fredag 29 april 2016

Hemliga rum

Statens fastighetsverk (SFV) är en förvaltningsmyndighet till för att vårda och förvalta Sveriges fasta kulturarv. Deras ambition är att göra historien mer levande och intressant. SFV förvaltar runt 2300 fastigheter samt mer än 3000 byggnader runt om i Sverige. Allt från slott och museer till parker och markytor.  

Den 28 maj nu i år har SFV ett evenemang som kallas Hemliga rum, något de anordnar var fjärde år. Under den här dagen öppnar man upp 10 stycken platser som tidigare varit stängda för allmänheten. Man får här chansen att gratis ta del av exempelvis ruiner, hemliga trädgårdar och observatorium. 

Detta tycker jag är ett spännande sätt att tillgängliggöra kulturarv utan att låta de bli överexploaterade. 

Se klippet nedan för mer information!









På flykt

I november 2015 var jag iväg en helg i Kungälv, som ligger drygt 2 mil från Göteborgs centrum. Jag var där i 2-3 dagar på en utbildningshelg med Röda korsets ungdomsförbund. Under den helgen gick vi på föreläsningar gällande verksamheten, vi hade även workshop, där vi fick byta ut tankar och idéer med andra personer som också är medlemmar inom rkuf. Vi fick också testa på en aktivitet som heter ''På flykt''. Detta rollspel var ett sätt för oss att öka förståelsen för vad det kan innebära att vara på flykt och arbeta för humanitet och mänskliga rättigheter.

Vi delades in i familjer och varje person i familjerna fick ett kort där det stod ett namn, ålder och vilken personlighet man skulle ha under rollspelets roll. Exempelvis att man skulle vara optimistisk. Varje familj ställdes inför svåra val där besluten kunde ge allvarliga konsekvenser. Vi reflekterade kring de olika situationerna som människor på flykt ställs inför. Sedan avslutades aktiviteten med information och diskussion kring migrationsströmmar i världen och att man upplysa rätten till asyl. Rollspelet är framtaget utifrån berättelser från människor som har varit på flykt och utformats för att göra siffror och information.

Jag kan personligen säga att ''På flykt'' väcker känslor samt skapar empati och förståelse för vad som händer i världen idag. Syftet med rollspelet är att skapa medvetenhet och uppmuntra deltagare att lyfta demokrati- och värdegrundfrågor. Idag är flyktingfrågan så stor i världen, vilket jag tycker gör det ännu viktigare till att fler borde testa på rollspelet. Man får på så sätt en bättre inblick på hur situationen för flyktingar var förr i tiden, men främst för de som flyr idag.

Kan denna typ av rollspel vara ett bra sätt att uppleva det förflutna, men också uppleva det som händer idag?

torsdag 28 april 2016

Katastrofturism

Häromdagen, 26 april, var det 30 år sedan ett experiment i reaktor 4 på kärnkraftverket i Tjernobyl gick riktigt illa. Intill kärnkraftverket ligger staden Pripjat och den 27 april 1986 evakuerades stadens 50000 invånare i tron om att de skulle få komma hem igen efter tre dagar, men så blev det inte. Pripjat är i dag en plundrad spökstad, bevakad av vakter. Däremot staden Tjernobyl som ligger 1,5 mil därifrån är inte helt övergiven, cirka 500 personer bor där idag, dock att jämföra med 1986 då siffran var 12 000.

Med guide är det idag tillåtet att besöka Pripjat och det finns flera bolag som erbjuder resor dit, i grupp eller privat. Ett begrepp för denna typ av turism är katastrofturism.

När jag hör ordet katastrofturism är det just Tjernobylkatastrofen jag tänker på, men det finns många fler exempel på platser där katastrofer inträffat, orsakade av människa eller natur. Ground Zero, Costa Concordias vrakplats, Pompeji, Auschwitz, Hiroshima och Phuket för att nämna några. Även turer i mördares fotspår (ex. Jack the Ripper) och besök på kända personers gravplatser kan räknas till samma form av turism.

Vad är det som fängslar med dessa platser? Anledningen till besöket skiljer sig säkert mellan olika personer och platser. Att besöka en idols grav har antagligen inte samma anledning som ett besök på Treblinka.


Finns det några platser ni vill besöka som kan räknas till katastrofturism? Föga förvånande vill jag åka till Pripjat, pga. min fascination för öde platser. För flera år sedan besökte jag Auschwitz och Birkenau, anledningen kan ha varit nyfikenhet och tron om att sådana platser bör ses. Ångrar inte att jag åkte dit men jag skulle inte göra om resan. 

onsdag 27 april 2016

Flottan förstör vrak?

