lördag 25 april 2015

Hur ska man kommunicera svåra kulturarv?

Efter Ludvig Papmehl-Dufays två föreläsningar funderade jag mycket på det som han kallade för svåra kulturarv. Med detta menas kulturarv som inte är så trevliga utan ofta då det har hänt hemska saker. Dock räknas de ändå som kulturarv och personligen tycker jag det är viktigt att komma ihåg även dessa. Papmehl-Dufays exempel på ett sådant svårt kulturarv var Sandby borg på Öland. Sandy borg är en fornborg där man har funnit uppseendeväckande fynd i form av dräktspännen i förgyllt silver, bjällror, pärlor och ringar i skattgömmor inuti fem olika husgrunder. Dessa skatter tyder på att människorna som bodde i borgen varit välbärgade och haft kontakter med det romerska medelhavsområdet. De kanske allra mest uppseendeväckande fynden i Sandby borg är dock kvarlevorna från upp till tio olika personer, vilka har blivit brutalt mördade. Hittills har man tagit upp skelett från två unga män. Den ena av dem har spår av hugg i ryggen medan den andra har fått flera dödliga hugg i huvudet. Efter massakern har sedan de döda bara lämnats på plasten utan att begravas.

Sandby borg är en plats med många frågor och lite svar. Troligtvis har dock borgen blivit anfallen och dess invånare blivit bortförda eller ihjälslagna. Borgen har sedan legat glömd i över tusen år då ingen har kommit tillbaka för att ta hand om de döda eller ens ta över platsen och finns därför kvar idag som ett fruset ögonblick.

Hur ska man då kommunicera sådana svåra kulturarv som vittnar om tragiska händelser? Den första metoden jag tänker på när det pratas att kommunicera kulturarv är utställningar på museum. Men man kan dock fundera på om det är etiskt korrekt eller inte att ställa ut fynd från svåra kulturarv. Kan man exempelvis ställa ut skeletten från Sandby borg när de en gång var människor som blev brutalt mördade? Jag själv är mycket kluven i denna fråga. Jag tycker nämligen att det är jättespännande att gå på museum där det finns riktiga skelett och jag tror att många tycker det är spännande eftersom det finns någon sorts mystik kring dem. Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka på hur dessa personer en gång såg ut, hur de levde och hur de dog m.m. Samtidigt så tycker jag att det inte är riktigt rätt att ställa ut kvarlevor och att de borde begravas. Så frågan är hur man ska kunna kommunicera dessa kulturarv? Jag anser nämligen att de är minst lika viktiga att berätta om. Vad tycker ni och vad har ni för idéer?

Det var allt för mig

/ Maja  

onsdag 22 april 2015

Fältstudier Stegeborg

Då skriver kring Stegeborg i fältstudierna så tycker jag inte mer rätt att även låter ett blogginlägg få handla om den platsen. Den ligger sydöstra Östergötland, närmare bestämt i Söderköpings kust (St:Anna). Som redan nämnt i tidigare blogginlägg är ju Söderköping en medeltidsstad. Så kanske heller så förvånade att Stegeborg är också medeltids slott, för kring gå frågor där så alltså ruinen av slottet som jag menar med Stegeborg.
Då var en av viktigare slott som gick finna i Sverige under medeltiden. Den har rivits ett antal gånger bland annat under beläget 1300 enligt Erikskrönikan, men läts återbyggas ganska snabbt efter det.

De finns olika teori om när exakt läts byggas, då vara från början gjort av trä. Borgen fick sitt namn på grund av stäker som fanns i vattnet för lättare leda båt trafiken. Så den hete som kanske anat i början Stegeborg (uttalas från början med ä).

1700-1800 valdes att riva och materialet ska använts i Norrköping. Dock så fick ruinen ett skydd under 1900 talet vilket är bland annat därför som håller på renoverar så inte mer av muren ska ramla.

Så om jag hade växt upp någon helt annanstans så hade troligen Stegeborg saknat betydelse, för troligen var sig hade haft personliga och arbetslivserfarenhet koppling till den platsen. Det skulle troligen bara vara ytligare en av många ruiner som går finna Östergötland. Ska erkänna jag inte har reflekterat vilken betydelse den borgen har för mig innan. Mest för jag har alltid har tagit den som självklart, då under några sommar åkte jämnt förbi den platsen, på vägen till dåvarande jobb. Men ju mer texterna jag har läst så kopplar till de borgen har ganska mycket koppling till mig själv, och så självklar.

