"Varför inte göra det lättare för sig?"

Jag satt häromdagen och pratade med en kompis till mig i hans vardagsrum, vi satt och pratade allmänt om både allt och ingenting, men efter ett tag kom vi in på ämnet böcker och kultur, jag själv är en självutnämnd bokslukare och älskar att läsa böcker, allt ifrån nya deckare så som ”Hypnotisören” av Lars Kepler till lite äldre brittiska klassiser så som ”The Hound of Baskerville” eller ”Oliver Twist”. Efter ett tag fick jag frågan, ”Men varför ska vi behålla böcker, varför inte bara gå över helt och hållet till läsplattor, så som Kindle som är baserade på att man endast ska läsa text på den. Jag blev lite överrumplad av frågan då det känns som om det gått över från att vara en allmän fråga till mer av en retorisk fråga nu för tiden där svaret är något som alla redan vet. Men varför ska man egentligen behålla böcker i pappersform när det finns medier som t.ex. Kindle eller iPads, det är mer effektivt att både kunna läsa och få tag på böcker över internet, det går även att koppla ihop sin läsplatta till ett företag som t.ex. Audible då man kan läsa på en platta, trycka på ordet man slutar, sen gå till sin bil och där kan man fortsätta precis ifrån där man slutade, genom att lyssna på en ljudbok. Det är någonting som är väldigt svårt att göra, jag säger inte att det är omöjligt, men konsekvenserna av att läsa en bok medan man kör är oftast katastrofala. Så varför ska man egentligen behålla den klassiska pappersformen av en bok till för underhållning. Jag är som sagt väldigt partisk till det, jag älskar doften av en helt ny bok, jag älskar spänningen som uppstår precis när jag sätter mig och lägger boken i min famn, känslan av att sitta i sin soffa på en regnig dag med en kopp kaffe(här är valet av dryck väldigt fritt) och läsa en ny bok, eller en klassisker, är något som en läsplatta aldrig kommer att kunna ersätta. Det handlar även om översättningar, om en bok skrivs på engelska och sen översätts så förloras väldigt mycket av det som författaren ville förmedla enligt mig, och valet av språk underlättas med läsplattor och då tror jag att många kommer ta den lätta versionen och läsa det på sitt modersmål. Orsaken till att jag tog upp detta är för att det kan även representera sig när det kommer till kultur, med tanke på att teknologin har praktiskt taget tagit över världen och knappt finns någon person som inte har en smartphone till exempel, så tycker jag att man komma ihåg och uppskatta kulturen som funnits, då mycket av den kommer att försvinna eftersom att hos de nya generationerna av människor kommer majoriteten tänka som mig kompis. ”Varför inte göra det lättare för sig?”

//Björn Karlsson

"I don't appropriate - I appreciate!

På senare tid har det dykt upp ett nytt begrepp i den mer politiskt korrekta delen av världen, alltså Cultural Appropriation - förkortat "CA". På svenska kallas det rätt och slätt för Kulturell Appropriering och själva begreppet syftar till när en kulturell grej "tas över" av människor som inte själva har någon historisk eller kulturell koppling till saken i sig, utan som ska fylla ett syfte utav till exempel mode, eller inredning.

Exempel på CA kan vara:

• Att använda föremål eller bilder av religiös betydelse som prydnad i sitt hem, så som Buddhastatyer, afrikanska masker, drömfångare etc.
• Att använda föremål som är/har varit viktiga inslag i andra människors religioner eller kulturer som modeaccesoarer, så som bindis, hennatatueringar, fjäderhuvudbonader etc.
• Att använda karikatyrer av andra kulturer, ofta också som i egenskap av vit person, som utklädnad i syfte att förlöjliga, vara "rolig" eller för nöjes skull så som

detta.

Problematiken i just denna form av kulturell appropriering är just att den utövas allra främst av vita människor i rika, västländer.