År 2010 så var jag med i en militärövning i Stockholms skärgård där även flottan deltog. Under övningen så fick vi se en uppvisning där flottan fällde sjunkbomber i en iscensatt ubåtsjakt. Under den tiden så tänkte jag inte mycket över vilka negativa effekter det kan ha på de vrak som kan gömma sig under ytan. När vi idag i Sverige ska bygga nya motorvägar så ska vi först undersöka om det kan finnas arkeologiska fynd på platsen så att de inte förstörs, bör detta inte också göras på flottans skjutfält?
Jag förstår att det inte gör att undersöka alla  platser som det ska fällas bomber på och att man ibland måste prioritera men eftersom Stockholms skärgård är en plats där mycket båtar har färdats under än lång tid så tycker jag personligen att det bör undersökas med stickprov eller liknande. Jag tycker personligen att det skulle vara väldigt tragiskt ifall ett skepp som Vasa, Kronan eller Solen skulle förstöras på grund av att vi bort prioriterar det som finns under ytan.

Emancipation genom kulturarv

I och med mitt filmintresse ser jag filmer ifrån olika delar av världen och vad jag väljer att lyfta fram här på bloggen är fenomenet "gerillafilmskapande" framförallt i Kina och Iran. Filmerna görs ofta med låg budet och spelas oftast in utan tillstånd, alternativt frångår det manus filmerna fått tillstånd för. Detta utförs i dessa länder för att skapa filmer som i någon mån är kritiska mot ländernas styren och/eller sociala normer. Kina och Iran är två mycket intressanta filmnationer och faktum är att det i båda länderna är just gerillafilmmakarna som är några av de mest erkända regissörerna. I Iran är det regissörer som Mohsen Mahmalbaf och Jafar Panahi, i Kina Jia Zhangke och Wang Shangshuai. Deras filmer går då och då upp på svenska biografer, men jag tvivlar på att de lockar särskilt många besökare, tyvärr.

Ett utmärkt exempel på hur envisa dessa regissörer kan vara är Jafar Panahi, som år 2011 dömdes till husarrest och förbjöds att spela in mer film. I stället valde han att filma sig själv och sin omgivning, diskuterade sina filmer, sin situation etc. och detta smugglades ut via ett USB-minne. Förbudet sa trots allt ingenting om historieberättandet i sig. Filmens titel? "This is not a film"! Han är nu för tiden ute igen och hans senaste film sändes av bland andra Folkets bio. Trailer till den finns här nedan. Jag tycker att gerillafilmskapande utgör ett intressant exempel på hur kulturarv - kultur menad att spridas vidare - kan agera som kritiska verktyg i emanciperande syften.


tisdag 26 april 2016

Att se kritiskt på det förflutna

När jag för ett par år sedan skrev min C-uppsats i historia valde jag att titta på synen på afrikaner. Mitt källmaterial bestod av svensk skämtpress utgiven mellan 1880 och 1920. Skämtpressen såg jag som ett bra källmaterial då den lästes av en stor del av samhället och kan ses som relativt representativ då dess mål var att så många som möjligt skulle skratta åt det de läste. Afrikaner var inte alls lika förekommande i seriestripparna som t.ex. judar var; ibland kunde det dröja månader mellan bilderna av afrikaner, medan judar dök upp på var och varannan sida. Man kan dela upp bilderna i olika kategorier med snarlika teman, där en del av temana var klart rasistiska medan andra kan uppfattas som mer harmlösa. Det kunde handla om hur afrikaner lever bland exotiska djur, om den civiliserade afrikanen och något litet om hudfärg, men även mer öppet rasistiska skämt om kannibalism och den ointelligente vilden. Kannibalismen var den mest frekvent använda stereotypen.

Jag upplever att det fortfarande finns en omedvetenhet om exakt hur rasistiskt samhället var vid den här tiden, även om detta gäller antisemitismen i klart större omfattning.

Bilden nedan är tagen ifrån skämttidningen Kasper, volym 7, utgiven i februari 1914 (tryck på bilden för att se hela). Fler exempel finns i uppsatsen, som finns att ladda hem här. Vill man läsa mer om antisemitismen i samma skämttidningar kan jag rekommendera Lars M. Anderssons avhandling En jude är en jude är en jude.


Att förmedla kulturarv via matvandringar


I september 2015 var jag på Korrö strax utanför Växjö på en Hälsa & Gourmetvandring. Denna vandring blev 2011 utnämnd till "Årets Natur & Kulturupplevelse" av Svenska turismföreningen.
Under 5 timmar fick vi smaka på närodlade och lokalt producerat mathantverk samtidigt som vi lärde oss om Korrö, naturreservatet och Smålands historia. Guiden alternerade mellan att gestalta olika karaktärer från bygden till att hålla rent faktamässiga kunskapspass där vi bjöds på folksägner, växternas användningsområden och hur naturen har använts i äldre tider.
Då Korrö var inspelningsplatsen för flera scener ur filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna från 1971 så bestod en del av vandringen av Tema Utvandrarna. Under denna del av vandringen läste guiden ett stycke ut eposet samt visade besökarna var inspelningen hade skett. Besökarna fick också smaka på mat som nämndes i böckerna och som hörde till tiden (1800-talets mitt), äppelmos gjord på Christinas Astrakan äpplen, björksav och nödbrödet barkbröd.

