måndag 11 maj 2015

Fängelse i staden

Av Sebastian Blomqvist

Jag valde att kolla på Ravelinen och bastionen mitt i centrala Kalmar som nu används som kriminalvårdsanstalt då jag alltid undrat varför man har valt att ha den mitt i centrala Kalmar under sådan lång tid. På deras hemsida så står väldigt lite information, det står bland annat att anstalten byggdes 1852 och är därför en av landets äldsta som fortfarande används. Och att placeringen av anstalten var på den tiden ocentral medans den nu ligger mitt i staden. På skylten utanför anstalten så står den om "Ravelinen prins Carl" som den kallas, så står det mer information.

Skylten berättar om historian om hur Ravelinens läge kom till. Kalmar flyttades av försvarsskäl från läget invid slottet till Kvarnholmen. En fästningsplan ritades av chefen för fortifikationen, Johan Wernskjöld och godkännes av Drottning Kristina 1651. Den nya staden försågs med ett bastionsystem med vallar och värn som i olika nivåer och steg skulle skydda mot anfall. Själva Ravelinen byggdes under 1680- talet och ritades av generalkvarter-mästaren Erik Dahlberg. Den namngavs efter prins Karl, blivande kung Karl XII. Ravelinen var kilformad och med en vallgrav fylld med vatten omgavden för att ge ytterligare skydd. På informationsskylten står även om den gamla vindbtyggan över Systraströmmen till västerport. Den gamla vindbryggan var stadens infart och när infarten flyttades till Tullbron på 1850 så revs bron under 1870- talet. Den brygga som nu står där byggdes 1997. När ravelinen blev fristående och på ett avgränsat läge, så fanns det en utmärkt tomt för ett nytt fängelse. Fängelset invigdes 1852 och är ritad av arkitekten Axel Nyström.

Efter kursen med med hur man kommunicerar kulturarv så måste jag säga att anstalten är väldigt dåliga på att kommunicera deras historia. På deras hemsida står nästan inget alls om ravelinen eller historian. Informationsskylten har mycket mer information och är även på Engelska och Tyska, även om informationen på Tyska och Engelska är väldigt liten. Skylten är dessutom gammal då pappret i skylten har blivit blött och en del bokstäver har smetats ut. Annars är informationen väldigt bra. Jag valde att skriv om anstalten och dess historia då jag blev intresserad av byggnaden när jag flyttade hit och undrade varför den var där och varför man inte byggt ett nytt fängelse utanför centrala Kalmar. 

torsdag 7 maj 2015

Kulturarvets delar

Av Sebastian Blomqvist

I kursen om kulturarv och kommunikation så har vi diskuterat kommunikation om kulturarv och får synen av att kulturarv är ett stor område. Jag tycker dock att det känns som att kultur blir mindre och mindre, särskilt inom vissa delar, det finns många olika exempel om detta. När det gäller om det blivit mindre användning av kulturarv så stämmer det när det gäller bio och film, samt genom teven. Det har blivit mycket större med att kolla på film och serier genom internet samtidigt. En del större immateriella kulturarv som varit jättestora under längre tid men som blivit allt mindre med åren är radio, teater och musikaler som minskat under flera år, vad detta beror på är högst troligen digitaliseringen av kulturarv och att man kan kolla på det mesta genom internet. Man kan se allt man vill i sin webbläsare, och även annat utbud  som underhållning som spel och podcasts istället för radio.

Det är svårare att se om det är någon skillnad på bruket av materiella eller immateriella kulturarv då det är väldigt breda ämnen. Det kan vara svårare att bevara och bruka immateriellt kulturarv då  om det inte används så försvinner det. Ett materiellt kulturarv kan stå kvar under lång tid mellan att man renoverar och tar han om objektet. Man behöver dock inte lägga några resurser på att bruka och bevara immateriellt kulturarv.

Jag anser att det är det materiella som påminner om det immateriella, det är av det immateriella man får funderingar och tankar om det materiella. Det immateriella kulturarvet är lättare att kommunicera till många människor då  man inte behöver befinna sig på en specifik plats eller ha något speciellt objekt, som en karta eller gps. Det är förvisso lättare att lära ut hur man kommunicerar ut ett materiellt kulturarv då man har en fast objekt eller plats och det finns fakta om det. När det kommer till ett immateriellt kulturarv så har alla olika tankar och tycken om det, och man kan inte säga att någon tycker fel, men är det ett fakta så kan man inte motsäga det.