Det man glömmer här är att de flesta människor som faktiskt tillhör dessa kulturer som vi klär ut oss till, använder som mode etc, har blivit förtryckta - av oss - för just dessa saker. 

Det vanligaste argumentet för CA är dock att detta är just ett sätt att kommunicera kultur. 

"I don't appropriate - I appreciate!"

Kulturens olika medier

Ett inlägg av Sebastian Blomqvist.

Under kursens gång har vi ofta diskuterat om hur man kommunicerar kulturarv genom olika metoder, mest inom museivärlden. Bland annat genom moderna metoder som digitalisering av museer och virtual reality. Detta är något som vi har gått igenom både på föreläsningar och i litteraturen. Och medans vi gick igenom alla dessa olika sätt att kommunicera kulturarv så funderade jag på andra olika sätt man kan kommunicera kulturarv utanför museivärlden.

Det första som kom till tanken var genom film och tv serier, det gäller allt från dokumentärer till vanliga actionfilmer, detta valde jag sedan som mitt ämne inom min fallstudie. Att kommunicera kulturarv och budskap och värden genom film är ett av dom lättare sätten att kommunicera kulturarv genom, eftersom det är lätt att nå en stor publik. Om serien eller filmen är bra producerad så är det ett väldigt bra sätt att kommunicera sitt budskap till sina tittare. Man kan även skapa debatt och funderingar om hur det var förr och om kulturarv, som i serien Vikings där man skrev i en tidning i Norge vid namn Aftenposten om Vikings syn på Uppsala tempel då dess utseende liknar en stavkyrka. Dom påpekar dock att dessa stavkyrkor inte byggde förrän efter vikingatiden, och att dom aldrig var belägna i närheten av ett berg.

Ett annat sätt att kommunicera kultur och andra budskap är genom sång och musik som är ett av dem äldre sätten att kommunicera igenom. Det är ett simpelt sätt att kommunicera igenom då man får ut ett budskap väldigt snabbt och dom flesta uppskattar musik. Som exempel i Dia Psalmas låt "Balladen om lilla Elsa". Det är en låt som handlar om en gammal sägen om näcken, som är en gammal figur i den gamla folktron i Sverige och Norge.

Ett mer modernt sätt att kommunicera kultur är igenom tv/ data spel, något som man inte hör så mycket om inom kultursektorn. Även om detta är ett väldigt bra sätt att engagera yngre med, då detta är väldigt stort i dagens samhälle. Det är svårt att hitta ett fullt ut historiskt korrekt data spel, och förmodligen lika svårt att skapa. Men trots det tror jag att om man skapade ett sådant spel skulle det vara lätt att få yngre att bli intresserade av kulturarv. Det skulle också kunna skapa mer jobb för många inom olika sektorer, och skulle kunna nyttja kultursektorns ekonomi. 

Hur kommuniceras anonyma kulturarv?

Jag snubblade tidigare över rubriken ”Archaeology of Nothing” och blev nyfiken. Arkeologi och Ingenting i samma rubrik väcker liksom min nyfikenhet. Vad kan det handla om, ingenting? Men något kan väl inte handla om ingenting, eller? Jag läser vidare och fram ur texten kommer en arkeolog och ett försvunnet tegelbruk. Det handlar om Fittja tegelbruk som en gång fanns, och med anor från 1600-talet. Arkeologen heter Emma, och hon finns, till skillnad från det försvunna tegelbruket. Det som framkommer här är då att Emma vill lyfta fram detta anonyma kulturarv i landskapet där det en gång fanns. För spåren i landskapet finns fortfarande kvar, till skillnad från tegelbruket som varken finns i landskapet eller dokumenterat i arkiven. Så någonstans på vägen brast kulturarvskommunikationen, och här placerar sig en arkeolog som undrar hur hon kan gräva ut och synliggöra något som inte längre finns. Det undrar jag också. Hur är det då möjligt att kommunicera kulturarv som inte är synliga, som är anonyma?

