Den tillför en ytterligare dimension som kan göra det lättare både att förstå, väcka nyfikenhet och att ställa frågorna.

    SvaraRadera
  4. Ja, Mattias, det är verkligen roligt att det har blivit fler historiska, seriösa romaner. Läste ganska nyligen "Karolinas Poltava" av Elsie Rydsjö och följde upp med Peter Englunds "Poltava", så det var kul att du nämde just honom. Har läst många böcker av Englund och blir fängslad av hans sätt att skriva. "Brevet från nollpunkten" ger en otroligt verklig bild av, bland annat, första världskriget och atombomberna över Japan. Har också börjat på "Stridens skönhet och sorg". Väldigt bra böcker men också otroligt otäcka!

    /Sofie

    SvaraRadera
  5. Ja, Frauke, alla läser på olika vis och också, beroende på vad vi har med oss i bagaget, tolkar på olika vis. Även om man inte får mersmak, kan man ju dock inte undgå att få lite kunskap och förståelse...

    /Sofie

    SvaraRadera
  6. Mycket bra inlägg, håller helt klart med om att historiska romaner ger en mersmak för tidsperioder och kulturer. Själv håller jag för tillfället på med 'Den Oövervinnerlige' av Peter Englund och läste innan det föregångaren 'Ofredsår' (båda har bidragit till ett större intresse för 1600-talet). Information skrivet i romanform på ett sådant sätt anser jag är betydligt lättare och roligare att ta till sig, kanske speciellt jämfört med facklitteratur som är skriven på ett helt annat sätt, men samtidigt är det viktigt att vara medveten om vad som faktiskt är fakta och vad som är spekulationer från författarens sida när det gäller sådana historiska romaner.

    SvaraRadera
  7. Mycket bra inlägg, Sofie, jag är själv ett stort fan av historiska romaner. Jag håller med om att de borde vara en del av undervisningen, speciellt i grundskolan eftersom barn och ungdomar har så mycket lättare att ta till sig fiktion än ren fakta. Dock måste man alltid vara medveten om den artistiska friheten som författare tar sig och komma ihåg att mycket faktiskt är fiktion. Detta är mer eller mindre viktigt beroende på vad man är ute efter vid läsningen: är det historisk kunskap kan det vara farligt att förlita sig helt på böckerna, men är det en mer allmän översikt och en inblick i det sociala är det inte lika viktigt. Det bästa är nog om man följer den känsla av mersmak som man får, som du skriver om, och kompletterar fiktionsläsandet med facklitteratur.

    SvaraRadera
  8. det är bra med historiska romaner för att det kan växa till ett historia som till kunskap och man dotter läste en romanhistoria så växte hennes historia kunskap och kanske det blir lockar framtidens skolungdomar

    SvaraRadera