Ytterligare en del av vandringen gick ut på att vi som besökare fick bekanta oss med landskapet. Guiden förklarade hur landskapet så som vi såg det hade formats av istiden, boskapens betande samt relativt nyligen stormen Gudruns framfart, där de i naturreservatet valt att bevara en del av skogen så som den föll.

Är detta ett bra sätt att förmedla kulturarv genom? Vad missar man med en sådan här typ av kommersiellt utförd vandring? När syftet är kommersiellt, både vad gäller själva upplevelsen (vandringen) men också att produkterna som besökarna fick smaka sedan fanns till försäljning, försvinner äktheten eller förhöjer det att man kan hjälpa till att bevara ett lokalt hantverk, ett lokalt kulturarv, genom att köpa med sig en produkt hem?

http://www.korro.se/gourmetvandring

Dilemmat

Igår fick jag följa med min mentor Åsa ut till Kulturarvscentrum Småland i norra Växjö. Det är ett stort arkiv som är till för Växjös kommunarkiv, Kronobergsarkivet samt föremål från Smålands museum. Byggnaden renoverades och byggdes ut 2013 för att samla, vårda, bevara och göra kulturarvet tillgängligt. På onsdagar hålls guidade turer i de öppna magasinen där en mängd utvalda föremål visas upp för allmänheten.

När vi under mitt besök gick igenom dessa magasin började vi diskutera det problem som dagens museer och arkiv står inför. Nämligen dilemmat som uppstår då man får in så mycket föremål att det blir svårhanterligt. Hur man prioriterar och om man ens ska behöva prioritera.

Platsbristen och ”överflödet” av föremål allt med tidens gång är ett faktum som inte går att förneka. De som jobbar med detta tycks ha evighetssysslor där man aldrig når något "slut", men inte ekonomin att anställa mer personal för att göra det på ett effektivare sätt. Det kommer in fler och fler föremål som måste registreras, vårdas, restaureras, bevaras och förvaras på rätt sätt.

När utrymmen börjar sina - hur gör man då? Vad ska man prioritera?

måndag 25 april 2016

Hjärtat av Älmhult

För några veckor sen hade Ludvig en föreläsning, som handlade om kulturarvets regionala betydelse. Under lektionens gång nämndes Älmhult. Jag som är uppvuxen i Älmhult blev både lite chockad och glad över att min lilla by som jag kommer ifrån, nämndes under lektionen. Älmhult är ju så litet, vad tänker man ens på när man hör det namnet? Ikea skulle jag gissa på. Ingvar Kamprad är en person som hela Sverige och resten av världen känner till, nämligen grundaren av Ikea.

Ikea är ett materiellt kulturarv som har en stor betydelse för omvärlden, speciellt för Sverige och lilla Älmhult. Vad hade Älmhult varit utan Ikea? Inte så mycket, den lilla byn hade helt enkelt varit en liten by som människor åker förbi och inte lägger märke till. Men tack vare Ikea och Ingvar så äter hela världen svenska köttbullar. Kan kulturarvet användas för regional tillväxt? Det tror jag verkligen. Ända sen företaget startades så har det blivit större med tiden som har gått. Det har blivit internationellt, det har lett till jobbmöjligheter och även ökad befolkning i det lilla samhället samt i andra städer skulle jag kunna tro.

Jag tror att många från Älmhult kan identifierar sig med Ikea, jag gör det i alla fall. Att Ikea är svenskt, det vet alla. Men tanken av att grundaren är från en liten by och han är orsaken till att fler människor känner igen Älmhult. Att just den byn är orsaken till att det materiella kulturarvet har blivit så igenkänd och internationellt, det är en speciell känsla kan jag tycka. På så sätt tror jag därför att Ikea ligger närmare hjärtat för Älmhultsbor än för resten av Sverige.

Varför ska vi ta vara på det förflutna?


Det förflutna finns alltid med oss vart vi än går oavsett tidsepok. Det är viktigt att inte glömma våra arv från det förflutna utan ta vara på det. Vi har ett behov att veta varifrån vi kommer, kanske rentav vem vi är. Vi använder oss av det förflutna, traditioner och historia för att motivera oss att tänka annorlunda. 

Men varför ska vi ens bry oss om det förflutna?

