Vad är då Cui Bono i detta? Mycket av våra problem idag bland ungdomar, som droger och vandalism, orsakas inte av en kulturell aspekt som att de ser missbruk och våld i spel, filmer eller musik, utan det är på grund av att de är uttråkade. Tänk om vi kunde skapa ett program på nationell nivå som hjälper föräldrar utan ekonomiska resurser att betala en del av avgifterna för barnens fritidssysselsättning. Sport och fritid är dyrt. Jag tror på en social välfärd byggd på värderingar och att vi ska hjälpa varandra. Jag anklagar marknadsliberalismen i Sverige för att ha gjort oss egoistiska. Om vi kan gå ur detta synsätt så kan vi börja ta hand om varandra på riktigt och inte anklaga varandra för samma problem som kommer tillbaka hela tiden. Ge alla möjlighet till kultur!
fredag 29 mars 2013
Kulturens Cui Bono
I mitt föra inlägg diskuterade jag tvprogrammet ”Fråga
kultureliten” för jag undrade varför de var en elit i ämnet. Nu vill jag ta upp
vem som tjänar på kulturen såväl ekonomiskt och socialt. Min utgångspunkt
kommer att vara det latinska uttrycket ”Cui
Bono” som betyder ”till gagn för vem”.
Cui Bono är kulturen? Vi har ett så stort utbud på kultur i
vårt internetsamhälle. Det är i form av musik, film och konst, så det finns
alla möjlighet att hitta vad som passar på våra personligheter och känslor. Här
kan man säga Cui Bono? Svaren är säkert helt olika från person till person,
eftersom kultur ska vara provocerade och personligt och då finns det inga
konkreta svar. Svaren är varje persons egen åsikt. Min uppfattning är att vi
inte ska ändra på enskilda åsikter. Detta är vad vår demokrati bygger på:
Åsikter!
Det står på Kulturdepartementets hemsida att alla ska ha
rätt till att få utöva och ta del av kultur. Detta är helt naturligt enligt mig
och så ska det fortsätta vara. Kulturen som vårt Kulturdepartement tar upp
handlar om fritidssysslor. Föräldrar vill att deras barn ska få idrottsträning för
att bygga lagkänsla, kamratskap och bli duktiga på något så att de får en bra
självkänsla. Föräldrar som låter sina barn gå på musik och teaterträning vill
att de ska utvecklas att tänka själva, förstå känslor och kunna utrycka sig.
Att ägna sig åt en fritidsysselsättning utvecklar barnen. De lär sig nya saker på
en annan plats än skolan och av engagerade ledare.
Vad är då Cui Bono i detta? Mycket av våra problem idag bland ungdomar, som droger och vandalism, orsakas inte av en kulturell aspekt som att de ser missbruk och våld i spel, filmer eller musik, utan det är på grund av att de är uttråkade. Tänk om vi kunde skapa ett program på nationell nivå som hjälper föräldrar utan ekonomiska resurser att betala en del av avgifterna för barnens fritidssysselsättning. Sport och fritid är dyrt. Jag tror på en social välfärd byggd på värderingar och att vi ska hjälpa varandra. Jag anklagar marknadsliberalismen i Sverige för att ha gjort oss egoistiska. Om vi kan gå ur detta synsätt så kan vi börja ta hand om varandra på riktigt och inte anklaga varandra för samma problem som kommer tillbaka hela tiden. Ge alla möjlighet till kultur!
Vad är då Cui Bono i detta? Mycket av våra problem idag bland ungdomar, som droger och vandalism, orsakas inte av en kulturell aspekt som att de ser missbruk och våld i spel, filmer eller musik, utan det är på grund av att de är uttråkade. Tänk om vi kunde skapa ett program på nationell nivå som hjälper föräldrar utan ekonomiska resurser att betala en del av avgifterna för barnens fritidssysselsättning. Sport och fritid är dyrt. Jag tror på en social välfärd byggd på värderingar och att vi ska hjälpa varandra. Jag anklagar marknadsliberalismen i Sverige för att ha gjort oss egoistiska. Om vi kan gå ur detta synsätt så kan vi börja ta hand om varandra på riktigt och inte anklaga varandra för samma problem som kommer tillbaka hela tiden. Ge alla möjlighet till kultur!
