Jag har reflekterat lite kring ett relativt smalt immateriellt kulturarv. Något som personligen ligger mig varmt om hjärtat. Jag tänker på de platser där elektronisk musik framförs i övergivna eller nedlagda gamla industrilokaler, utanför det ”ordnade” samhället.
I Malmö kan man nästan varje helg uppleva detta på olika platser längs de gamla industristråken i utkanten av stan. Där finns ett flertal så kallade
svartklubbar. De jag syftar på är främst tillhåll för den som vill njuta av närproducerad elektronisk musik, utan att behöva fundera på vad klockan är eller om man har ”rätt” kläder på sig. Det är en plats där alla som gillar den sortens musik är välkomna. En plats där man kan känna sig trygg och bekväm som man är - oavsett identitet, religion, eller sexuell läggning. Alla är där på samma premisser.
Denna typ av kulturyttring brukas främst av unga vuxna, i åldern 18 år och uppåt 30+. Klubbarna drivs av eldsjälar som brinner för att ge besökarna en originell musikupplevelse i en unik miljö.
Jag fascineras av den kontrast som skapas då den moderna elektroniska musiken får liv i dessa övergivna betongbyggnader. För den icke insatte kan jag nämna att dessa klubbar ofta är mycket uppskattade och välbesökta. Något som jag tror bidrar till dess popularitet är det faktum att de inte är permanenta. De håller till på olika så kallade ”secret locations” varje gång. Inför varje event vet man endast vilka som ska spela och möjligtvis i vilken stadsdel det kommer att hålla till. Först vid midnatt kvällen innan eventet avslöjas (oftast via Facebook eller mail som man registrerat sig på) den exakta adressen. Allt för att hålla det hemligt till sista stund och behålla en känsla av spänning och exklusivitet.
Min tolkning av svartklubbars syfte är att man vill skapa ett alternativ och en friare form av uteställe. Där benämningen ”friare” kan syfta på att den som driver klubben anpassar öppettiderna helt efter besökarna. Den som är på plats är alltså med och bestämmer hur länge klubben håller igång, vilket skapar en tydlig gemenskap som inte går att finna på vanliga uteställen. Musiken som spelas framförs främst av lokalt eller regionalt förankrade DJ’s. Här har man möjligheten att höra något annat än den lätt uttjatade mainstream-musiken som annars spelas på majoriteten av många klubbar. Det sker inte samma form av övervakning som på ett lagligt uteställe vilket gör hela upplevelsen till något mer intimt. Vanligtvis säljs alkoholhaltiga drycker för en billig peng, och man har då som arrangör inte ett intresse av att göra någon vinst. Drivkraften är här istället att få vara med och göra något man verkligen brinner för.
Det som talar emot att svartklubbarna bör få existera är faktumet att där ofta köps och säljs olagliga substanser. Detta är främst en av anledningarna till att polisen lägger ner så pass mycket resurser på att motarbeta och stänga ner dem. Även det faktum att alkohol säljs utan tillstånd, vilket så klart är olagligt. En annat sak som ej talar till dess fördel är de lokaler som nyttjas, som dessvärre oftast har en bristfällig säkerhet vad gäller brandskydd och dylikt.
Själva benämningen svartklubb är därför inte särskilt positivt laddad, i och med de negativa associationer det förknippas med. Det negativa är också tyvärr främst det som framhävs i det offentliga rummet när man talar om svarklubbar. De positiva delarna som gör att folk faktiskt vill gå på svartklubb är inte något som nämns över huvud taget. Trots detta vill jag ändå bestämt hävda att det är den kollektiva gemenskapen och passionen för dans och musik som lockar majoriteten. För visst vill vi väl alla åt någon form av gemenskap och känsla av tillhörighet?
Vad tycker ni?