När kommer till biten att göra Stegeborg mer virtuellt tillgängligt så lite tveksam till att det verkligen är så smart, det har inte heller sagts kommer bli det. Jag skulle tycka för deras skulle de bör vänta ett tag innan ens börjar diskutera det, då tydligt inte har kompetensen just nu till det. Detta säger jag på grund av de inte sköter sin hemsida, eller facebook så bra. Sker ungefär en uppdatering per år. De skulle så fall om fundera på det se till utbilda deras personal, eller skaffa en med kompetens till det hela. Det möjligt att jag bara väldigt kritisk, och egentligen skulle de tjäna på det. Det är trots allt bara en hypotes från min sida






För övrig information kring Stegeborg eller smakprov av deras digitala audieguidning:  http://www.onspotstory.com/sv/audioguide/sv/12/Gota-Rike?guideObjectId=204





måndag 20 april 2015

Att både välja och missa vad som är viktigt


Under föreläsningen av Niklas Ammert 10/4 om kulturarv i förhållande till olika värden togs en hel rad med viktiga aspekter och frågeställningar upp. Det som jag själv fastnade mest för var hur man brukar historien och händelser ur den för att belysa olika värden och hur saker och ting kunde ha hanterats annorlunda samt hur man ofta väljer att se till historiskt hemska händelser för att kunnat visa att vi är, eller åtminstone bör vara, bättre idag.

Under föreläsningen togs även Forum för levande historia och deras arbete för att påverka, och om nödvändigt även förändra, synsätt och värderingar i nutid, genom att koppla dessa till händelser och perioder i det förflutna. En stor del av arbetet tycks, enkelt förklarat, vara att informera om och utbilda kring olika fruktansvärda epoker och händelser i historien, för att på så sätt kunna visa på att vi är bättre nu, och belysa vikten av att vi också fortsätter att vara det.
Meningen bakom detta är givetvis god, och det finns förstås massor med tillfällen då det också är helt rätt väg att gå. Frågan är bara om man inte, genom att i stor utsträckning använda sig av samma argument tagna ur historien (ex. förintelsen i det här fallet), kanske också omedvetet missar en väldigt stor del av annan information som också borde förmedlas i sådana sammanhang?

Mina egna erfarenheter på området säger mig att det ofta är så att man väljer en händelse att prata om, medan man väljer att inte prata om en väldig massa andra, för att förmedla det man vill ha sagt i ärendet. Både i skolan men även till viss del i andra sammanhang såsom media, populärvetenskap etc. så är det så upplägget ser ut.
Det här var dåligt p.g.a. det här, det här var också dåligt p.g.a. det här, idag är det bättre eftersom det är så här, och så är det. Punkt slut!

Något som dyker upp på min egen näthinna när de här frågorna tas upp är South Park-avsnittet där Eric Cartman under halloween väljer att komma till skolan utklädd till Adolf Hitler. Rektorn på skolan inser att detta inte går för sig och väljer därför att ge honom ett lakan för att täcka över kostymen. Hon klipper hål för ögonen i lakanet, och det slutar med att han istället spenderar dagen med att gå runt och se ut som en Klu Klux Klan-medlem.
Nu är jag medveten om att det rör sig om ett fiktivt exempel. Men det är lite det här jag menar med att man, när man använder historien som verktyg i värdefrågor, ofta väljer ut områden som ges mer utrymme och således riskerar att tappa fokus från andra, som också är viktiga att ha med.

Och vad det beror på att vissa händelser ges ett större ”värde” i sammanhanget, medan andra kanske istället glöms bort, är givetvis svårt att svara på.
Det kan handla om en felriktad och inte tillräckligt bred fokusering och/eller så är det helt enkelt så att vissa delar av historien aldrig fått samma uppmärksamhet och därför riskerar att glömmas bort i alldeles för stor utsträckning.
För om man inte fått lära sig tillräckligt, eller alls, om vissa delar av historien så blir ju resultatet att man kan verka ”historielös” i förhållande till dem. Och det är ingen trevlig utveckling, varken när det gäller hur vi ser på den gångna historien eller när det gäller hur vi ska gå tillväga för att skapa en historia av nutiden som vi lever i idag.

torsdag 16 april 2015

Babels torn

I takt med tidens förändringar så har våra möjligheter att kommunicera kulturarv utökats. Böcker, radio, filmer, TV-serier och spel är några av de medier som kan kommunicera kulturarvet till oss och har makten att förflytta oss genom tid och rum till inte bara platser utan hela epoker. Påverkar detta experters sätt att kommunicera? Öppnar det upp nya målgrupper?

Ny teknik har inneburit en viss demokratisering i informationsspridning men det är tyvärr ett tveeggat svärd. Aldrig förr har det varit så lätt att sprida desinformation och aldrig förr har det varit så lätt att vinkla det för egennyttiga ändamål. Vi kan se historieintresserade och hembygdsföreningar som vill dela med sig och lära av varandra. Men vi kan också se extrema politiska rörelser som vill vrida och vinkla allt för sina egna ändamål. Vad är experternas roll i denna miljö? Hur kan de bidra till en öppen kommunikation utan att det de säger förvrängs? Kan kulturarvet självt styra över kommunikationen på något sätt?