Anton Lindgren
torsdag 28 mars 2013
Att leva, att åldras och dö för att sedan glömmas bort, precis som La Strada.
För några dagar sedan satt jag och sorterade bland mina
gamla bilder och fann en bildserie från en plats som jag av fascination har
besökt mer än en gång, dock var det några år sedan men känslan för plasten har
knappats svalnat. Jag gjorde en sökning över plasten på ”nätet” och hittade här
ett par artiklar som väckte ytterligare intresse och jag tycker att ett
delgivande av denna plats skulle vara ett passande ämne att snacka om i
kulturmiljösyfte. http://www.sydsvenskan.se/lund/la-strada-kan-tvangsrivashttp://www.skanskan.se/article/20130109/LUND/71099993/-/lund-koper-la-strada
Längst med den gamla E22:an precis utanför Lund ligger just
denna övergivna plats. En stor fastighet med bland annat en byggnad av rött
tegel som för ungefär hundra år sedan var en skola men som under det glada 50-talet
blev den populära dansrestaurangen La Strada. Men något hände, idag är både mat
och dans på Odarslövsvägen ett minne blott, La Strada är idag inget annat än
ren misär. Alla hustes fönster är urblåsta, dörrar är inslagna och väggarna är
fulla av ”taggar” och klotter och tomten tycks ha förvandlats till en
deponeringsplats.
Hur kommer det sig att en plats som legat så pass i rampljuset plötsligt hamnar i skuggan där solen aldrig lyser? I detta fall låg orsaken i att man drog om fartleden som dessförinnan var huvudinfarten in till norra Lund. Innan låg Dansrestaurangen i perfekt anslutning till en väg där många människor ständigt passerade och stannade till. Men i och med att en ny snabbare väg byggdes, tömdes också den gamla E22:an på trafik vilket i sin tur ledde till att La Strada inte längre var ett alternativ för resande folk att stanna till på. La Strada hamnade i skugga för att sedan gå under, med sina glansdagar, som den blomstrande Dansrestaurangen, bakom sig.
När jag gick omkring där bland glassplittret och tittade på dessa
spår av mänsklig frustration och olycka, samtidigt som jag lyssnade på ekot av
tomhet tänkte jag att, detta är en glömskans plats för de glömda.
Det är uppenbart att La Strada försvann i distraktion för
allmänheten vilket till slut tvingade ägarna/ägaren (?) att låsa dörrarna och
gå för att inte komma tillbaka och öppna dem igen. Men när jag gick där var det
klart att jag inte är den enda som besökt platsen efter stängning. Folk vet om att platsen står och gapar tom
och att ingen kommer komma att säga till den som går dit och gör övertramp. I alla fall inte under den tiden som jag var
där. Men det som också är intressant är att samtidigt som byggnaderna står
under förfall och ingen tycks bry sig mindre vill Lunds kommun, om de inte
redan gjort det, kulturminnesmärka platsen. Hur funkar det egentligen? Varför
nu, när plasten är i sitt absolut sämsta skick? Kommer en kulturminnesmärkning
att påverka platsens framtid? Kommer La Strada att åter väckas till liv efter
sin bortgång, vad tror ni?
söndag 24 mars 2013
Bort med den enfaldiga underhållningen!
Idol, X-factor, Kändishoppet, Big Brother, Hells Kitchen, Kitchen Nightmares, Hotel Hell, Big Brother, Kändishoppet, Idol och X-factor. De är alla synonyma med ett adjektiv och ett substantiv som får mig att se rött: enfaldig underhållning. När man analyserar de här programmen på djupet så framstår det tydligt att deras syften är blott två till antalet: tjäna pengar och utsätta människor för antingen förnedring eller enfaldighet. På Dagens Nyheters webbsida står det att läsa om TV4:s nyaste satsning: från Idol till X-factor och från X-factor till Idol. Skälet till den här gamla nysatsningen är att tittarsifforna för båda programmen har slagit i botten så det förslår.