Berättelsen fortsätter. Och arkeologen arbetar sig ned i multnande löv, jord, avbrutna grenar, skräp. Fram kommer även järnfragment och tegelkross. Tegelstenar finns också på platsen. Kulturmiljön omformas och delar av platsen återskapas på något sätt genom användningen av resterna som finns kvar av tegelbruket. Undersökningen utvecklas också till en slags konstnärlig gestaltning, där ett verk formas fram ur jorden. Tegelstenar samlas ihop, en kallmurad konstruktion byggs upp och ett antimonument växer här fram som ett slags monument över kulturminnen som sedan länge har raderats ut. Det försvunna tegelbruket får på så sätt en synlig plats i landskapet igen och väcks ur glömskan. Ingenting är inte längre ingenting. Ingenting blir till någonting, och plötsligt finns det något där att upptäcka. Som Emma berättar: ”Mitt monument stör ingen, men det finns där att upptäcka och uppleva för den som tar sig tid.” Intressant så, tycker jag. 

Emma beskriver ”Archaeology of Nothing” bl a som en slags platsspecifik konstnärlig aktion, ett slags naturlandskapets Street Art. Det hela utfördes i hemlighet och utvecklades till ett minnesmärke integrerat i naturlandskapet. Kulturarvet kommuniceras på så sätt fram i denna handling genom aktionen. Det tidigare osynliga lyfts fram och synliggörs, det icke kommunicerade som varken visas på museer eller någon annanstans i landskapet, tillgängliggörs. På ett något annorlunda sätt. Och jag får här svar på min undran – Vad kan det handla om, ingenting?

Kulturarvskommunikation - bara komiskt eller också med mål?

Kommunikation, ett begrepp som ofta återkommer och samtidigt kan vara väldigt komiskt. Just detta begrepp sammanfattar något av det som jag tycker varit roligast under den här kursen, det små anekdoter och historier om kommunikation som gått fel, i den gångna historien men också genom den kommunikation vi för av kulturarvet idag. Det roligaste citat måste nog ändå vara det som Nicklas Ammert upplevde ihop med sin studie på Eketorps borg och slaget vid Järnlucka, ”Do you want me to kill you now?”. De få orden säger så mycket om den kulturarvs kommunikation jag upplevt att vi i olika sammanhang dykt ned i under kursen och funderat kring. Sen har det också funnits kulturarvs kommunikation som vi tittat på som också förmedlats mycket bra, t.ex. Ludvigs föreläsning där han berätta om hur dem engagerat både svenska barn och nyanlända barn från andra länder att få ta del av arkeologiska utgrävningar.

Det intressanta var att den här typen av kommunikations brister som Nicklas (i det komiska citatet från skådespelaren) upptäckte i sitt historiedidaktiska nedslag, upptäckte även jag i min fallstudie av Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida. Visserligen handlade inte deras kommunikation om brister i skådespel, men samma fråga som Nicklas ställer sig i sin text: Vad är betydelsen med kommunikationen? Alltså vad är mening och målet med den. Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida, enligt min tolkning, hade inget mål man tydligt kunde se i deras förmedling. Det handlade bland annat om undermenyer som inte hängde ihop med huvudmenyns tema och program utbud som uteblev på grund av att det gamla programmet tagit slut. Det som också var intressant för mig i min fallstudie, var att jag inte upptäckte dessa kommunikations brister förrän jag verkligen granskade hemsidan i sömmarna och tog mig tid att gå in och undersöka varje huvudmeny. Lite samma scenario tror jag det blir med dem skådespel som utspelade sig på Eketorps borg, det blir något som lockar på grund av det man ser till ytan. T.ex. häftiga kostymer och strider, men man glömmer att fundera på vad syftet med själva skådespelet är då det faktiskt befinner sig inom ramarna för kulturarvs kommunikation.