söndag 3 maj 2015

Knossos historia och mytologi


När jag var 12 år så upplevde jag en sak som fortfarande representeras hos mig, jag besökte Kreta. Jag kommer ihåg klart och tydligt att innan det så hade jag inte haft vare sig intresse eller vilja att tänka så mycket om historia och vad den betyder för båda nutiden och framtiden. Historia för mig då var någonting vi hade i skolan då jag kunde få sova i 1 timme istället för att sitta och lyssna på någon lärare stå och rabbla upp årtal lite här och där. Min syn på historia då är väl representerat inom dagens samhälle också, vad jag har fått höra så är det väldigt många lärare som mest står där och rabblar utan att egentligen veta varför och hur det är viktigt för elever i 6:e klass att veta, utan det var mer någonting de var tvungna att göra som lärare. Det är under lite senare utbildningar, d.v.s. gymnasiet eller universitet, som det faktiskt kommer lärare med ett intresse för ämnet som är mycket bättre på att förklara, och förklarar djupare än det klassiska ”Det var så då”. Jag besökta Kreta med min mor och min syster, redan vid första steget ut på marken ifrån flygplanet så insåg jag att detta var någonting jag skulle gilla. Grekland har en så enormt rik historia att det är svårt att vara negativt inriktad mot historia när man är där, och är man det så skulle jag gissa att en gnista tänts i alla fall när besöket är över, precis det som hände med mig. Vi besökte i alla fall Knossos på Kreta, Knossos är då enormt när det kommer till den Grekiska bronsåldern och massor med fynd har gjorts där. Men Knossos är även väldigt känt inom den mytologiska världen, det sägs att det var på Knossos som Kung Minos bodde. Knossos är fullt av labyrinter som det sägs att en minotaur sprang runt i, minotauren då som Minos fru har fött men det är inte Minos barn, och det var skammen av det som gjorde att labyrinterna byggdes. Orsaken till att jag tar upp detta är för att detta startade min gnista, inte bara för historia men även för arkeologi och mytologi. Att det fortfarande finns kvar så man får besöka det, har man även läst på lite, både om dess historia och dess mytologi och sen är där på platsen och tittar sig omkring så är det väldigt svårt att inte kunna bli väldigt intresserad av vad som representeras och vad man kan lära sig genom att titta bakåt i tiden. För att låna Hillboms uttryck så var det denna Tidsresa som skapade mitt intresse.

//Björn Karlsson

onsdag 29 april 2015

"Varför inte göra det lättare för sig?"

Jag satt häromdagen och pratade med en kompis till mig i hans vardagsrum, vi satt och pratade allmänt om både allt och ingenting, men efter ett tag kom vi in på ämnet böcker och kultur, jag själv är en självutnämnd bokslukare och älskar att läsa böcker, allt ifrån nya deckare så som ”Hypnotisören” av Lars Kepler till lite äldre brittiska klassiser så som ”The Hound of Baskerville” eller ”Oliver Twist”. Efter ett tag fick jag frågan, ”Men varför ska vi behålla böcker, varför inte bara gå över helt och hållet till läsplattor, så som Kindle som är baserade på att man endast ska läsa text på den. Jag blev lite överrumplad av frågan då det känns som om det gått över från att vara en allmän fråga till mer av en retorisk fråga nu för tiden där svaret är något som alla redan vet. Men varför ska man egentligen behålla böcker i pappersform när det finns medier som t.ex. Kindle eller iPads, det är mer effektivt att både kunna läsa och få tag på böcker över internet, det går även att koppla ihop sin läsplatta till ett företag som t.ex. Audible då man kan läsa på en platta, trycka på ordet man slutar, sen gå till sin bil och där kan man fortsätta precis ifrån där man slutade, genom att lyssna på en ljudbok. Det är någonting som är väldigt svårt att göra, jag säger inte att det är omöjligt, men konsekvenserna av att läsa en bok medan man kör är oftast katastrofala. Så varför ska man egentligen behålla den klassiska pappersformen av en bok till för underhållning. Jag är som sagt väldigt partisk till det, jag älskar doften av en helt ny bok, jag älskar spänningen som uppstår precis när jag sätter mig och lägger boken i min famn, känslan av att sitta i sin soffa på en regnig dag med en kopp kaffe(här är valet av dryck väldigt fritt) och läsa en ny bok, eller en klassisker, är något som en läsplatta aldrig kommer att kunna ersätta. Det handlar även om översättningar, om en bok skrivs på engelska och sen översätts så förloras väldigt mycket av det som författaren ville förmedla enligt mig, och valet av språk underlättas med läsplattor och då tror jag att många kommer ta den lätta versionen och läsa det på sitt modersmål. Orsaken till att jag tog upp detta är för att det kan även representera sig när det kommer till kultur, med tanke på att teknologin har praktiskt taget tagit över världen och knappt finns någon person som inte har en smartphone till exempel, så tycker jag att man komma ihåg och uppskatta kulturen som funnits, då mycket av den kommer att försvinna eftersom att hos de nya generationerna av människor kommer majoriteten tänka som mig kompis. ”Varför inte göra det lättare för sig?”

//Björn Karlsson

tisdag 28 april 2015

"I don't appropriate - I appreciate!