Det som TV4:s ledning inte inser är att folk är trötta på talangjakter såsom Idol och X-factor. Per Lernström, programledaren för Idol 2011 och Idol 2013, framhäver i artikeln i fråga:"Jag tror att det finns ett väldigt sug efter "Idol". Det gäller för oss att rida på den vågen och om vi lyckas med det tror jag att vi kan vända på det här."( Tidningarnas Telegrambyrå-Spektra (TT-Spektra) 2013) Det finns inget sug efter Idol, det finns ingen våg att rida på och därav så är det omöjligt att vända den negativa trenden, som visar sig i form av alltjämt sjunkande tittarsiffror. Bort med den enfaldiga underhållningen för den skadar musikbranschen, den svenska televisionens anseende och gemene mans uppfattning om kulturens betydelse.
Denna uppfattning tar skada av denna enfaldighet på så sätt att i och med att tv-bolagen blott erbjuder samma tv-tablå år ut och år in. Allas vårt behov av kulturell kommunikation blir stagnerat, inte stimulerat. Lösningen på problemet är som alltid att tv-bolagen tar sitt förnuft till fånga och inser att folk dels har tröttnat på talangjaktstramset och dels att folk har tröttnat på att se människor, oavsett hur kända eller okända de är, bli gjorda till åtlöje för absolut ingenting. För övrigt så anser jag att detta, att tv-bolagen kommer på bättre tankar vill säga, ligger i en långt, långt framskriden framtid.
fredag 22 mars 2013
Fråga kultureliten
Fråga kulturelit
Jag har länge undrat vem det är som bestämmer över vad som är kultur. Fenomenet kultur är så mycket större och vidare än vad jag trodde. Nu när jag börjat studera på kulturmiljöprogrammet i Kalmar så har jag fått lära mig vad det är. Det är allt från t.ex. teater och arkitektur till historiska samlingar och sport. Ja faktiskt sport , som jag personligen trodde var en helt annan inriktning än kultur. Fel hade jag!
Anton Lindgren
Jag har länge undrat vem det är som bestämmer över vad som är kultur. Fenomenet kultur är så mycket större och vidare än vad jag trodde. Nu när jag börjat studera på kulturmiljöprogrammet i Kalmar så har jag fått lära mig vad det är. Det är allt från t.ex. teater och arkitektur till historiska samlingar och sport. Ja faktiskt sport , som jag personligen trodde var en helt annan inriktning än kultur. Fel hade jag!
Nu har jag suttit och tittat på SVT:s serie ”Fråga
Kultureliten”. I serien finns en panel med fem personer från höga positioner i
samhället. De arbetar alla med kultur . I panelen sitter de för att svara på frågor
som tittarna ställer. De är alla högutbildade och jobbar oftast med den folkliga
kulturen. Det är journalister, Stockholms före detta Statsteaters chef,
författare och lärare vid universitet. Programutbudet är väldigt enkelt, de
svarar på frågor som tittarna har skickat in.
Frågorna som de får från tittarna är enkla och vardagliga och
kan låta lite dumma i jämförelse med svaren som ”kultureliten” ger. När de
svarar så är svaren långa och innehåller många personliga åsikter från kulturexperterna.
Man får känslan av att experterna måste bevisa att de är intellektuella bara
för att de helt själva kan citera gamla grekiska filosofer. De har dessutom
egna åsikter och teorier och citerar inte andras forskning så mycket som vi
lärt oss genom vår kurslitteratur att man ska göra. De flesta svaren är helt
logiska men de gör dem invecklade. Att ge dessa personer titeln ”kulturelit” är
lite överskattat enligt min mening.
(En intressant fotnot att tillägga är att alla de personer som intervjuas och filmas i programmet bor i Stockholmsområdet. Är det bara deras åsikter som är intressanta?)
(En intressant fotnot att tillägga är att alla de personer som intervjuas och filmas i programmet bor i Stockholmsområdet. Är det bara deras åsikter som är intressanta?)