Genom dokumentärer får experter ofta komma till tals och dela med sig av sin kunskap till den TV-tittande publiken. De har möjlighet att förklara och utbilda. Men när en dokumentär om fornborgar i Sverige på TV1 står emot den internationella kanalen History och dokumentärserien Ancient Aliens: vilken får flest tittare, och därmed störst genomslagskraft? Problemet med att kommunicera kulturarv i detta nya landskap är konkurrens. Vem som helst kan delge sin egen uppfattning utan att behöva gå igenom någon form av granskning och utan att vara påläst. Kanske är detta ett problem av vår tid. Kanske är det ett problem med tanke på tekniken.

Ska vi se det ur en mer positiv vinkel så har experter och lekmän tillgång till en rikedom av information som aldrig varit möjlig innan. En ruin i Indonesien kan upptäckas av en arkeolog i Brasilien genom Google Earth. Den Anglosaxiska krönikan kan läsas direkt via internet av en expert på engelsk historia i Mocambique. Möjligheterna för kommunikation tycks oändliga. Men använder vi de möjligheterna som finns på rätt sätt? Är det lämpligt att göra filmer om svåra kulturarv som exempelvis Gulaglägren? Skulle det vara intressant att göra ett spel om stenåldersboplatser i Svealand? Vad är ens ”rätt sätt”?

Kanske viktigast att tänka på är vems röst som blir hörd genom dessa nya medier. Är det kvacksalvarna eller välgörarna? Är det opportunisten eller den passionerade? Källkritiken för kommunikationen är viktigare än någonsin. Hur säkerställer vi den? Ett av de nationella kulturpolitiska målet är ett levande kulturarv som används. Frågan jag ställer mig där är i så fall: spelar allt detta någon roll? Kulturarvet används trots allt.

Ta med mig på en resa till förr

Tiden läker alla sår men den lagar inga borgar. Det krävs inte mycket för att betrakta kulturarvet som något levande. Det föds/byggs, det växer upp/expanderar, det finner sin plats/används, har sin fyrtioårskris/ombyggnation och dör/demoleras. Kommunikationen förändras beroende på vem som besitter det. Med en borg kanske en medeltidskung sökte uppvisa kraft och auktoritet medan en renässansfurste ville visa sin begivenhet för konst och bildning. Dåtiden talar till oss inte bara genom krönikor och dagböcker utan ger också kulturarvet ett fysiskt uttryck, dåtiden projicerar värden direkt på landskapet för oss att ta del av. Men värden är inte satta i sten och vad som en gång försökte inge känslor av makt och rikedom är idag tolkat på ett annat sätt.

När vi, i nutid, håller platsen i besittning så dömer vi den efter våra värden. Vi talar om platsen med ett annat språk och vi ser på den med andra ögon. Men om platsen finns kvar någorlunda intakt så kan vi kanske förskjuta våra värden och låta platsen åberopa sina. Genom att insupa atmosfären, kan vi skapa en supraledande koppling till det förflutna? Kan vi uppnå den effekten genom en tidsresa eller en av Niklas Hillboms ciceron-guidningar? Eller är platsen så rubbad ur tiden att det förflutna trängs undan? Frågan jag vill komma till i detta är: i brist på en tidsmaskin, finns det ett substitut vi kan använda?

Men vad händer när vi inte ens har rummet kvar? Om vi istället för Kalmar slott hade en hög med mossiga stenar som vid Ismantorps borg eller Sandby borg skulle vi kunna kommunicera med dåtiden på samma sätt? Har vi ens en möjlighet att känna en koppling till dåtiden utan rummet? Kan en död plats åkalla en aura som omsluter oss? Om platsen inte kan klara av det är det värt för en guide eller historiker att ens försöka?

Är det istället så att vi kan prata om rummets förgänglighet? Kan vi prata om kulturarvets livscykel för andra? Kan vi engagera nya i kulturarvet genom att prata om dess liv och död? Kanske är det snarare att ett kulturarvs död är att anta en annan mening för oss. Kommunikationsmöjligheterna förändras med platsens skick och behov där vi finner andra vägar att tala om kulturarv. Kanske är det så att genom an livfull beskrivning av ett dött kulturarv så kan vi resa till tidpunkten för kulturarvets död och göra ett ställningstagande där.

Tala i tid

Det finns ett perspektiv i kommunikationsfrågan som vållat mig mycket huvudbry. Särskilt när man sätter den i relation till hur kulturarv åldras och hur värden förändras över tid. Hur kommunicerar vi kulturarv genom tid?

