Något
som tagits upp i några tidigare blogginlägg har varit frågan om autenticitet i
samband med rekonstruktioner av historiska platser eller tidsperioder. Är
autenticitet viktigt, eller inte lika viktigt, i olika situationer, är exempel
på frågor som kan ställas. Som bekant tas frågeställningen även upp i delar av
kurslitteraturen bland annat i Föreställningar
om det förflutna (Petersson) och Time
Travels (Ozola). Jag har själv sprungit på ytterligare ett exempel där samma
fråga blir intressant.
I
min fallstudie fokuserar jag på Sandby borg på Öland, närmare bestämt de arkeologiska
utgrävningarna som genomförts på platsen under de senaste åren och också hur
förmedlingen av dessa har genomförts.
Sandby
borg är en plats som, fram tills det fortfarande pågående projektet med
arkeologiska undersökningar inleddes, länge har varit relativt outforskad. Man
har vetat det uppenbara, nämligen att det rör sig om en forntida
borganläggning, och ett fåtal mindre undersökningar har utförts. Resurserna,
och således även resultaten, av dessa var dock sparsamma och fram till det att
de större undersökningarna påbörjades 2010 visste man relativt lite om vad,
när, hur och varför något hade skett på platsen.
Ur
kulturhistoriskt perspektiv har Sandby borg däremot använts, åtminstone en
gång, under den här tiden då man fortfarande inte riktigt visste mer om borgen
än vad ögat kunde se. 1959 bestämde sig nämligen prästen i den lokala
församlingen för att använda platsen för att genomföra ett vikingaspel. På den
lokala hembygdsföreningens hemsida kan man läsa att en bild tagen under det
aktuella vikingaspelet numera pryder omslaget till 2015 års upplaga av den
almanacka som hembygdsföreningen alltid ger ut. En mindre, ganska otydlig bild
finns också upplagd. Efter att jag själv fått möjlighet att titta på samma
almanacka har jag där kunnat läsa mig till att det rörde sig om ett bygdespel
som gick av stapeln i augusti 1959. Man hade byggt ett vikingaskepp som stora
delar av spelet kretsade kring. Handlingen gick ut på att några som bodde på
platsen under vikingatiden skulle ha seglat i österled och återvänt i det
aktuella skeppet.
Med
åtminstone delar av ”facit”, d.v.s. resultaten av de nutida arkeologiska
undersökningarna, i hand kan man konstatera att platsen i fråga inte haft sin
mest aktiva tid under vikingatiden, utan istället under folkvandringstid,
alltså några hundra år innan vikingatiden.
Men
eftersom man inte alls hade några sådana fakta på den tiden, så var det ju inte
så illa gissat.
Samtidigt
kan man givetvis undra vad det vad som gjorde att just prästen valde att rikta
in handlingen för bygdespelet kring vikingatida resor i österled, istället för
exempelvis kristnandet av det vikingatida Sverige? Men man antog kanske att ett
vikingaskepp skulle väcka betydligt större intresse.
På http://www.hembygd.se/sandby-gardby/litteratur/ finns en mindre bild på almanackan, där fotot på vikingaskeppet syns.
Vilken kul detalj! Arkeologin visste 1959 ganska bra hur gamla de öländska fornborgarna är. Men det visste väl inte de som anordnade bygdespelet. Och även om de visste det så var det nog svårt för dem att relatera till tiden kring år 500. Ren förhistoria i motsats till den vikingatiden, fastän texterna om den perioden mestadels är flera hundra år yngre.
SvaraRaderaIntressant som du skriver att prästen valde att iscensätta ett Vikingaspel, hade varit intressant och kolla vilka "trender" som fanns i slutet av 50-talet kring kulturarv. Tror som du skriver att ett Vikingaskepp lockade mer än en skildring av kristnandet. Också spännande och se hur vi använder oss av historien och kulturarvet på olika vis genom historien. Idag används ju liknande platser som "scen" för olika rollspel, både fiktiva och tidsenliga. Undrar vad de kommer säga om oss 50 år in i framtiden när bilder på svartalver i fornlämningar pryder liknande kalendrar?
SvaraRaderaPåminner om det här danska fallet: http://saltosobrius.blogspot.se/2005/12/pond-of-plywood-vikings_25.html
SvaraRadera