Man kan undra vad det är som gör dessa personer till en
kulturelit? Är det för att de arbetar
med kultur på ett ”högre plan” eller är det för att de är smartare och mer
framgångsrika än vi?
Det beror nog på det delvis, men jag tror att det också är på grund av deras engagemang och drivkraft att vilja påverka kulturen. Detta är något som vi som läser på kulturmiljöprogrammet också vill göra. Vi är alla olika med olika åsikter. Dessa åsikter är viktiga för att få nya perspektiv på kulturen.
Se avsnittet här: http://www.svtplay.se/fraga-kulturelitenDet beror nog på det delvis, men jag tror att det också är på grund av deras engagemang och drivkraft att vilja påverka kulturen. Detta är något som vi som läser på kulturmiljöprogrammet också vill göra. Vi är alla olika med olika åsikter. Dessa åsikter är viktiga för att få nya perspektiv på kulturen.
Anton Lindgren
onsdag 20 mars 2013
Låt mig gå runt i ro!
Jag besökte regionmuseet i Kristianstad under förra veckan, och blev faktiskt riktigt upprörd. för det första så vill jag bara nämna att utställningarna var det inga större fel på förutom det vanliga, som tråkigt belysta "skåp" med utställningsföremål, och dessa tråkiga skrifter om varje grej. Det som störde mig mest var att man inte kan få njuta av att gå och kolla på dessa utställningar i lugn och ro utav man hör detta enormt irriterande brus från deras egna café som uppenbarligen verkar vara ett populärt ställe att hänga på även efter lunch tiderna(jag besökte museet mellan 14-15 tiden). Jag besökte inte museet själv utan lockade med mig en kompis som inte alls är intresserad av att besöka museum, vi reflekterade efteråt om vad vi hade sätt och båda kom fram till att det var inte ett så trevligt besök, ingen av oss fick den där museum känslan som vi strävade efter, mycket på grund utav att man fick inte kolla på utställningarna med ro.
Jag tycker därför att man borde ta mer hänsyn till besökarna som faktiskt är där för att kolla på dessa utställningar som faktiskt inte var helt värdelösa. Ska vi inte kunna få några museum som faktiskt bryr sig mer om hur deras utställningsrum ska se ut, de jag har besökt under senaste tid brukar oftast göra reklam för hur bra restaurang som finns i byggnaden. http://www.regionmuseet.se/default.htm redan här kan vi se vad som finns på första sidan, deras café-flik och även deras butik-flik.
Jag kan ändå förstå att de vill ha ett café som de kan hyra ut och tjäna en extra slant, då entrén till museet är gratis. Tänk på att man inte ska bygga ett café med enbart massa kakel, tänk på att det faktiskt finns folk som vill kunna njuta av utställningarna och kanske lära sig ett och annat om Skånes förhistoria. Så snälla låt mig studera era utställningar i ro!
Jag tycker därför att man borde ta mer hänsyn till besökarna som faktiskt är där för att kolla på dessa utställningar som faktiskt inte var helt värdelösa. Ska vi inte kunna få några museum som faktiskt bryr sig mer om hur deras utställningsrum ska se ut, de jag har besökt under senaste tid brukar oftast göra reklam för hur bra restaurang som finns i byggnaden. http://www.regionmuseet.se/default.htm redan här kan vi se vad som finns på första sidan, deras café-flik och även deras butik-flik.
Jag kan ändå förstå att de vill ha ett café som de kan hyra ut och tjäna en extra slant, då entrén till museet är gratis. Tänk på att man inte ska bygga ett café med enbart massa kakel, tänk på att det faktiskt finns folk som vill kunna njuta av utställningarna och kanske lära sig ett och annat om Skånes förhistoria. Så snälla låt mig studera era utställningar i ro!
tisdag 19 mars 2013
Vad betyder egentligen "kulturmiljö"?