Samma sak är det med Sjöfartsmuseet Akvariets hemsida.  Färg, form och bildmässigt ser det väldigt lockande ut, speciellt med sin akvarieverksamhet för barn. Men för att få reda på vad barnen faktiskt lär sig av att besöka akvariet måste du klicka dig vidare till en undermeny. Visserligen är det försåtligt att man inte kan ha all information på första sidan, men jag tycker ändå att det borde finnas utrymme, på ett bra marknadsföringssätt, att koppla det till ett syfte. Eller om man nu inte lyckas med detta, i alla fall kan länka till rätt verksamhet och inte som i detta fallet till en flik där det står att vårprogrammet för tillfället är slut.  Jag tycker det är synd när en sådan här del brister, som man med så enkla medel skulle kunna förbättra. Dessutom är det ju inte vad som helst som kommuniceras, det är inte ett nytt par skor eller tröja, utan det är kunskap. Något som ett barn kan ta med sig, som kan påverka och utveckla dess intressen. Detta kan varken ett par nya sko eller en tröja kan. Kort sagt det finns kommunikations barriär som lätt skulle kunna brytas och skapa en större förmedling av kulturarvet. Men det finns också personer och organisationer som redan är där och förmedlar kulturarvet på ett bra sätt.  Så hatten av för Ludvig och hans pedagogiska arkeologi.


Källor:

http://goteborg.se/wps/portal/sjofartsm/!ut/p/b1/04_Sj9Q1NLIwMjGxtDA11o_Qj8pLLMtMTyzJzM9LzAHxo8zijYyDTVyDXYwN_IGkgaeZu29YmLmxgUGYgX5ulKMiAJKrBr4!/ ,

”För skolan” :”För barn och unga”

En svensks uppvaknande ur självklarhetens slummer och kulturarvets värde

Det är intressant hur saker kommer i perspektiv vid olika tidpunkter i livet och det händer oftast när man minst har en tanke på att det kan ske. Det är fascinerande hur man egentligen dagligen (speciellt när man lever i ett världsområde som inte på länge sett större katastrofer eller krig ) obehindrat utför saker, utan att något stoppar eller hindrar en. Den här helgen uppstod ett sådant perspektiv. Flertal jordskalv utbröt i Nepal den 25-26 april och siffran av antal döda uppskattas till ca 2000 personer. Dödsiffran fortsätter att stiga och ihop med skalven har hittills fyra kulturarv och världsarvs byggnader samt monument förstörts. Ett av dessa är tornet Dharahara, ett landmärke i huvudstaden Katmandu som ofta brukade besökas av många turister. Från tornet med dess nio våningar hade man en fantastisk utsikt över staden. På torget, Durbatorget, som är känt för att vara stadens religiösa och kulturella mittpunkt, har flertal gamla tempel rasat till en pulveriserad massa.

Peter Grip, en reseanordnare av resor till b.la. Nepal, tror att dessa förstörda kulturarvs lämningar kan bidra till en minskad turism, i all fall på kort sikt. Han menar att det ändå fortfarande finns andra unika saker med just Nepal som kommer att fortsätta locka turister i framtiden. Grip anser också att det självklart är en mycket tråkig händelse, men å andra sidan om man jämför med dem människor som mist livet i skalvet, så är inte kulturarvs byggnader och monument vid lika stor vikt. Sådan tur är kommer Nepal att få hjälp av FNs organ Unesco med återuppbyggnad av kulturarvs platser, då man enligt FN i partnerskap med Nepal delar samma värderingar av kraften i utbildning och kultur till att stärka människor.

Andra människor som bor i trakten har svårt att ta in vad som faktiskt har skett med kulturarvet. Fotografen Kashish Das Shrestha har svårt att greppa att Dharahara tornet inte längre finns. Han hade bara för några dagar sedan kunnat titta på tornet i från sin altan.