För att få kunskap, fördjupa och nyansera vår förståelse av vårt eget förflutna, förstå vad vi har gemenast och få redskap för att genomskåda hur historien används idag. Förstå vad det är att vara människa kort sagt. 
Men vad säger att vi måste ta vara på det förflutna? Varför inte blicka framåt istället?
Vad är det viktigaste argumentet för att behålla det "gamla" vid liv? 


Kort och gott, vad tycker ni? Tankar? 

söndag 24 april 2016

Kvinnans plats



Sedan en tid tillbaka följer jag med stort intresse tidskriften Historiskan som fördjupar sig i historiska kvinnoöden. På senaste litteraturseminariet diskuterades det i min grupp om det är så att dagens normer kring kvinnligt vs. manligt har spillt över i historieskrivningen och därför visas en felaktig representation av kvinnor i historien. Ett exempel som lyftes var att under tidsreseevenemanget delades kvinnorna och männen upp och fick tilldelade "typiska" manliga respektive kvinnliga sysslor, vedhuggning och sömnad. Som det påpekades i gruppen, så var männen under 1940-talet inkallade och i militären förväntades det att man skulle kunna hålla sin uniform i gott skick och därmed kunna sy på knappar och laga mindre blessyrer. Kvinnorna under 40-talet var säkerligen lika bevandrade i konsten att hugga ved som männen.

Vid en snabb överblick av materialet i tidskriften Historiskan så framgår att det historiskt har funnits såväl kvinnliga arkitekter, både utbildade och yrkesverksamma, som fotografer, grävande journalister, professionella fotbollsspelare och kvinnliga samurajer (sk. Onna-bugeisha). Många av dessa bra mycket tidigare i historien än vad jag trodde.

Maria Sjöberg, professor i historia arbetar för närvarande med projektet Svenska kvinnor on-line, från medeltid till nutid. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon på svenska och engelska. Projektet förväntas bli klart under 2018 och syftet är att göra så att "framtida forskning att bli mindre missvisande".(Historiskan  1/2016, Intervju: Maria Sjöberg, sida 14)
Sjöberg påpekar att "den rådande könsnormen skapar normer för hur man hittar och kategoriserar företeelser." "I ett samhälle som utgår från manliga normer blir det alltså mycket svårare att se vad kvinnor har gjort."

Håller ni med Sjöberg att det skulle kunna vara så att kvinnans plats i historien inte alltid varit så undanskymd som vi idag tror utan att det är den moderna tidens, dvs. 1900-talet och framåt, historieskrivning som valt att tona ner eller plocka bort kvinnors plats i berättelsen?
Säger detta mer om vår samtid än vår dåtid?

fredag 22 april 2016

Stickande förtidsgubbar och slöjdande förtidstanter


De är överallt, och visar stolt upp deras handgjorda alster. På mässor, i Instagramflödet, i gatubilden. Stöjd är stort och hemslöjd är en utbredd hobby idag. Kanske har det varit så jämt, utan nedgång i intresseutövare, men genom sociala medier är det synligt som aldrig förr och idag är medelåldern lägre än mångas föreställningar om den typiska hemslöjdsutövaren. Syftet med slöjdandet är varierat och är allt ifrån politiskt till personligt. 

Förra veckans avsnitt av kulturprogrammet Kobra behandlade just ämnet hemslöjd och vid deras närmare titt på fenomenet radades en mängd ämnen upp som vi på Kulturarvsprogrammet brukar behandla. Exempel på dessa är kulturyttringar för kommunikation, bruket av traditioner för politiskt syfte, gemenskap och meningsskapande, och behovet av att förankra jaget i historien.  

Kanske är det också en motaktion på dagens slit och släng-samhälle och ett behov av att skapa något som blir till ett fysiskt ting när mycket vi gör endast existerar via en skärm. 

Kring loppislådorna har jag flera gånger hört suckande damer beklaga sig över knypplade dukar och broderade lakan som förspilld kvinnokraft när det nästintill skänkes bort. Till dessa damers tröst kanske trenden kommer att få fler att uppskatta dessa alster och att föra hantverkstraditionerna vidare.    


Kobras avsnitt finns att se på SVT Play.

Svartklubbskulturen

Jag har reflekterat lite kring ett relativt smalt immateriellt kulturarv. Något som personligen ligger mig varmt om hjärtat. Jag tänker på de platser där elektronisk musik framförs i övergivna eller nedlagda gamla industrilokaler, utanför det ”ordnade” samhället.

I Malmö kan man nästan varje helg uppleva detta på olika platser längs de gamla industristråken i utkanten av stan. Där finns ett flertal så kallade svartklubbar. De jag syftar på är främst tillhåll för den som vill njuta av närproducerad elektronisk musik, utan att behöva fundera på vad klockan är eller om man har ”rätt” kläder på sig. Det är en plats där alla som gillar den sortens musik är välkomna. En plats där man kan känna sig trygg och bekväm som man är - oavsett identitet, religion, eller sexuell läggning. Alla är där på samma premisser.
Denna typ av kulturyttring brukas främst av unga vuxna, i åldern 18 år och uppåt 30+. Klubbarna drivs av eldsjälar som brinner för att ge besökarna en originell musikupplevelse i en unik miljö.