Jag har jobbat av och till inom kulturmiljövården och blev häpen över att finna att innebörden hos termen ”kulturmiljö” är kontroversiell bland kursdeltagarna. Närmare bestämt verkar inte alla vara överens om gränsen mot fälten konst, kultur, miljö och museiförmedling. Några tycker att elementet av ansenlig ålder inte behöver ingå i termens definition. Och termens definition avgör vad kursen handlar om. Kursplanen ger ingen vägledning.
Termen "kulturmiljö" har ett etablerat bruk i samhället. Den infördes av Riksantikvarieämbetet under 80-talet för att ersätta "kulturminne". 1989 började man ge ut tidskriften Kulturmiljövård. Skälet till att man ändrade på termen var att man inom den offentliga kulturminnesvården hade börjat se mera på miljöer än på objekt: det duger inte, tycker vi sedan dess, att bevara en gånggrift och en medeltidskyrka på siktavstånd från varandra om det är tillåtet att bygga parkeringshus på ytan mellan de två. Ordet används nästan uteslutande av de kulturmiljövårdande myndigheterna: Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och kommunerna. Inför ett byggprojekt gör man en miljökonsekvensbeskrivning både rörande naturmiljön och kulturmiljön.
Den här kursen handlar om kulturmiljökommunikation. Det är ett yrke som sysselsätter en hel del svenskar. De skriver skyltar, guidar turister och gör ljudguider. Ingen av dem jobbar med samtidskonst, för de är varken konstpedagoger eller curators på konstmuseer. Ingen av dem gör skyltar om artrikedomen i naturreservat, för de är inte biologer. Det är viktigt att kursdeltagarna får undervisning som överensstämmer med hur världen utanför LNU ser ut. Man kan inte metareflektera innan man har grundliga kunskaper om föremålet för metareflektionen.
En kursdeltagare är intresserad av street art, t.ex. i äldre industrimiljöer. Sådana miljöer är idag en okontroversiell del av det som hanteras av kulturmiljövården. Visst kan man i sin fallstudie på kursen beröra hur street art hanteras i förmedlingen av sådana miljöer. Det är intressant som exempel på hur medborgarna omförhandlar (med illegala metoder!) vad som skall ingå i en kulturmiljö. Men street art på en viadukt från 2008 befinner sig inte i en kulturmiljö enligt termens etablerade användning, och den är inte föremål för kulturmiljökommunikation. Den tillhör samma kategori som en nymålad tavla på ett galleri -- eller som en krossad fönsterruta om man följer lagens bokstav.
Jag tror hur som helst att det vore svårt att hitta material till en fallstudie om hur kulturmiljökommunikatörer hanterar street art. De är nog i överväldigande grad benägna att ringa klottersaneringen snarare än ta upp gerillakonsten i sin presentation av kulturmiljöer.
Termen "kulturmiljö" har ett etablerat bruk i samhället. Den infördes av Riksantikvarieämbetet under 80-talet för att ersätta "kulturminne". 1989 började man ge ut tidskriften Kulturmiljövård. Skälet till att man ändrade på termen var att man inom den offentliga kulturminnesvården hade börjat se mera på miljöer än på objekt: det duger inte, tycker vi sedan dess, att bevara en gånggrift och en medeltidskyrka på siktavstånd från varandra om det är tillåtet att bygga parkeringshus på ytan mellan de två. Ordet används nästan uteslutande av de kulturmiljövårdande myndigheterna: Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och kommunerna. Inför ett byggprojekt gör man en miljökonsekvensbeskrivning både rörande naturmiljön och kulturmiljön.
Den här kursen handlar om kulturmiljökommunikation. Det är ett yrke som sysselsätter en hel del svenskar. De skriver skyltar, guidar turister och gör ljudguider. Ingen av dem jobbar med samtidskonst, för de är varken konstpedagoger eller curators på konstmuseer. Ingen av dem gör skyltar om artrikedomen i naturreservat, för de är inte biologer. Det är viktigt att kursdeltagarna får undervisning som överensstämmer med hur världen utanför LNU ser ut. Man kan inte metareflektera innan man har grundliga kunskaper om föremålet för metareflektionen.