På senare tid har det dykt upp ett nytt begrepp i den mer politiskt korrekta delen av världen, alltså Cultural Appropriation - förkortat "CA". På svenska kallas det rätt och slätt för Kulturell Appropriering och själva begreppet syftar till när en kulturell grej "tas över" av människor som inte själva har någon historisk eller kulturell koppling till saken i sig, utan som ska fylla ett syfte utav till exempel mode, eller inredning.
Exempel på CA kan vara:

  • Att använda föremål eller bilder av religiös betydelse som prydnad i sitt hem, så som Buddhastatyer, afrikanska masker, drömfångare etc.
  • Att använda föremål som är/har varit viktiga inslag i andra människors religioner eller kulturer som modeaccesoarer, så som bindis, hennatatueringar, fjäderhuvudbonader etc.
  • Att använda karikatyrer av andra kulturer, ofta också som i egenskap av vit person, som utklädnad i syfte att förlöjliga, vara "rolig" eller för nöjes skull så som
detta.

Problematiken i just denna form av kulturell appropriering är just att den utövas allra främst av vita människor i rika, västländer.

Det man glömmer här är att de flesta människor som faktiskt tillhör dessa kulturer som vi klär ut oss till, använder som mode etc, har blivit förtryckta - av oss - för just dessa saker. 

Det vanligaste argumentet för CA är dock att detta är just ett sätt att kommunicera kultur. 
"I don't appropriate - I appreciate!"

Kulturens olika medier

Ett inlägg av Sebastian Blomqvist.

Under kursens gång har vi ofta diskuterat om hur man kommunicerar kulturarv genom olika metoder, mest inom museivärlden. Bland annat genom moderna metoder som digitalisering av museer och virtual reality. Detta är något som vi har gått igenom både på föreläsningar och i litteraturen. Och medans vi gick igenom alla dessa olika sätt att kommunicera kulturarv så funderade jag på andra olika sätt man kan kommunicera kulturarv utanför museivärlden.
Det första som kom till tanken var genom film och tv serier, det gäller allt från dokumentärer till vanliga actionfilmer, detta valde jag sedan som mitt ämne inom min fallstudie. Att kommunicera kulturarv och budskap och värden genom film är ett av dom lättare sätten att kommunicera kulturarv genom, eftersom det är lätt att nå en stor publik. Om serien eller filmen är bra producerad så är det ett väldigt bra sätt att kommunicera sitt budskap till sina tittare. Man kan även skapa debatt och funderingar om hur det var förr och om kulturarv, som i serien Vikings där man skrev i en tidning i Norge vid namn Aftenposten om Vikings syn på Uppsala tempel då dess utseende liknar en stavkyrka. Dom påpekar dock att dessa stavkyrkor inte byggde förrän efter vikingatiden, och att dom aldrig var belägna i närheten av ett berg.
Ett annat sätt att kommunicera kultur och andra budskap är genom sång och musik som är ett av dem äldre sätten att kommunicera igenom. Det är ett simpelt sätt att kommunicera igenom då man får ut ett budskap väldigt snabbt och dom flesta uppskattar musik. Som exempel i Dia Psalmas låt "Balladen om lilla Elsa". Det är en låt som handlar om en gammal sägen om näcken, som är en gammal figur i den gamla folktron i Sverige och Norge.
Ett mer modernt sätt att kommunicera kultur är igenom tv/ data spel, något som man inte hör så mycket om inom kultursektorn. Även om detta är ett väldigt bra sätt att engagera yngre med, då detta är väldigt stort i dagens samhälle. Det är svårt att hitta ett fullt ut historiskt korrekt data spel, och förmodligen lika svårt att skapa. Men trots det tror jag att om man skapade ett sådant spel skulle det vara lätt att få yngre att bli intresserade av kulturarv. Det skulle också kunna skapa mer jobb för många inom olika sektorer, och skulle kunna nyttja kultursektorns ekonomi. 

Hur kommuniceras anonyma kulturarv?

Jag snubblade tidigare över rubriken ”Archaeology of Nothing” och blev nyfiken. Arkeologi och Ingenting i samma rubrik väcker liksom min nyfikenhet. Vad kan det handla om, ingenting? Men något kan väl inte handla om ingenting, eller? Jag läser vidare och fram ur texten kommer en arkeolog och ett försvunnet tegelbruk. Det handlar om Fittja tegelbruk som en gång fanns, och med anor från 1600-talet. Arkeologen heter Emma, och hon finns, till skillnad från det försvunna tegelbruket. Det som framkommer här är då att Emma vill lyfta fram detta anonyma kulturarv i landskapet där det en gång fanns. För spåren i landskapet finns fortfarande kvar, till skillnad från tegelbruket som varken finns i landskapet eller dokumenterat i arkiven. Så någonstans på vägen brast kulturarvskommunikationen, och här placerar sig en arkeolog som undrar hur hon kan gräva ut och synliggöra något som inte längre finns. Det undrar jag också. Hur är det då möjligt att kommunicera kulturarv som inte är synliga, som är anonyma?