Ett flertal av de kulturarv som bevaras har många år på nacken, exempelvis Kalmar slott och slagskeppet Kronan. Vissa av dem har passerat sin livslängd men kopplats till järnlunga, exempelvis regalskeppet Vasa. Sett med utgångspunkt från bevarelse-tanken: att bevara för framtida generationer, så är förfarandet rätt och riktigt. Problemet är när vi börjar ställa oss frågor om den kommande generationen:
  • Vilka är dem? 
  • Vad värderar dem? 
  • Är kulturarvet viktigt för dem? 
  • Hur ser de på bruk och bevaring av kulturarvet? 
  • Etc. 

Detta kan vi omöjligt veta. Vi kan gissa. Kanske rentav göra några väldigt sannolika gissningar, om vi tittar inom de närmsta tio eller tjugo åren. Men om vi förlänger det? Vad tycker människor ett, två eller tre hundra år från oss? Vågar vi ens gissa? Om vi ser till hur mycket samhället kan förändras inom en generation så tror jag inte att vi kan göra en rimlig uppskattning.

Därför är det viktigt att vi istället frågar oss hur vi kan kommunicera till framtiden och hur gör vi det med ett fysiskt kulturarv? När vi tänker kommunikation så tänker vi oftast på människorna i vår nutid. Kunderna, turisterna, skolbarnen, pensionärerna, etc. är olika målgrupper som tas sikte på och som försöks lockas till platsen för att bli informerade eller begeistrade av en atmosfär eller ett meddelande från det förflutna, avtäckt av museipersonal, guider, historiker eller arkeologer. Gemensamt för de allra flesta av dessa platser är just denna förmedling, att dela med sig av ett viktigt budskap från dåtiden till nutiden. Vi ser det särskilt i de många tidsresor som arrangeras av bl.a. Kalmar Läns Museum.

Men hur berättar vi för framtidens människor om nutidens bruk av dåtiden? Hur förklarar vi vad vi tyckte var viktigt med en över tvåhundra år gammal ruin som Borgholms slott? Hur berättar vi att vi tyckte det var viktigt att bevara platser med ohygglig historia som förintelseläger? Liksom dåtidens människors värden förändrats och försvunnit kommer våra också göra. Framtidens människor kommer inte se samma budskap eller dra samma lärdomar som vi, men betyder detta att de inte heller kommer kunna förstå varför vi ansåg det vara viktigt? Kommer de en dag ha en tidsresa om studenter och lärare från tvåtusen-talets början för att försöka förstå oss?

Monument

Någonting som jag märker att folk gärna vill prata om när man nämner att man är kulturarvsstudent, är massförstörelsen av kulturarven som sker i världen just nu. Denna fasa förenar oss och skapar ett behov av att prata om det som händer just nu.

I Historien är nu skriver Ulf Zander om “Läroböcker I sten”, om monument och minnesmärken.

Ett monuments syfte är att påminna samtid och eftervärld om betydelsefulla personer, idéer och händelser. Monumenten kan ju vara väldigt stor positiv betydelse för vissa betraktare och utlösa total avsky för andra betraktare, beroende på vad monumentet symboliserar för just dem.  Ulf beskriver vidare att det är ett stort problem i länder med rivaliserande grupper att hitta statyer som accepteras av alla. När man ska resa nya monument försöker man leta efter ”collected memorys” som ska innefatta konkurrande personer gemensamma minnen.

Några monument som är på tapeten nu är ju de statyer och andra historiska föremål som medlemmar från terrorgruppen IS krossat och förstört i staden Mosul i Irak i februari i år. Vissa jämför dåden med när talibaner för 14 år sedan förstörde de stora buddastatyerna i Afghanistan. En liten del av befolkningen jublar över förstörelsen men de flesta människor fasas över de ovärderliga kulturarv som förstörts. Detta upprör en hel värld.
Ulf Zander skriver dock att det alltid kommer att finnas spår av det som tänkt utplånas i det kollektiva minnet. Bilder, filmer mm sprids genom oändligt många kanaler. Så att försöka utplåna allt som rör dessa symboler är meningslöst. I en föregången tid fanns det mening att förstöra monument av beständigt material men att det numera bara blir en symbolisk handling. Om en grupp vill utplåna en annan grupps t.ex. religiösa konstverk och symboler, så kommer de aldrig att lyckas i nutid eftersom allt finns spritt genom olika kanaler t.ex. på nätet. Men om syftet inte i första hand är att förstöra religiösa symboler utan istället utföra terrorhandlingar mot oersättliga fysiska föremål, ja då har man ju lyckats.