En kursdeltagare är intresserad av street art, t.ex. i äldre industrimiljöer. Sådana miljöer är idag en okontroversiell del av det som hanteras av kulturmiljövården. Visst kan man i sin fallstudie på kursen beröra hur street art hanteras i förmedlingen av sådana miljöer. Det är intressant som exempel på hur medborgarna omförhandlar (med illegala metoder!) vad som skall ingå i en kulturmiljö. Men street art på en viadukt från 2008 befinner sig inte i en kulturmiljö enligt termens etablerade användning, och den är inte föremål för kulturmiljökommunikation. Den tillhör samma kategori som en nymålad tavla på ett galleri -- eller som en krossad fönsterruta om man följer lagens bokstav.
Jag tror hur som helst att det vore svårt att hitta material till en fallstudie om hur kulturmiljökommunikatörer hanterar street art. De är nog i överväldigande grad benägna att ringa klottersaneringen snarare än ta upp gerillakonsten i sin presentation av kulturmiljöer.
måndag 18 mars 2013
Universeum- Framtidens museum?
Universeum i
Göteborg (http://www.universeum.se/) var mitt förstahandsval som fallstudie vilket inte godkändes, så jag
vill nu här i bloggen del med mig av min syn på denna institution som
nytänkande och idag etablerad kulturmiljö med stor inriktning på kommunikation
och pedagogik.
Universeum
byggdes på 90-talet och stod klart 2001 efter medverkan av Göteborgs
Universitet, Charlmers och Handelskammaren i Västsverige, men en vision om
större vikt på framtidsutveckling och en aktiv, levande kunskapsmiljö inom
teknik, natur och vetenskap. De använder sig av varierande utställningar inom
dessa områden för att på ett kreativt sätt binda samman historiska händelser
med nuet och förutsättningar inför framtiden.
Naturen representeras
av ”vattnets väg” där du följer vattnet ifrån nordligaste Sverige ner till Amazonas,
med djur och växter under vägen. Längs denna väg tas även globala problem upp
som växthuseffekten och brist på rent vatten i andra länder. Huset byggdes för
att vara så energisnål som möjligt, och mycket information och verkstäder där
energianvändning och materialåtervinning är i fokus finns på alla avdelningar.
Exempel på naturvetenskapliga utställningar är den nuvarande Dinosaurieutställningen
med både fossil och ”naturtrogna” modeller med tillhörande guidning och
information.
På de vetenskapliga och tekniska
avdelningarna så finns för tillfället följande utställningar; ”Puls”- om sport
och vikten att röra på sig (reaktionsförmåga, gå på lina, klättervägg,
dansmatta mm), ”KrimLab”- söka, säkra och analysera spår du/vi lämnar efter oss
(DNA-tester, mordutredningar, brott igenom tiderna, röstdetektorer och modern
bevakningsutrustning), ”Rymden”- en resa igenom universum (Hur såg vi på rymden
då, rekonstruktion av den första månlandningen, gravitation, resor i
framtiden?), samt ”Naturens superkrafter”- Att ha naturen som förebild för tekniska innovationer som gagnar
människa och miljö (tävla rörelse mot en kackerlacka, valkraft som inspirerar
vindkraftverk, spindeltråd som material och en kardborrevägg).
Alla
dessa utställningar på Universeum har aktiviteter blandat i informationen,
lära igenom att se, känna, höra och smaka med alla sinnen. Detta
gränsöverskridande lärandet som Birgitta Gustafsson pratade om; den pedagogiska
praktiken vilket involverar ett socialt sammanhang, möjlighet till lärande och
framförallt möjlighet för individens utveckling. Detta kan uppnås igenom att
individen utmanas (tankar, världsbild), blir konfronterade, provocerade eller
drabbade och berörda. Det bekräftande lärandet finns också här representerat i
fossilerna, modellerna, och informationen i guideböcker och skyltar.