Berättelsen fortsätter. Och arkeologen arbetar sig ned i multnande löv, jord, avbrutna grenar, skräp. Fram kommer även järnfragment och tegelkross. Tegelstenar finns också på platsen. Kulturmiljön omformas och delar av platsen återskapas på något sätt genom användningen av resterna som finns kvar av tegelbruket. Undersökningen utvecklas också till en slags konstnärlig gestaltning, där ett verk formas fram ur jorden. Tegelstenar samlas ihop, en kallmurad konstruktion byggs upp och ett antimonument växer här fram som ett slags monument över kulturminnen som sedan länge har raderats ut. Det försvunna tegelbruket får på så sätt en synlig plats i landskapet igen och väcks ur glömskan. Ingenting är inte längre ingenting. Ingenting blir till någonting, och plötsligt finns det något där att upptäcka. Som Emma berättar: ”Mitt monument stör ingen, men det finns där att upptäcka och uppleva för den som tar sig tid.” Intressant så, tycker jag. 

Emma beskriver ”Archaeology of Nothing” bl a som en slags platsspecifik konstnärlig aktion, ett slags naturlandskapets Street Art. Det hela utfördes i hemlighet och utvecklades till ett minnesmärke integrerat i naturlandskapet. Kulturarvet kommuniceras på så sätt fram i denna handling genom aktionen. Det tidigare osynliga lyfts fram och synliggörs, det icke kommunicerade som varken visas på museer eller någon annanstans i landskapet, tillgängliggörs. På ett något annorlunda sätt. Och jag får här svar på min undran – Vad kan det handla om, ingenting?

måndag 27 april 2015

Kulturarvskommunikation - bara komiskt eller också med mål?



Kommunikation, ett begrepp som ofta återkommer och samtidigt kan vara väldigt komiskt. Just detta begrepp sammanfattar något av det som jag tycker varit roligast under den här kursen, det små anekdoter och historier om kommunikation som gått fel, i den gångna historien men också genom den kommunikation vi för av kulturarvet idag. Det roligaste citat måste nog ändå vara det som Nicklas Ammert upplevde ihop med sin studie på Eketorps borg och slaget vid Järnlucka, ”Do you want me to kill you now?”. De få orden säger så mycket om den kulturarvs kommunikation jag upplevt att vi i olika sammanhang dykt ned i under kursen och funderat kring. Sen har det också funnits kulturarvs kommunikation som vi tittat på som också förmedlats mycket bra, t.ex. Ludvigs föreläsning där han berätta om hur dem engagerat både svenska barn och nyanlända barn från andra länder att få ta del av arkeologiska utgrävningar.

Det intressanta var att den här typen av kommunikations brister som Nicklas (i det komiska citatet från skådespelaren) upptäckte i sitt historiedidaktiska nedslag, upptäckte även jag i min fallstudie av Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida. Visserligen handlade inte deras kommunikation om brister i skådespel, men samma fråga som Nicklas ställer sig i sin text: Vad är betydelsen med kommunikationen? Alltså vad är mening och målet med den. Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida, enligt min tolkning, hade inget mål man tydligt kunde se i deras förmedling. Det handlade bland annat om undermenyer som inte hängde ihop med huvudmenyns tema och program utbud som uteblev på grund av att det gamla programmet tagit slut. Det som också var intressant för mig i min fallstudie, var att jag inte upptäckte dessa kommunikations brister förrän jag verkligen granskade hemsidan i sömmarna och tog mig tid att gå in och undersöka varje huvudmeny. Lite samma scenario tror jag det blir med dem skådespel som utspelade sig på Eketorps borg, det blir något som lockar på grund av det man ser till ytan. T.ex. häftiga kostymer och strider, men man glömmer att fundera på vad syftet med själva skådespelet är då det faktiskt befinner sig inom ramarna för kulturarvs kommunikation.

Samma sak är det med Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida.  Färg, form och bildmässigt ser det väldigt lockande ut, speciellt med sin akvarieverksamhet för barn. Men för att få reda på vad barnen faktiskt lär sig av att besöka akvariet måste du klicka dig vidare till en undermeny. Visserligen är det försåtligt att man inte kan ha all information på första sidan, men jag tycker ändå att det borde finnas utrymme, på ett bra marknadsföringssätt, att koppla det till ett syfte. Eller om man nu inte lyckas med detta, i alla fall kan länka till rätt verksamhet och inte som i detta fallet till en flik där det står att vårprogrammet för tillfället är slut.  Jag tycker det är synd när en sådan här del brister, som man med så enkla medel skulle kunna förbättra. Dessutom är det ju inte vad som helst som kommuniceras, det är inte ett nytt par skor eller tröja, utan det är kunskap. Något som ett barn kan ta med sig, som kan påverka och utveckla dess intressen. Detta kan varken ett par nya sko eller en tröja kan. Kort sagt det finns kommunikations barriär som lätt skulle kunna brytas och skapa en större förmedling av kulturarvet. Men det finns också personer och organisationer som redan är där och förmedlar kulturarvet på ett bra sätt.  Så hatten av för Ludvig och hans pedagogiska arkeologi.