Jag funderar lite på vad för straff det är för att göra ett sådant brott och om man i så fall döms i det landet där dådet har skett. Det jag hittar angående Mosul är att: ”FN-organet Unesco har fördömt förstörelsen och kallat gärningarna för ett krigsbrott”.

Om vi tittar på lagstiftningen i Sverige så klassas att: ”förstöra ett tusenårigt fast fornminne” som grovt fornminnesbrott och kan resultera i fängelsestraff i högst 4 år. (Fornminnesbrott enligt kulturminneslagen).  

 

 

 

 

 

onsdag 15 april 2015

Museerna och digitaliseringen.

Att även museerna träder in i den digitala världen är förstås inget att förvånas över, men uppfattningarna om hur bra det fungerar eller inte hamnar såklart på skilda håll. Jag tycker att det finns tydliga fördelar med digitala museum, där bl a tillgängligheten blir en stor faktor inom kommunikationen av kulturarv. De digitala och virtuella museirummen öppnar upp för en bredare besökspublik och gläntar på dörrar och tillgängliggör platser och föremålssamlingar som inte alla, av olika anledningar, rent fysiskt kan ta del av.

Nu i veckans föreläsningar pratade både Martin Rundkvist och Ludvig Papmehl-Dufay om digitala verktyg som en möjlighet att kommunicera kulturarv, och däribland just digitala museum. Och den digitala tillgängligheten breddar här upplevelserummen inom kulturarvsmiljön. Och min uppfattning här är bl a att för många besökare som kanske uppfattar en del museum som mer slutna och begränsade rum, eller som rent geografiskt är placerat långt borta, kan då genom just digitala museum få möjlighet till ytterligare upplevelser som öppnar upp gränserna och sprider delaktighet. Därmed inte sagt att det är en bättre upplevelse än den att vara på plats rent fysiskt och kunna ta del av en museiutställning och kulturarvssamlingar, men det är en ytterligare förlängning av museernas tillgänglighet. Och det i sig tycker jag är en tydlig och viktig förändring.

För att nämna några exempel här finns bl a DigitaltMuseum som ett rum för nyfikna museibesökare - https://digitaltmuseum.se/ - där olika museers samlingar (både i Sverige och Norge) finns tillgängliga oberoende av tid och plats. Och i det här sammanhanget snubblade jag också bl a över internetjätten Google Art Project (i samma anda som Google Street View ) – www.googleartproject.com – där det är möjligt att navigera och vandra runt bland många olika museers (och galleriers), samlingar världen över och även skapa egna virtuella samlingar. Och det är helt klart en uppseendeväckande upplevelse! Och det faktum att det är en gratis tjänst öppnar helt klart upp möjligheter för fler besökare som annars kanske inte har råd eller möjlighet att ta del av museernas kulturarvssamlingar, vilket är en väsentlig del av tillgängligheten och utvecklingen.

Och det finns förstås mycket mer att tillägga här om digitala museernas roll, bl a mer kritiska perspektiv som t ex kan handla om digitala hemsidors hållbarhet och funktion eller som jag tidigare nämnt att den rent fysiska platsen och rummet med museisamlingarna har helt andra upplevelsedimensioner, osv. Men visst tillför digitaliseringen av museerna en viktig och intressant kulturarvs- och upplevelsesfär!

söndag 12 april 2015

Kulturarv i samhällsutvecklingen - Vad definierar vi som värdefullt i dag?


Allt efter hur tekniken och samhällets globalisering utvecklas ser man hur det påverkar våra behov av samhällskonstruktionen, för att vi på bästa sätt ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. Personligen upplever jag att några av dem saker som förändrats mest och fortfarande är i ett stort behov av anpassning till vårt moderna samhälle är kommunikationsvägar, speciellt i dem större städerna, där många människor dagligen tar sig runt i stadskärnan men också kommer i från dem närliggande orterna för att jobba. Göteborg är ett prakt exempel på detta, det bästa exemplet jag från egen erfarenhet nog kan ge är under Gothia Cup veckan på sommaren då man inte kan röra sig en millimeter på varje spårvagn som rör sig i stadskärnan på grund av det otroliga turisttryck som uppstår eller när det under vintern står helt stilla på järnvägen utan någon information för irriterade jobbpendlare när nästa tåg möjligtvis kan tänka sig att dyka upp.

Det som också har skett är att behovet av att transport mellan orter till Göteborg samt inom staden har ökat, vilket järnvägssystemet och underhållet av det, inte har hängt med utvecklingsmässigt. För att få bukt med detta och modernisera stadens kommunikationsnät så fattade dåvarande moderat regering våren 2014 ett beslut som kom att kallas Västlänken. Västlänken är ett projekt där det är tänkt att man ska bygga en pendeltågsförbindelse genom centrala Göteborg på dubbelspår.  Man har planerat att lägga tre av stationerna underjordiskt, vid Göteborgs central, Haga och Korsvägen. Projektet drivs av Trafikverket.