Jag fascineras av den kontrast som skapas då den moderna elektroniska musiken får liv i dessa övergivna betongbyggnader. För den icke insatte kan jag nämna att dessa klubbar ofta är mycket uppskattade och välbesökta. Något som jag tror bidrar till dess popularitet är det faktum att de inte är permanenta. De håller till på olika så kallade ”secret locations” varje gång. Inför varje event vet man endast vilka som ska spela och möjligtvis i vilken stadsdel det kommer att hålla till. Först vid midnatt kvällen innan eventet avslöjas (oftast via Facebook eller mail som man registrerat sig på) den exakta adressen. Allt för att hålla det hemligt till sista stund och behålla en känsla av spänning och exklusivitet.

Min tolkning av svartklubbars syfte är att man vill skapa ett alternativ och en friare form av uteställe. Där benämningen ”friare” kan syfta på att den som driver klubben anpassar öppettiderna helt efter besökarna. Den som är på plats är alltså med och bestämmer hur länge klubben håller igång, vilket skapar en tydlig gemenskap som inte går att finna på vanliga uteställen. Musiken som spelas framförs främst av lokalt eller regionalt förankrade DJ’s. Här har man möjligheten att höra något annat än den lätt uttjatade mainstream-musiken som annars spelas på majoriteten av många klubbar. Det sker inte samma form av övervakning som på ett lagligt uteställe vilket gör hela upplevelsen till något mer intimt. Vanligtvis säljs alkoholhaltiga drycker för en billig peng, och man har då som arrangör inte ett intresse av att göra någon vinst. Drivkraften är här istället att få vara med och göra något man verkligen brinner för.

Det som talar emot att svartklubbarna bör få existera är faktumet att där ofta köps och säljs olagliga substanser. Detta är främst en av anledningarna till att polisen lägger ner så pass mycket resurser på att motarbeta och stänga ner dem. Även det faktum att alkohol säljs utan tillstånd, vilket så klart är olagligt. En annat sak som ej talar till dess fördel är de lokaler som nyttjas, som dessvärre oftast har en bristfällig säkerhet vad gäller brandskydd och dylikt.

Själva benämningen svartklubb är därför inte särskilt positivt laddad, i och med de negativa associationer det förknippas med. Det negativa är också tyvärr främst det som framhävs i det offentliga rummet när man talar om svarklubbar. De positiva delarna som gör att folk faktiskt vill gå på svartklubb är inte något som nämns över huvud taget. Trots detta vill jag ändå bestämt hävda att det är den kollektiva gemenskapen och passionen för dans och musik som lockar majoriteten. För visst vill vi väl alla åt någon form av gemenskap och känsla av tillhörighet?
Vad tycker ni?

måndag 18 april 2016

Ursprung och uppfattning - en kort reflektion

Språk är en intressant form av ett immateriellt kulturarv, som vi ideligen för vidare och förändrar, ofta utan egentlig reflektion. Ett flertal ord som i dag associeras med fördomar, rasism eller liknande har inte nödvändigtvis haft samma innebörd tidigare i historien och har inte sällan en egentligen värdeneutral innebörd. Vad finns att säga om dessa ord och hur bör dagens människor förhålla sig till dem? Några ord som kan lyftas fram är zigenare, gulingar och eskimåer. Förmodligen kan eventuella läsare komma på fler begrepp.

Zigenare har sitt ursprung i grekiskan och betyder ungefär ”de som inte tar kontakt” eller ”de som inte vidrör vid hälsning”. Zigenare var det naturliga ordvalet länge och inte förrän 1997 nämndes ordet rom i samband med folkgruppen på Nationalencyklopedin. In på 2000-talet beskrevs rom som zigenarnas eget namn på sig själva – rom betyder kort och gott människa, person eller individ på romani.

Gulingar som ett nedsättande ord om kineser har nog de flesta hört, men få vet nog om att dess ursprung är kinesiskt och inte har något med hudfärg att göra, utan har sitt ursprung i att kineserna sett sig som ättlingar till Huang-ti, den gule kejsaren. Efter det har det kommit att få andra konnotationer, framförallt utanför landets gränser.

Som ung fick jag ofta höra att jag inte skulle säga eskimåer utan i stället använda mig av begreppet inuiter. Jag anpassade mig men har insett att de båda begreppen inte ens beskriver samma grupper. Inuiter är bara ett av de så kallade eskimåfolk som finns och som mestadels bor på Grönland, i norra Kanada och Alaska. Yupikerna är ett annat som tillhör en annan språkstam och bor i Ryssland. Ordet eskimå betyder ungefär ”den som snörar på sig snöskor”.