Båda
dessa paradigm inom lärande samspelar för att skapa en lärande, stimulerande,
aktiv och levande miljö för både vuxna och barn. Universeum delar ut ett
pedagogpris till lärare, anordnar tävlingar mellan skolor i regionen om t.ex.
framtida transporter. Dessutom så har de kompetensutveckling för lärare inom
naturvetenskap och teknik för att inspirera och öka nyfikenhet och intresse
ifrån barn och lärarna själva. Allt ifrån förskolan till högstadiet, själv har
jag besökt aktivitetsdagar här med klassen när jag var 12, 13 och 15 år gammal.
Hur
många äldre museer idag har möjlighet till denna satsning, eller pengar till t.ex.
tidsresor eller aktivitetsavdelningar? Jag tror att ofrivilligheten till förändring
på museerna och bristen på pengar leder in i en ond cirkel som leder till färre
besökare och mindre intresse för museet.
Skolorna
runt om i regionen, inte minst vår skola, var snabb på att utnyttja möjligheten
till ett annorlunda och nytänkande lärande som Universeum är. Jag tycker att de
på ett otroligt kreativt och roligt sätt visar på sambanden emellan natur,
teknik, miljö, historia och framtidsutveckling, att det alla är sammankopplade.
Därför anser jag att det här är ett bra exempel på framtidens museum och kommer
ha en stor betydelse för nästa generations lärande och individuella utveckling,
framförallt för att levnadsgöra och väcka intresse hos unga.
Varför är jag skeptisk?
Captain Corso visar utmärkt prov på mod och kritiskt tänkande och sätter strålkastaren på vad jag har för mig utanför föreläsningssalen. Därmed har kaptenen identifierat en grundkonflikt inbyggd i kursen. Kursplanen och litteraturlistan är metaarkeologiska och postmodernistiska. Jag, som kallats in som huvudlärare efter att dessa dokument fastslagits, är känd för polemiska attacker på metaarkeologi och postmodernism. Men jag är också känd som en effektiv kulturmiljökommunikatör i olika media.
Kaptenen skriver:
Historisk information presenteras oftast av just fackmän för att vara en stadig byggsten till ett kontrollerat kollektivt minne
Nej, endast postmodernistiska kulturkritiker anser att historisk information är byggstenar till ett kontrollerat kollektivt minne. Fackfolk presenterar historisk information som de anser vara korrekt i syfte att upplysa den intresserade allmänheten. Ytterst få av oss försöker därmed sprida politisk propaganda eller lögner. Vi är som forskare ute efter att ta reda på hur det egentligen var förr, och som förmedlare vill vi sprida den kunskapen.
Och kaptenen fortsätter:
Dänikens bok ligger till grund för en temapark i planeringsstadiet
Nej, Dänikens Mystery Park i Interlaken öppnade 2003 och stängde 2006 på grund av klena besökssiffror. I maj 2009 öppnade parken på nytt under namnet Jungfrau Park, utan Däniken-tema.
Kaptenen frågar:
Är det egentligen någon skillnad på fackmannen som i sin tur försöker motbevisa crazy?Skillnaden ligger i metoderna: källkritik, Ockhams rakkniv, noggrann datainsamling, dialog med tidigare och pågående forskning. Och man måste inte vara fackperson i betydelsen heltidsarbetande för att bidra med bra grejor till forskningsprocessen. Sveriges två bästa hällristningsinventerare är t.ex. en kommuningenjör och en rörmokare som båda blivit hedersdoktorer i arkeologi på äldre dagar, den senare på LNU.