Planerna i sig låter framtidslovande om det kan skapa en bättre infrastruktur i Göteborg, men som med alla ny planering och dess i verklighetsställande uppstår nya problem och faktorer man måste värdera i projektet. I detta fall är det Göteborgs kulturarv som kan bli stötesten i stadens modernisering. Ifrån stadsmuseets sida i Göteborg oroar man sig för vad för konsekvenser vid utgrävandet av dem underjordiska stationerna kan bli mellan Centralstationen och Stora hamnkanalen där det under marken finns lämningar efter Göteborgs fästningsstad.  Lämningarna vittnar om Göteborgs första historia som stad och en av utmaningarna enligt Catherine Sjölund Åhsberg, chef på kulturmiljöenheten vid Göteborgs Stadsmuseum, kommer bli att skapa en sträcka för västlänksspåren utan att förstöra för mycket av fästningslämningarna.
Samma problematik finns vid fästningen Skansen Lejonet från 1600-talet, där man för att Västlänken ska kunna fungera behöver göra en järnvägstunnel under fästningen.

Ett konkret problem som finns är att ihop med planeringen av Västlänken så är det inte inräknat hur kulturmiljön där projekt ska förverkligas påverkas och vad man ska göra för att skapa så lite förstörelse som möjligt på den. Detta blir till betydelse för Göteborg som stad då desto mer av kulturarvet som inte bibehålls, desto mindre har staden att erbjuda av sin historia. Därför hoppas Göteborgs stadsmuseum på att kunna ha ett bra samarbete med Trafikverket, för att så mycket som möjligt kunna säkerhetsställa att Göteborg fortfarande förblir en intressant stad efter Västerlänkens slutförande.

Det som får mig att tänka till mest i detta samhällsutvecklings fenomen och moderniserande är hur ofta detta är ett återkommande tema. Inte bara inom kulturarvssektorn, utan som en genomgående röd tråd i samhället.  Tänk exempelvis på vad man ser i samhället i dag konsumtionsmässigt, inte är det alls lika vanligt med affärer eller företag som inriktar sig på att reparera föremål av en mindre värdefull standard utifrån hur vi värderar materiella saker, ex skomakare eller skräddare. På något sätt så är det som att den levnadsstandard vi har idag, som medfört så många nya möjligheter och uppfinningar och höjt vår medelålder också i sin snabba utveckling har medfört en attityd hos oss människor, till ett slit och släng samhälle. Att man inte längre, som innan denna standard fanns, hade ett behov av att laga saker och att ta vara på materiella ting. Både för överlevnad men också ekonomiskt. Att ihop med den ökade standarden, så tar vi på något sätt förgivet att saker bara existerar och att värdet för materiella ting sjunker i våra ögon kring hur vi vårdar det, för det finns ju exempelvis en hel uppsjö av dem nyaste conversen om nu ett par skulle råka gå sönder. Jag funderar på om detta tankesätt och mentalitet också är det som avspeglar sig i projekt som dessa samt samhällsplanering. Vad som anses värdefullt att ta med i beräkningarna och inte, samt vart värderingarna och fokuset på vad man vill uppnå ligger. Kan det möjligen vara så att det kulturarv som finns i vårt samhälle i dag har fått ett lägre värde av importans, en längre prioritet på grund av samhällsutveckling och nytänkande? Kan det vara så att det som bidragit till vår höga levnadsstandard idag också kan vara det som blir en faktor i processen av hur mycket av vår historia och vårt kulturella arv som kommer finnas kvar i framtiden?


Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/vastlanken-hotar-kulturmiljon

Vi har makten



Vi har makten att välja hur vi ska presentera oss själva för andra. Vi kan klä oss hur vi vill, prata hur vi vill, bli vem vi vill. Eller ah, dem flesta i Sverige kan i alla fall göra det. När vi aktivt väljer då vill vi kanske inte visa allt det fula som också är en del av oss. Vi väljer att täcka det med ord, gester eller endast belysa det som är bra med oss och aktivt sålla bort det andra. Varför gör vi det? Jo för att vi ska framstå i bättre dagar och som bättre människor. Men livet kan ju inte alltid vara perfekt! Vad skulle vi uppfostras till att bli då? Och hur skulle detta påverka vår världsbild?

En rekonstruerad historia i en förnekande värld. Detta var budskapet som jag tog med mig i Anders Högbergs exempel om Frankrike och deras aktiva val att promota kolonialismen som i grund och botten positivt, vilket vi alla vet att det inte var. När man agerar på det här sättet, vad får det för konsekvenser för ungdomars historiemedvetande? 