Det finns mycket att säga som inte får plats i ett blogginlägg, men man kan nog konstatera att det är naturligt att kulturer förändras och att även ords betydelser förändras över tid, och att detta är fullt naturligt. Att någon sa eller säger zigenare säger sannolikt inte allt om de värderingar personerna har och det samma gäller utan tvivel vid granskning av äldre texter. Det finns nog också en poäng i att ords betydelser rent etymologiskt är sekundärt, och att hur de mottas väger tyngre. Vi är trots allt sociala varelser.

söndag 17 april 2016

Militärmusik Musikalisk historia eller Tabu?

Inom min umgängeskrets är figurspel en del av vardagen. Allt från påhittade världar till världskrigen i vår egen tid. För att skapa en stämning brukar vi ibland spela upp militärmusik från många av de länder som deltog i andra världskriget. För många kan detta låta helt bisarrt då man tänker sig att den tyska musiken från denna tiden (särskilt från armén) måste innehålla massa nazistiska texter. Mitt egna tyska vokabulär må vara lite krassligt. Men deras sånger  handlar antingen om, en vacker flicka, brödraskap eller bara sitt förband.
Men är det så att på grund av politiken som fördes i Tyskland under 30-40-tal så har det blivit tabu att tro något annat än att allt var kopplats till nazism.

Självklart så finns det annan militärmusik som det känns som det är tabu på. Sovjetunionen har även de gjort många "pampiga" låtar. Är det tiden den kommer ifrån eller är det för att musiken är gjord av militären och man vill hålla sig undan från våld?

/Kim Råberg

måndag 11 april 2016

Att låta kulturarv resa framåt i tiden


När jag ser dessa ord av Gustaf Fröding så läser jag dem inte, jag sjunger dem. Det gör säkert många av er också till melodin skapad av Mando Diao.
Vi har diskuterat tidsresor en hel del. Vi har diskuterat hur man på bästa sätt kan packa ner sitt moderna liv och resa tillbaka i tiden för att uppleva historien, kulturen och kulturarvet så som det var då. Det är absolut ett spännande sätt att inbjuda fler att ta del av historia och kulturarv genom att locka med en upplevelse. Men jag har funderat på om det i vissa fall kan vara effektivare att låta kulturarvet istället resa in i framtiden. Ett exempel är just skivan Infruset av Mando Diao där de satt melodi till dikter och verser av Gustav Fröding. De har tagit ett kulturarv och lyckats få det att resa in i nutiden och på så vis väckt ett intresse för Fröding hos individer som troligen inte skulle ha kommit i kontakt med hans verk annars.
Andra exempel kan hittas inom tv – och filmindustrin. I filmen Romeo + Juliet från 1996 med bland andra Leonardo DiCaprio och Claire Danes så har man tagit Shakespeares klassiska verk och förflyttat allt in i ett modernt samhälle. I den filmen har man valt att behålla dramats originaldialog vilket påminner tittaren om vilket kulturarv det egentligen är de tar del av. Trots det gamla språkbruket så kan tittaren känna igen sig tack vara de moderna omgivningarna. I BBC’s serie Sherlock med bland andra Benedict Cumberbatch och Martin Freeman har man tagit allas vår Sherlock Holmes som skapades av sir Arthur Conan Doyle och låter honom lösa mysterier i ett nutida London. Holmes och hans sidekick  Watson har på så sätt gjort en tidsresa cirka 140 år framåt i tiden.
Det finns oändligt många fler exempel som dessa. Vissa är fantastiska och andra är katastrofer men jag tycker att det är ett väldigt intressant sätt att kommunicera kulturarv på. Jag tycker själv att det kan ge en mjukstart in i ett kulturarv, det kan väcka ett intresse som leder till att man själv tar reda på mer om originalet. Jag tror att det kan introducera kulturarv för personer som annars känner att kulturarv bara är tråkiga gamla saker som man blir påtvingad att läsa i skolan. Att sätta det i ett sammanhäng där man känner igen sig ger en viss trygghet i att våga sig på det. När vi upplever kulturarv genom att själva resa tillbaka i tiden måste vi lämna det trygga bakom oss men om vi låter kulturarvet resa framåt i tiden så kan vi ta del av det i ett sammanhang där vi fortfarande kan känna att vi i alla fall delvis är på säker mark.



söndag 10 april 2016

Att kunna förmedla information till andra

I och med veckans diskussioner om kommunikation av kulturarv så har det fått mig att fundera mer på hur svårt det egentligen är att kunna förmedla rätt information om en plats eller sak. Detta att just kunna tillfredsställa alla typer av människor med relevant information är något som är väldigt svårt, eftersom kommunikation idag kan ske på många sätt. Dessutom så är vi alla människor individer och tar in information på olika sätt, vilket gör att arbetet med att förmedla ”rätt” kräver mycket tid av personalen.

