söndag 7 mars 2010

Långsiktig kommunikation

Jag har tänkt på gästföreläsningen i måndags, då Erik Setzman tog upp de olika åtgärder man tänkt sig vidta för att informera om platsen för använt kärnbränsle. De flesta idéerna tycktes mig vara kortsiktiga, det handlade oftast om direktkommunikation, riktad mot en okunnig mottagare, som exempelvis skyltar.

Jag kom att tänka på hur information om fara verkar finnas självklart bland människor. Alltifrån kunskapen om att eld bränner till att rökning är farligt för hälsan är utbredd och något som man inte ens reflekterar över. Denna kunskap får man genom erfarenhet (till exempel genom att sätta handen på en varm platta på spisen) men också genom information som präntas in gång på gång, i skolan, av föräldrarna och samhället i stort.

Så måste även kunskapen om kärnbränslet spridas, tror jag. Det räcker inte med att sätta upp skyltar eller informera yrkespersoner; informationen måste finnas inom utbildningen (kanske som en obligatorisk del av geografiundervisningen - på dessa platser i världen är farligt kärnbränsle nedgrävt), hemma och i samhället. Det måste präntas in i människors medvetande och spridas kontinuerligt. Det finns ju muntliga berättelser som överlevt flera sekel, för att inte säga millennium, för att de ständigt återupplivats och förts vidare. Om vi kan bevara exempelvis skapelseberättelser med primitiva kommunikationsmetoder borde vi också kunna bevara "faroberättelser" med de avancerade kommunikations- och informationsmedel vi har idag.

1 kommentar:

  1. Viktiga synpunkter inte minst kärnkraftaspekten. Den uran som används i kärnkraftreaktorer har en halveringstid på 700.000.000 år. Det övergår mitt förstånd hur vi skall kunna kommunicera fara över sådana tidsrymder... Om ens människan finns kvar då, homo sapiens sapines har ju trots allt funnits i mindre än 1 promille av den tiden. Och nu är ju inte uran ofarligt efter en halveringstid, hälften finns kvar.

    SvaraRadera