Ammert tar upp olika bruk av historia i sin artikel ”Do you want me to kill you now?” Ett av dessa bruk som nämns är det moraliska bruket. Här söker man efter att gottgöra för det som har skett i det förflutna för att på så sätt uppnå någon form av försoning. Vilket är tvärtemot vad Frankrike i det här fallet gör. Istället vill de glömma och förtränga det som faktiskt har skett. Här intar man istället ett icke bruk av historia som syftar till att man tar bort vissa delar ur historien för att skapa mer legitimitet och påverka människors åsikter och känslor, så att de kan förhålla sig mer positivt till sin nations förflutna. Det som förmedlas bidrar i sin tur till ett identitetsskapande hos individerna.

Är Frankrike rädda för att blotta sina dåliga handlingar inför dagens medborgare? 
När vi förmedlar historiska händelser kommunicerar vi inte enbart om hur den tiden var utan vi kommunicerar indirekt värden som är viktiga för oss i dagens samhälle. Vilket Anita synnesvedt tar upp i sin bok ”Dom gör med hjärtat”. Det som man förmedlar speglar alltså hur vårt samhälle ser ut idag. Det går att inta olika perspektiv när man förmedlar en historisk händelse och man kan alltså belysa en händelsen från olika synsätt. Fakta talar ju för sig själv i det här fallet, men det blir väldigt uppenbart att historieförmedling går bortom pedagogisk fakta. Det handlar lika mycket om hur man framställer det man presenterar som vad man faktiskt presenterar. De som har makten bör därför belysa både positiva och negativa händelser ur det förflutna på ett öppet sätt. Vilket går att uppnå genom att föra en öppen dialog med alla medborgare i samhället. (Konsten att lära och viljan att uppleva) Hur vi ska förhålla oss till dessa händelser bör i slutändan vara upp till oss själva. 
 /Valdete

torsdag 9 april 2015

Kulturarvspedagogik och trångsynta lärare


Efter att jag läst Anita Synnestvedts bok ”Dom gör med hjärtat” om kulturarvspedagogik och tillämpningen av den i teori och praktik är inte kulturarv det första jag kommer att tänka på, utan hur skolor använder sig av kultur och kulturella läroformer. Författaren belyser just det här ämnet och låter det ta stor plats i texten. Hon utgår från bland annat ett exempel på en man och en kvinna som i rollerna av ett vinkingapar åker runt i bohusländska skolor och genom teater och praktiska aktiviteter (ulltovning och pilbågsskytte) ger barnen en uppfattning om hur livet kan ha sett ut för sådär tusen år sedan. Samtidigt som det genom frågor och diskussioner görs jämförelser med livet idag.

Med grund i detta exempel jämförs olika pedagogikteorier som alla till viss del skiljer sig åt men som alla förenas i att själva upplevelsen är viktig för att lära. Det är viktigt för barnen att de får bli en del av lärandeprocessen och Synnestvedt belyser även betydelsen av det som kallas estetiska lärprocesser. Det är ett demokratiskt synsätt, färgat av en positiv människosyn, där ”brukarna ses som medskapare av kunskap och i första hand som deltagare i stället för mottagare” (S.83). Signifikant för detta är också respekt för såväl ”finkultur” som ”fulkultur” likaväl som att synsättet tillåter traditionell naturvetenskap och humaniora att mötas på likartade premisser.

Synnestvedt skriver dock även bland annat, till exempel, att ”den tredje faktorn är enligt Åstrand lärarnas kunskapssyn om att det estetiska är lek, något som ligger utanför de ”viktiga” ämnena. (S.84) Det finns alltså på sina håll ett visst motstånd mot detta. Det finns många exempel på verksamheter som införlivar detta relativt nya lärosätt med gott resultat, belyser Synnestvedt, men hon skriver också om stelbenta lärare som blivit kvar i traditionella tankar och där kultur i skolan ofta ses som störande och att de teoretiska ämnena värderas högre än de praktiska/kreativa som innefattar fritt skapande. Hon avhandlar också det faktum att ganska få tar till sig kunskap genom enbart hörseln, alltså är det för många synnerligen ineffektivt att bara sitta ner och lyssna till en lärare, som ju alla vet är det traditionella undervisningssättet. Många skulle lära sig bättre genom att också få nyttja andra sinnen samtidigt.