Idag verkar debatten främst handla om det digitala vs. traditionella kommunikationen och vilken påverkan det har i framtiden på kulturarven men även hos andra verksamheter i samhället. Då jag själv läser till bibliotekarie så ser man tydligt svårigheterna på hur verksamheterna ska förhålla sig till detta kanske främst hos folkbiblioteken. Här är också resurser som ekonomi, personal, lokaler mm. Något som påverkar utgången för att det ska gå runt och det krävs dyr utrustning och kompetens likaså.

Jag tror att det pedagogiska lärandet spelar stor roll här och att man i samband med det kan använda sig av både digital och traditionell förmedling på till exempel ett museum och liknade verksamheter. Det gäller ju att kunna uttrycka sig förståeligt för både barn och vuxna i form av kanske mer lek & lär workshops med ”läsplattor” för barn medan vuxna kanske föredrar mer traditionell guidning.
Detta är förstås mycket generaliserande från min sida och det finns olika sätt man kan använda sig av för besökare oavsett kön, ålder, bakgrund osv. Förmedling på andra språk är också viktigt då våra samhällen integreras mer och mer.

Jag har själv under utbildningen fått träna på att ha ett undervisningstillfälle i en pedagogikkurs som jag gick i höstas och är något som jag ser som användbart. Fortbildning av personal krävs nog även kontinuerligt efter studietiden då framför allt det digitala utvecklas snabbt och i kombination med det pedagogiska utövandet så gäller det att kunna hitta nya sätt att förmedla på bästa sätt.


Det ska bli intressant att se hur vi i veckan som kommer tacklar uppgiften med att delta i en tidsresa. Jag tror det kommer bli intressant och dessutom får vi se hur bra vi i gruppen är på att kommunicera kulturarv och hur vi ska förhålla oss till våra tilldelade roller.

I Svärdsmästarnas fotspår

I ungefär 3 års tid har jag tränat/studerat HEMA (Historical European Martial Arts).
Med detta så menar jag att man övar fäktning med vapentyper och manualer som kommer från medeltiden och framåt. Böckerna är tolkningar av de som skrivits av fäktmästare från olika tider i historien.

Inom HEMA finns det två olika sorters fäktare; dessa är tävlingsfäktaren, som namnet säger sysslar med att tävla inom turneringar över hela världen, den andra är uppvisningsfäktaren som övar in olika uppgjorda strider. Detta för att man på bästa sätt ska se hur en duell skulle kunnat se ut under t.ex. renässansen.

Båda dessa träningssätt följer samma manualer. Dessvärre så kan det ofta gå fel när man ska tolka dessa gamla skrifter. Varje fäktmästare ville hålla sitt sätt att fäktas hemligt för att ingen skulle kunna stjäla deras "moves". Detta gör dagens tolkningar felaktiga och "historiskt inkorrekta". Är detta ett problem eller är detta bara ett nytt sätt att blicka tillbaka och lära sig av det gamla men även blanda in det nya?

Enligt mig själv, som har erfarenheter inom ämnet, lär man sig någorlunda snabbt om det blivit fel i tolkningarna. Det bästa sättet att försöka få det så "rätt" som möjligt är att byta ut rörelser för att det ska vara bekvämt för kroppen och vara så effektivt som möjligt.

Detta leder mig in på frågan: är detta något att hålla kvar vid?
Fäktning handlar om hur man på det mest brutala och effektiva sätt tog människors liv förr i tiden. Det vi inom min egen fäktningsförening tänker på är att man kan avsluta duellerna på ett mindre "barbariskt" sätt. Detta genom att under uppvisning se till att det slutar med att en ger sig och döden inte behöver vara en del av upplevelsen.

Jag har även sett andra fäktningsföreningar använda sig av den mer våldsamma varianten av duell
och den var inte alls lika uppskattad då det fanns barn som blev rädda när det blev för mycket våld.

Kim Råberg




Bild från Joacim Meyers Art of combat  Bok 1 Del 1 Sida 116.

Nya innovationer kräver ny kompetens

Många av utställningarna som du idag kan ta del av på svenska museer är traditionella utställningar med montrar och skriven text på fysiska plakat. Jag tror att det skapar mossiga förväntningar av vad våra museer ska tillhandahålla vad gäller presentation av kulturarvet, både bland allmänheten men också bland verksamma inom fältet. Detta får till följd att de små teknologiska framsteg som görs inom utställningarna, t.ex. enkla pekskärmar med information, lyfts som något särskilt innovativt. Istället så skulle det med dagens teknologi vara möjligt att lyfta kulturarvet på helt nya interaktiva vis.