Och kaptenen avslutar med fler frågor:
framför allt, varför är man skeptisk?... Häller man inte sprit på elden genom att försöka bevisa/motbevisa crazy? Är det en bevisning/motbevisning man är ute efter, eller är det att informera andra om att det fars med osanningar? Tyder en uttalad skepticism på att man har tagit det hela personligt och vill försvara sig, sin utbildning, sitt yrke? Varför bry sig om vad andra tycker och tror om man vet att dom har fel?Jag är aktiv skeptiker därför att jag verkligen bryr mig om vetenskapliga frågor och vetenskaplig debatt. Frågan hur folk med avvikande tolkningar kommer att reagera när jag bemöter deras påståenden är oviktig för mig. Det handlar inte om bevisning utan om att använda det fria ordet för att sprida kunskap i offentligheten om rådande forskningskonsensus. Min utbildning och mitt yrke är inte hotade av att folk har avvikande åsikter. Men jag hävdar tolkningsföreträde i kraft av hur mycket arbete jag och kollegorna har lagt ner på att förstå hur vissa saker hänger ihop. Och jag tycker det är bättre att medieutrymmet fylls av riktig forskning, inte avvikande teorier. Jag bryr mig om att bemöta andras påståenden därför att det är genom debatt som forskningen uppnår konsensus om hur världen är (och har varit) beskaffad. Och därför att allmänheten som finansierar forskningen har rätt att ta del av resultaten. Om forskningens resultat aldrig kommer folk till godo så tröttnar de förr eller senare på att betala.
tisdag 12 mars 2013
Foteviken och jämställdhet
Efter att ha läst Bodil Peterssons "Foteviken - kungarike i upplevelsernas tid" så började jag fundera på dessa historiska byar och jämställdhet. I texten så nämner Bodil i förbifarten om hur varken kvinnor eller barn har någon offentlig roll i denna vikingaby, att de 3 grundarna och manliga verksamhetsledarna har utvecklat byn ur ett tydligt manligt perspektiv. Detta inkluderar vissa aktiviteter, maktpositioner och den militära delen av byn.
Hur fungerar det egentligen? Borde detta
faktum belysas av lärare och guider för skolklasserna, eller skulle en annan
jämvikt inte representera denna tidsålder ordentligt? Skulle det inte byn vara
trovärdigt nog om kvinnor och barn fick andra positioner, andra roller, och ett
annat bemötande?
Bodil skriver en långt stycke om hur
rasism och nazism ofta associeras med just vikingatiden och byar, i detta även
hur mycket Fotoviken tar avstånd och jobbar emot det här. Delvis med
information på hemsidan, utbildade guider och en tydlig accepterande miljö i
byn. Kristendomen (medeltiden) blandas med Hedniska gudar (vikingatiden), alla representerade
och välkomna. Likaså mångfald. Detta skulle jag personligen inte säga är särskilt
trovärdigt eller representerar området under vikingatiden. Just eftersom på
gränsen mellan vikingatiden och medeltiden var grund för många religiösa tvister
och krig. Mångfald och religiös frihet är inte något som kanske denna tid
avspeglar.
Men det här är viktigt i samtiden, inte minst
att låta barnen som besöker förstå detta. Att det fortfarande gestaltas och tas
upp i alla miljöer de vistas i. Om inte, borde de i så fall upplysas och
förklaras för dem hur skillnaderna mellan idag och en viss tid i historien. Så de
inte går hem med ett intryck att det var ”jätteroligt, mysigt och rättvist i
denna by, alla där verkade ha det så bra”, där mångfald och religiös frihet
lyfts fram medans kvinnorna glöms bort. I en forntidsby där ett ställningstagande
om dessa ämnen finns på hemsidan, där samarbeten och utbildning vävs ihop till
denna accepterade miljö, så borde även jämställdhetsfrågan lyftas fram. Om inte
igenom blandade roller i kungariket, och mer röst åt kvinnorna, så borde barnen
upplysas om att så här ser inte ett fungerade och lyckligt samhälle ut idag.
Jag vill se mer ställningstagande och åsikter om deras kvinnosyn på hemsidan
och pedagogiken, mer utbildning om kvinnorollerna, barn av båda kön får testa
på och uppmuntras till olika aktiviteter. Mer skillnader av kvinnosynen nu och
då, så att barnen verkligen förstår att detta tänk hör till historien.
Dessutom så tycker jag vi avsätter Kung
Björn och hittar en drottning istället.
torsdag 7 mars 2013
Ny kurs, nya skribenter, bloggen vaknar till liv igen
Snacka om kulturmiljö vaknar till liv igen under mars och april tack vare en ny kull med studenter. Denna gång heter kursen Kulturmiljö och kommunikation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)