Jag kan inte låta bli att känna igen mig i detta från min egen skoltid. Jag har inga större problem själv att lära genom att lyssna, men jag minns hur okoncentrerat och stimmigt det kunde bli på lektioner (särskilt eftermiddagslektionerna där alla var som tröttast) och detta fenomen följde ända från lågstadiet till gymnasiet. Kanske inte så förvånande var det som allra värst under högstadiet…

Jag minns också hur vissa lärare kunde bli uppenbart frustrerade över missad undervisningstid när klassen till exempel bjöds in att gå och titta på någon teaterpjäs och att det inte alldeles sällan drogs in bildlektioner (mitt genom alla tider favoritskolämne) till förmån för framförallt matematik under mellanstadiet. Dock var detta allt som oftast betydligt mer subtilt och jag måste även avslutningsvis säga att jag har en hel del fina minnen av kultur utövad och beskådad under skoltid.

Hur är det för er? Har ni minnen och erfarenheter av dessa företeelser?
/Anna Forsén

onsdag 8 april 2015

Kulturarvscentrum - ifrån slutna till öppna dörrar

Jag har valt att titta närmare på Kulturarvcentrum i Växjö, en ny verksamhet under Kulturparken Smålands paraply. Min fallstudie kommer i detalj gå in på hur denna verksamhet kommunicerar i dagsläget, men tänkte ägna detta inlägget åt att guida er genom mitt besök.
Kulturarvcentrum är i grunden sammanslagningen av tre stora arkiv; Växjö kommunarkiv, Kronobergs Arkivet och Smålands museums arkiv. Att sammanslagningen skedde och att Kulturparken Småland blev till kan vi tacka Växjös kommunpolitiker som drog igång en culturalplanning-process runt 2006.

I arbetet med sammanslagningen renoverades en ny lokal och de olika partnerna började planera för sin gemensamma framtid. Tanken kring ett öppet arkiv med verksamhet föddes, politikerna sköt till pengar och i början av 2015 slog Kulturarvcentrum upp sina portar för allmänheten på allvar.
Varje onsdag mellan 09:00 - 11:00 kan vi som medborgare besöka arkivet och få en guidad tur bland alla de tusentals föremål som museet samlat på sig genom åren. Guidar gör en anställd från museet som har olika specialintressen och områden vilket gör att varje tur blir olika. Du kan också boka in gruppbesök vid andra tillfällen och då mer exakt be att få titta på, som exempel, underkläder ifrån 1920-talet eller varför inte vykort ifrån Kronoberg?
Onsdag i förra veckan besökte jag arkivet som en vanlig medborgare för att gå en tur, jag hade veckan innan intervjuat avdelningschefen för Kulturarvscentrum men tänkte att nu ska jag likt Bodil Petersson gå undercover!

Vi möttes av en antikvarie vid namn Björn som gick igenom säkerheten med oss, arkivet har inte på något vis frångått sitt ursprungliga syfte så temperaturen är anpassad för föremålen. Vi fick ta på oss skoskydd och varsin varm tröja med texten "besökare" på, sedan bar det av in i arkivet. Det visade sig att Björn arbetar just med föremålsregistret och de 60 min vi spenderade tillsammans tog oss hyllmeter för hyllmeter genom Kronobergs historia. Men fokus låg på våra frågor, vad var vi nyfikna på?



I bakhuvudet hade jag hela tiden med mig avdelningschefen Lars Palms ord; ”Människor vill gärna berätta vad de har hemma, det blir en dialog”. Jag dröjde länge kvar vid en barnvagn av 60-tals modell, hade inte mamma en likadan? Min väninna som följt med sköt också hon in att nog hade hennes mamma haft en liknande också! Och så fortsatte turen. 

Det jag uppskattade med vår guidade tur är att det fanns absolut inget manus, allt kom ifrån vårt gemensamma samtal och det hela kändes väldigt avslappnat och mysigt. Det är något oerhört Småländsk över hela konceptet kring Kulturarvscentrum, den första verksamheten i sitt slag i Sverige. Med det menar jag att det är inte så komplicerat, fokus ligger på den lokala historian och du som besökare spelar en nästan lika stor roll som guiden. Maktförhållandet är utjämnat, här hamnar jag som vanlig dödlig på samma nivå som den högt utbildade antikvarien. Sedan var det nästan något magiskt och förbjudet över att få komma in i detta arkiv, en miljö dit få har haft tillgång tidigare. 


Vart ville jag komma med detta? Jo, att i alla de böcker/artiklar jag läst under kursen har jag svårt att hitta något som går att jämföra med upplägget på Kulturarvscentrum. Kan det beror på att det är barnsligt enkelt? Eller att det ligger mycket arbete bakom? Jag hoppas kunna förbjuda mig i min fallstudie och också kritiskt titta på denna unga verksamhet, för just nu är jag kanske blind av nyhetens behag. Fast å andra sidan, jag skulle lätt se mig själv som guide på Kulturarvcentrum om några år!
Klart Slut!
Mer om Kulturarvscentrum kan ni läsa här.



Ellen