Källor:

”För skolan” :”För barn och unga”







En svensks uppvaknande ur självklarhetens slummer och kulturarvets värde


Det är intressant hur saker kommer i perspektiv vid olika tidpunkter i livet och det händer oftast när man minst har en tanke på att det kan ske. Det är fascinerande hur man egentligen dagligen (speciellt när man lever i ett världsområde som inte på länge sett större katastrofer eller krig ) obehindrat utför saker, utan att något stoppar eller hindrar en. Den här helgen uppstod ett sådant perspektiv. Flertal jordskalv utbröt i Nepal den 25-26 april och siffran av antal döda uppskattas till ca 2000 personer. Dödsiffran fortsätter att stiga och ihop med skalven har hittills fyra kulturarv och världsarvs byggnader samt monument förstörts. Ett av dessa är tornet Dharahara, ett landmärke i huvudstaden Katmandu som ofta brukade besökas av många turister. Från tornet med dess nio våningar hade man en fantastisk utsikt över staden. På torget, Durbatorget, som är känt för att vara stadens religiösa och kulturella mittpunkt, har flertal gamla tempel rasat till en pulveriserad massa.

Peter Grip, en reseanordnare av resor till b.la. Nepal, tror att dessa förstörda kulturarvs lämningar kan bidra till en minskad turism, i all fall på kort sikt. Han menar att det ändå fortfarande finns andra unika saker med just Nepal som kommer att fortsätta locka turister i framtiden. Grip anser också att det självklart är en mycket tråkig händelse, men å andra sidan om man jämför med dem människor som mist livet i skalvet, så är inte kulturarvs byggnader och monument vid lika stor vikt. Sådan tur är kommer Nepal att få hjälp av FNs organ Unesco med återuppbyggnad av kulturarvs platser, då man enligt FN i partnerskap med Nepal delar samma värderingar av kraften i utbildning och kultur till att stärka människor.

Andra människor som bor i trakten har svårt att ta in vad som faktiskt har skett med kulturarvet. Fotografen
 Kashish Das Shrestha har svårt att greppa att Dharahara tornet inte längre finns. Han hade bara för några dagar sedan kunnat titta på tornet i från sin altan.


I ett sådant här läget ställs verkligen kulturarvets värde mot människovärde. Hur mycket resurser ska läggas på bevarandet och återställandet av kulturarv i en sådan här situation? Hur pass mycket av resurserna får det lov att ta upp när människor är i behov av vård och räddningsarbete? Även fast andra länder så som vi själva hjälper till med räddningsarbetet av människor är sjukhusen redan nu överfulla och arbetet att nå fram till drabbade människor i rasmassorna går långsamt, då man b.la. måste hacka sig fram. Själv blir jag väldigt delad i en sådan här fråga, för mig är det självklart att människoliv alltid går före materiella ting. Men å andra sidan är det också en stor kulturell förlust och ett arv som landet förlorar om inget återuppbyggnads arbete uppförs. Det är ju också en viktig del för landets ekonomi, att turister kommer dit och intresserar sig för deras kulturarv då Nepal är ett av världens fattigaste länder. Så det största dilemmat i den här situationen är att moralisk uppfattning ställs mot det kulturella värdet.

Samtidigt som situationen uppbringar svåra frågor så ger den mig också som västerlänning en aha upplevelse, som egentligen skulle behövas mycket oftare. Påminnelsen om att det liv jag själv lever är i det stora hela få förunnat, att kunna gå över gatan för att handla mjölk eller spendera eftermiddagen på ett kafé är inte en global rättighet eller möjlighet för alla.




            

 
 
 
 
 

Kommunicera historia via film

När jag läste boken ”Historien är nu – En introduktion till historiedidaktiken” fastnade jag för Ulf Zanders kapitel om att använda film som historieförmedlare. Precis som Zander skriver så är det lätt att se att filmers handling ofta utgår ifrån historiska händelser och motiv. Så har det varit i princip sedan man började att göra filmer och idag ser det ut som att de har en stor betydelse för förmedlingen av historia. Ofta lockar även filmer en stor publik om de är baserade på verkliga händelser, vilket jag tror beror på att det då lättare väcker starka känslor.

En person som har mycket erfarenhet i att just förmedla historia via film är regissören Steven Spielberg som t.ex. har skapat filmer som Saving Private Ryan och Schindlerꞌs List. För att få det att verka som att publiken befinner sig i filmen och uppnå realism använder han sig exempelvis av subjektiva kameravinklar för att man ska kunna se genom filmkaraktärernas ögon, nedtonad färgskala och samma slutarhastigheter som kamerorna från 1940-talet för att det ska påminna om de dokumentärfilmer som gjordes under denna tid.

