Kulturarvspedagogik och trångsynta lärare

Efter att jag läst Anita Synnestvedts bok ”Dom gör med hjärtat” om kulturarvspedagogik och tillämpningen av den i teori och praktik är inte kulturarv det första jag kommer att tänka på, utan hur skolor använder sig av kultur och kulturella läroformer. Författaren belyser just det här ämnet och låter det ta stor plats i texten. Hon utgår från bland annat ett exempel på en man och en kvinna som i rollerna av ett vinkingapar åker runt i bohusländska skolor och genom teater och praktiska aktiviteter (ulltovning och pilbågsskytte) ger barnen en uppfattning om hur livet kan ha sett ut för sådär tusen år sedan. Samtidigt som det genom frågor och diskussioner görs jämförelser med livet idag.

Med grund i detta exempel jämförs olika pedagogikteorier som alla till viss del skiljer sig åt men som alla förenas i att själva upplevelsen är viktig för att lära. Det är viktigt för barnen att de får bli en del av lärandeprocessen och Synnestvedt belyser även betydelsen av det som kallas estetiska lärprocesser. Det är ett demokratiskt synsätt, färgat av en positiv människosyn, där ”brukarna ses som medskapare av kunskap och i första hand som deltagare i stället för mottagare” (S.83). Signifikant för detta är också respekt för såväl ”finkultur” som ”fulkultur” likaväl som att synsättet tillåter traditionell naturvetenskap och humaniora att mötas på likartade premisser.

Synnestvedt skriver dock även bland annat, till exempel, att ”den tredje faktorn är enligt Åstrand lärarnas kunskapssyn om att det estetiska är lek, något som ligger utanför de ”viktiga” ämnena. (S.84) Det finns alltså på sina håll ett visst motstånd mot detta. Det finns många exempel på verksamheter som införlivar detta relativt nya lärosätt med gott resultat, belyser Synnestvedt, men hon skriver också om stelbenta lärare som blivit kvar i traditionella tankar och där kultur i skolan ofta ses som störande och att de teoretiska ämnena värderas högre än de praktiska/kreativa som innefattar fritt skapande. Hon avhandlar också det faktum att ganska få tar till sig kunskap genom enbart hörseln, alltså är det för många synnerligen ineffektivt att bara sitta ner och lyssna till en lärare, som ju alla vet är det traditionella undervisningssättet. Många skulle lära sig bättre genom att också få nyttja andra sinnen samtidigt.

Jag kan inte låta bli att känna igen mig i detta från min egen skoltid. Jag har inga större problem själv att lära genom att lyssna, men jag minns hur okoncentrerat och stimmigt det kunde bli på lektioner (särskilt eftermiddagslektionerna där alla var som tröttast) och detta fenomen följde ända från lågstadiet till gymnasiet. Kanske inte så förvånande var det som allra värst under högstadiet…

Jag minns också hur vissa lärare kunde bli uppenbart frustrerade över missad undervisningstid när klassen till exempel bjöds in att gå och titta på någon teaterpjäs och att det inte alldeles sällan drogs in bildlektioner (mitt genom alla tider favoritskolämne) till förmån för framförallt matematik under mellanstadiet. Dock var detta allt som oftast betydligt mer subtilt och jag måste även avslutningsvis säga att jag har en hel del fina minnen av kultur utövad och beskådad under skoltid.

Hur är det för er? Har ni minnen och erfarenheter av dessa företeelser?

/Anna Forsén