I senaste numret av fackförbundet DIKs medlemstidning PING #2 2016, finns det en artikel som heter Museer satsar på nya digitala lösningar (Eyal Sharon Krafft, sida 48-49). I den talas det om hur ny teknik och digitala lösningar planeras att användas på Vasamuseet och på Nobelmuseet i Stockholm. Användningen av applikationer som Flickr, Periscope och Wikipedia förväntas kunna ge besökarna möjlighet att förhöja upplevelsen och även skapa ett stort intresse för museerna för utländska besökare. Externa applikationer och plattformar ska användas för att skapa ett personligt sammanhang för besökaren. Exempelvis ska besökaren genom Wikipedia kunna få information kring vad som utspelade sig på andra platser i världen under Vasaskeppets tid.

Denna typ av användning av digitala lösningar för att förmedla kulturarvet och göra det till en personlig upplevelse gör att det ställs helt nya krav på museipersonalens kompetens. Museipersonal bör idag ha en stor kunskap om digitala hjälpmedel samt ett stort intresse i att utveckla eller åtminstone arbetat för att skapa samarbeten med aktörer utanför kultursektorn, t.ex. inom teknikutveckling och programmering. Innovation, tekniskt kunnande och troligtvis en viss del programmering bör därför i framtiden bli en självklar del av museipersonalens kompetens. Detta är något som jag anser verkar saknas hos majoriteten av de som idag arbetar på landets museer.

Nu borde alltså steget tas för förmedling av kulturarvet ifrån de mossiga arkiven till det högteknologiskt interaktiva.


tisdag 5 april 2016

Vad tänker du på?



Nu har vi som läser programmet Kulturarv i Samtid och Framtid utforskat begreppet kulturarv i snart ett år. Vi har diskuterat genom varje kurs vad kulturarv egentligen är, vad det har för betydelse och hur det används. Utan att riktigt lägga märke till det så har det här året, när jag tänker tillbaka, öppnat upp för en helt ny definition av kulturarv för mig. Ärligt talat så kan jag inte ens minnas hur jag definierade kulturarv innan jag började studera vid universitet, men jag är tveksam till att jag såg samma bredd i begreppet som jag gör nu. Denna lilla insikt fick mig att fundera över hur allmänheten över lag ser på kulturarv. Vad tänker människor på när de hör ordet kulturarv, alltså människor som inte valt att ägna hela sitt studie -samt arbetsliv till ämnet? För att få svar på detta så har jag av nyfikenhet utfört en egen liten (högst ovetenskaplig) undersökning!
Jag frågade personer i min närhet, släkt och vänner i olika åldrar, vilka som är de tre första orden de får upp i huvudet när jag säger "kulturarv". Den första reaktionen var densamma för i princip alla, ett långt "öhhhh" följt av ett "uhm jag vet inte". Men när första chocken lagt sig efter min otroligt djupa fråga så kom svaren ganska snabbt. Det jag finner mest intressant i min lilla (högst ovetenskapliga) undersökning är skillnaden i svaren mellan olika generationer. De något äldre personerna (50-60år) hade ofta gemensamt att de tänkte på något i Sveriges historia men de nämnde även alla lokala kulturarv, lokal historisk händelse eller lokalt kända personer som till exempel konstnärer. Vi kan då jämföra med den yngre generationen (25-35 år). Även där fanns det gemensamma drag i svaren. Ofta kom det upp ord så som "gammalt", "viktigt" och "historia". Gammalt och viktigt ja, men svårare var det för dem att svara på frågan vad som var viktigt med det. Gemensamt för alla var att ingen kopplade kulturarv till något nutida och modernt. Det är nog den främsta skillnaden även för mig personligen. Jag såg kulturarv endast som något gammalt innan denna utbildning. Idag kan jag se ett sorts kulturarv i att välja chips inför fredagsmyset eller när jag gör en ny spellista på Spotify.
Är det viktigt tror ni att allmänheten får ta del av samma bredd av begreppet kulturarv som vi gör i och med vår utbildning? Kommer intresset att öka för kulturarv om det kan kommuniceras som något annat än gamla dammiga antikviteter och tråkiga böcker eller är dessa fördomar om kulturarv kanske ett kulturarv i sig?

Här är några av de svar jag fick på frågan ”vilka är de tre första ordern som kommer upp i ditt huvud när du hör ordet kulturarv?”
Kvinna, 59 år: Verket, hembygdsgården och Brunnbäck.
Man, 24 år: Ruin, utländskt och viktigt.
Man, 58 år: Vikingatiden, karoliner och Carl Larsson.
Man, 28 år: Historia, viktigt och sen kommer jag inte på något mer.
Kvinna, 31 år: Gamla byggnader, böcker och museum.