Dock finns det vissa problem med att förmedla historia via film som inte går att undgå. T.ex. finns det en risk att en del händelser och epoker i historien blir skildrade konventionellt och partiskt. Till detta hör även att vissa personer, epoker och händelser ofta tas upp i filmer samtidigt som andra mycket sällan får utrymme i filmer. Zander skriver även att det ofta är mycket ovanligt filmer med historiska teman kan skildra det historiska händelseförloppet med all dess detaljrikedom och alternativa riktningar i utvecklingen. I film går det heller inte att klargöra när underlaget är för svagt för att dra bestämda slutsatser, då en forskare som skriver en text t.ex. kan använda sig av ord så som ”troligtvis” och ”kanske”.

Det finns givetvis även fördelar med att förmedla historia och historiska händelser samt personer via film. Film kan nämligen inte bara göra så att vissa händelser och personer hamnar i skymundan gentemot andra utan kan även bidra till att lyfta fram sådant som blivit förträngt och bortglömt. Som Zander påpekar så är det inte ovanligt att angelägna frågor om historien först lyfts fram i filmer och därefter blivit uppmärksammade av professionella historiker.

Min uppmaning till er är därför att ladda upp med godis och ta er tid att se en film med historiskt tema.

Det var allt för mig

/Maja             

lördag 25 april 2015

Hur ska man kommunicera svåra kulturarv?

Efter Ludvig Papmehl-Dufays två föreläsningar funderade jag mycket på det som han kallade för svåra kulturarv. Med detta menas kulturarv som inte är så trevliga utan ofta då det har hänt hemska saker. Dock räknas de ändå som kulturarv och personligen tycker jag det är viktigt att komma ihåg även dessa. Papmehl-Dufays exempel på ett sådant svårt kulturarv var Sandby borg på Öland. Sandy borg är en fornborg där man har funnit uppseendeväckande fynd i form av dräktspännen i förgyllt silver, bjällror, pärlor och ringar i skattgömmor inuti fem olika husgrunder. Dessa skatter tyder på att människorna som bodde i borgen varit välbärgade och haft kontakter med det romerska medelhavsområdet. De kanske allra mest uppseendeväckande fynden i Sandby borg är dock kvarlevorna från upp till tio olika personer, vilka har blivit brutalt mördade. Hittills har man tagit upp skelett från två unga män. Den ena av dem har spår av hugg i ryggen medan den andra har fått flera dödliga hugg i huvudet. Efter massakern har sedan de döda bara lämnats på plasten utan att begravas.

Sandby borg är en plats med många frågor och lite svar. Troligtvis har dock borgen blivit anfallen och dess invånare blivit bortförda eller ihjälslagna. Borgen har sedan legat glömd i över tusen år då ingen har kommit tillbaka för att ta hand om de döda eller ens ta över platsen och finns därför kvar idag som ett fruset ögonblick.

Hur ska man då kommunicera sådana svåra kulturarv som vittnar om tragiska händelser? Den första metoden jag tänker på när det pratas att kommunicera kulturarv är utställningar på museum. Men man kan dock fundera på om det är etiskt korrekt eller inte att ställa ut fynd från svåra kulturarv. Kan man exempelvis ställa ut skeletten från Sandby borg när de en gång var människor som blev brutalt mördade? Jag själv är mycket kluven i denna fråga. Jag tycker nämligen att det är jättespännande att gå på museum där det finns riktiga skelett och jag tror att många tycker det är spännande eftersom det finns någon sorts mystik kring dem. Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka på hur dessa personer en gång såg ut, hur de levde och hur de dog m.m. Samtidigt så tycker jag att det inte är riktigt rätt att ställa ut kvarlevor och att de borde begravas. Så frågan är hur man ska kunna kommunicera dessa kulturarv? Jag anser nämligen att de är minst lika viktiga att berätta om. Vad tycker ni och vad har ni för idéer?

Det var allt för mig

/ Maja  

onsdag 22 april 2015

Fältstudier Stegeborg

Då skriver kring Stegeborg i fältstudierna så tycker jag inte mer rätt att även låter ett blogginlägg få handla om den platsen. Den ligger sydöstra Östergötland, närmare bestämt i Söderköpings kust (St:Anna). Som redan nämnt i tidigare blogginlägg är ju Söderköping en medeltidsstad. Så kanske heller så förvånade att Stegeborg är också medeltids slott, för kring gå frågor där så alltså ruinen av slottet som jag menar med Stegeborg.
Då var en av viktigare slott som gick finna i Sverige under medeltiden. Den har rivits ett antal gånger bland annat under beläget 1300 enligt Erikskrönikan, men läts återbyggas ganska snabbt efter det.

De finns olika teori om när exakt läts byggas, då vara från början gjort av trä. Borgen fick sitt namn på grund av stäker som fanns i vattnet för lättare leda båt trafiken. Så den hete som kanske anat i början Stegeborg (uttalas från början med ä).

1700-1800 valdes att riva och materialet ska använts i Norrköping. Dock så fick ruinen ett skydd under 1900 talet vilket är bland annat därför som håller på renoverar så inte mer av muren ska ramla.

Så om jag hade växt upp någon helt annanstans så hade troligen Stegeborg saknat betydelse, för troligen var sig hade haft personliga och arbetslivserfarenhet koppling till den platsen. Det skulle troligen bara vara ytligare en av många ruiner som går finna Östergötland. Ska erkänna jag inte har reflekterat vilken betydelse den borgen har för mig innan. Mest för jag har alltid har tagit den som självklart, då under några sommar åkte jämnt förbi den platsen, på vägen till dåvarande jobb. Men ju mer texterna jag har läst så kopplar till de borgen har ganska mycket koppling till mig själv, och så självklar.

När kommer till biten att göra Stegeborg mer virtuellt tillgängligt så lite tveksam till att det verkligen är så smart, det har inte heller sagts kommer bli det. Jag skulle tycka för deras skulle de bör vänta ett tag innan ens börjar diskutera det, då tydligt inte har kompetensen just nu till det. Detta säger jag på grund av de inte sköter sin hemsida, eller facebook så bra. Sker ungefär en uppdatering per år. De skulle så fall om fundera på det se till utbilda deras personal, eller skaffa en med kompetens till det hela. Det möjligt att jag bara väldigt kritisk, och egentligen skulle de tjäna på det. Det är trots allt bara en hypotes från min sida






För övrig information kring Stegeborg eller smakprov av deras digitala audieguidning:  http://www.onspotstory.com/sv/audioguide/sv/12/Gota-Rike?guideObjectId=204





måndag 20 april 2015

Att både välja och missa vad som är viktigt


Under föreläsningen av Niklas Ammert 10/4 om kulturarv i förhållande till olika värden togs en hel rad med viktiga aspekter och frågeställningar upp. Det som jag själv fastnade mest för var hur man brukar historien och händelser ur den för att belysa olika värden och hur saker och ting kunde ha hanterats annorlunda samt hur man ofta väljer att se till historiskt hemska händelser för att kunnat visa att vi är, eller åtminstone bör vara, bättre idag.

Under föreläsningen togs även Forum för levande historia och deras arbete för att påverka, och om nödvändigt även förändra, synsätt och värderingar i nutid, genom att koppla dessa till händelser och perioder i det förflutna. En stor del av arbetet tycks, enkelt förklarat, vara att informera om och utbilda kring olika fruktansvärda epoker och händelser i historien, för att på så sätt kunna visa på att vi är bättre nu, och belysa vikten av att vi också fortsätter att vara det.
Meningen bakom detta är givetvis god, och det finns förstås massor med tillfällen då det också är helt rätt väg att gå. Frågan är bara om man inte, genom att i stor utsträckning använda sig av samma argument tagna ur historien (ex. förintelsen i det här fallet), kanske också omedvetet missar en väldigt stor del av annan information som också borde förmedlas i sådana sammanhang?

Mina egna erfarenheter på området säger mig att det ofta är så att man väljer en händelse att prata om, medan man väljer att inte prata om en väldig massa andra, för att förmedla det man vill ha sagt i ärendet. Både i skolan men även till viss del i andra sammanhang såsom media, populärvetenskap etc. så är det så upplägget ser ut.
Det här var dåligt p.g.a. det här, det här var också dåligt p.g.a. det här, idag är det bättre eftersom det är så här, och så är det. Punkt slut!

Något som dyker upp på min egen näthinna när de här frågorna tas upp är South Park-avsnittet där Eric Cartman under halloween väljer att komma till skolan utklädd till Adolf Hitler. Rektorn på skolan inser att detta inte går för sig och väljer därför att ge honom ett lakan för att täcka över kostymen. Hon klipper hål för ögonen i lakanet, och det slutar med att han istället spenderar dagen med att gå runt och se ut som en Klu Klux Klan-medlem.
Nu är jag medveten om att det rör sig om ett fiktivt exempel. Men det är lite det här jag menar med att man, när man använder historien som verktyg i värdefrågor, ofta väljer ut områden som ges mer utrymme och således riskerar att tappa fokus från andra, som också är viktiga att ha med.

Och vad det beror på att vissa händelser ges ett större ”värde” i sammanhanget, medan andra kanske istället glöms bort, är givetvis svårt att svara på.
Det kan handla om en felriktad och inte tillräckligt bred fokusering och/eller så är det helt enkelt så att vissa delar av historien aldrig fått samma uppmärksamhet och därför riskerar att glömmas bort i alldeles för stor utsträckning.
För om man inte fått lära sig tillräckligt, eller alls, om vissa delar av historien så blir ju resultatet att man kan verka ”historielös” i förhållande till dem. Och det är ingen trevlig utveckling, varken när det gäller hur vi ser på den gångna historien eller när det gäller hur vi ska gå tillväga för att skapa en historia av nutiden som vi lever i idag.

torsdag 16 april 2015

Babels torn

I takt med tidens förändringar så har våra möjligheter att kommunicera kulturarv utökats. Böcker, radio, filmer, TV-serier och spel är några av de medier som kan kommunicera kulturarvet till oss och har makten att förflytta oss genom tid och rum till inte bara platser utan hela epoker. Påverkar detta experters sätt att kommunicera? Öppnar det upp nya målgrupper?

Ny teknik har inneburit en viss demokratisering i informationsspridning men det är tyvärr ett tveeggat svärd. Aldrig förr har det varit så lätt att sprida desinformation och aldrig förr har det varit så lätt att vinkla det för egennyttiga ändamål. Vi kan se historieintresserade och hembygdsföreningar som vill dela med sig och lära av varandra. Men vi kan också se extrema politiska rörelser som vill vrida och vinkla allt för sina egna ändamål. Vad är experternas roll i denna miljö? Hur kan de bidra till en öppen kommunikation utan att det de säger förvrängs? Kan kulturarvet självt styra över kommunikationen på något sätt?

Genom dokumentärer får experter ofta komma till tals och dela med sig av sin kunskap till den TV-tittande publiken. De har möjlighet att förklara och utbilda. Men när en dokumentär om fornborgar i Sverige på TV1 står emot den internationella kanalen History och dokumentärserien Ancient Aliens: vilken får flest tittare, och därmed störst genomslagskraft? Problemet med att kommunicera kulturarv i detta nya landskap är konkurrens. Vem som helst kan delge sin egen uppfattning utan att behöva gå igenom någon form av granskning och utan att vara påläst. Kanske är detta ett problem av vår tid. Kanske är det ett problem med tanke på tekniken.

Ska vi se det ur en mer positiv vinkel så har experter och lekmän tillgång till en rikedom av information som aldrig varit möjlig innan. En ruin i Indonesien kan upptäckas av en arkeolog i Brasilien genom Google Earth. Den Anglosaxiska krönikan kan läsas direkt via internet av en expert på engelsk historia i Mocambique. Möjligheterna för kommunikation tycks oändliga. Men använder vi de möjligheterna som finns på rätt sätt? Är det lämpligt att göra filmer om svåra kulturarv som exempelvis Gulaglägren? Skulle det vara intressant att göra ett spel om stenåldersboplatser i Svealand? Vad är ens ”rätt sätt”?

Kanske viktigast att tänka på är vems röst som blir hörd genom dessa nya medier. Är det kvacksalvarna eller välgörarna? Är det opportunisten eller den passionerade? Källkritiken för kommunikationen är viktigare än någonsin. Hur säkerställer vi den? Ett av de nationella kulturpolitiska målet är ett levande kulturarv som används. Frågan jag ställer mig där är i så fall: spelar allt detta någon roll? Kulturarvet används trots allt.

Ta med mig på en resa till förr

Tiden läker alla sår men den lagar inga borgar. Det krävs inte mycket för att betrakta kulturarvet som något levande. Det föds/byggs, det växer upp/expanderar, det finner sin plats/används, har sin fyrtioårskris/ombyggnation och dör/demoleras. Kommunikationen förändras beroende på vem som besitter det. Med en borg kanske en medeltidskung sökte uppvisa kraft och auktoritet medan en renässansfurste ville visa sin begivenhet för konst och bildning. Dåtiden talar till oss inte bara genom krönikor och dagböcker utan ger också kulturarvet ett fysiskt uttryck, dåtiden projicerar värden direkt på landskapet för oss att ta del av. Men värden är inte satta i sten och vad som en gång försökte inge känslor av makt och rikedom är idag tolkat på ett annat sätt.

När vi, i nutid, håller platsen i besittning så dömer vi den efter våra värden. Vi talar om platsen med ett annat språk och vi ser på den med andra ögon. Men om platsen finns kvar någorlunda intakt så kan vi kanske förskjuta våra värden och låta platsen åberopa sina. Genom att insupa atmosfären, kan vi skapa en supraledande koppling till det förflutna? Kan vi uppnå den effekten genom en tidsresa eller en av Niklas Hillboms ciceron-guidningar? Eller är platsen så rubbad ur tiden att det förflutna trängs undan? Frågan jag vill komma till i detta är: i brist på en tidsmaskin, finns det ett substitut vi kan använda?

Men vad händer när vi inte ens har rummet kvar? Om vi istället för Kalmar slott hade en hög med mossiga stenar som vid Ismantorps borg eller Sandby borg skulle vi kunna kommunicera med dåtiden på samma sätt? Har vi ens en möjlighet att känna en koppling till dåtiden utan rummet? Kan en död plats åkalla en aura som omsluter oss? Om platsen inte kan klara av det är det värt för en guide eller historiker att ens försöka?

Är det istället så att vi kan prata om rummets förgänglighet? Kan vi prata om kulturarvets livscykel för andra? Kan vi engagera nya i kulturarvet genom att prata om dess liv och död? Kanske är det snarare att ett kulturarvs död är att anta en annan mening för oss. Kommunikationsmöjligheterna förändras med platsens skick och behov där vi finner andra vägar att tala om kulturarv. Kanske är det så att genom an livfull beskrivning av ett dött kulturarv så kan vi resa till tidpunkten för kulturarvets död och göra ett ställningstagande där.