I ett sådant här läget ställs verkligen kulturarvets värde mot människovärde. Hur mycket resurser ska läggas på bevarandet och återställandet av kulturarv i en sådan här situation? Hur pass mycket av resurserna får det lov att ta upp när människor är i behov av vård och räddningsarbete? Även fast andra länder så som vi själva hjälper till med räddningsarbetet av människor är sjukhusen redan nu överfulla och arbetet att nå fram till drabbade människor i rasmassorna går långsamt, då man b.la. måste hacka sig fram. Själv blir jag väldigt delad i en sådan här fråga, för mig är det självklart att människoliv alltid går före materiella ting. Men å andra sidan är det också en stor kulturell förlust och ett arv som landet förlorar om inget återuppbyggnads arbete uppförs. Det är ju också en viktig del för landets ekonomi, att turister kommer dit och intresserar sig för deras kulturarv då Nepal är ett av världens fattigaste länder. Så det största dilemmat i den här situationen är att moralisk uppfattning ställs mot det kulturella värdet.

Samtidigt som situationen uppbringar svåra frågor så ger den mig också som västerlänning en aha upplevelse, som egentligen skulle behövas mycket oftare. Påminnelsen om att det liv jag själv lever är i det stora hela få förunnat, att kunna gå över gatan för att handla mjölk eller spendera eftermiddagen på ett kafé är inte en global rättighet eller möjlighet för alla.

Källor: http://www.dn.se/nyheter/varlden/kulturarv-pulvriserades-i-nepalskalv/

            https://www.krisinformation.se/handelser-och-storningar/2015/jordbavning-nepal

            http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kraftig-jordbavning-i-nepal_4517140.svd

            

 

 

 

 

 

Kommunicera historia via film

När jag läste boken ”Historien är nu – En introduktion till historiedidaktiken” fastnade jag för Ulf Zanders kapitel om att använda film som historieförmedlare. Precis som Zander skriver så är det lätt att se att filmers handling ofta utgår ifrån historiska händelser och motiv. Så har det varit i princip sedan man började att göra filmer och idag ser det ut som att de har en stor betydelse för förmedlingen av historia. Ofta lockar även filmer en stor publik om de är baserade på verkliga händelser, vilket jag tror beror på att det då lättare väcker starka känslor.

En person som har mycket erfarenhet i att just förmedla historia via film är regissören Steven Spielberg som t.ex. har skapat filmer som Saving Private Ryan och Schindlerꞌs List. För att få det att verka som att publiken befinner sig i filmen och uppnå realism använder han sig exempelvis av subjektiva kameravinklar för att man ska kunna se genom filmkaraktärernas ögon, nedtonad färgskala och samma slutarhastigheter som kamerorna från 1940-talet för att det ska påminna om de dokumentärfilmer som gjordes under denna tid.

Dock finns det vissa problem med att förmedla historia via film som inte går att undgå. T.ex. finns det en risk att en del händelser och epoker i historien blir skildrade konventionellt och partiskt. Till detta hör även att vissa personer, epoker och händelser ofta tas upp i filmer samtidigt som andra mycket sällan får utrymme i filmer. Zander skriver även att det ofta är mycket ovanligt filmer med historiska teman kan skildra det historiska händelseförloppet med all dess detaljrikedom och alternativa riktningar i utvecklingen. I film går det heller inte att klargöra när underlaget är för svagt för att dra bestämda slutsatser, då en forskare som skriver en text t.ex. kan använda sig av ord så som ”troligtvis” och ”kanske”.

Det finns givetvis även fördelar med att förmedla historia och historiska händelser samt personer via film. Film kan nämligen inte bara göra så att vissa händelser och personer hamnar i skymundan gentemot andra utan kan även bidra till att lyfta fram sådant som blivit förträngt och bortglömt. Som Zander påpekar så är det inte ovanligt att angelägna frågor om historien först lyfts fram i filmer och därefter blivit uppmärksammade av professionella historiker.

Min uppmaning till er är därför att ladda upp med godis och ta er tid att se en film med historiskt tema.

Det var allt för mig

/Maja             

Hur ska man kommunicera svåra kulturarv?

Efter Ludvig Papmehl-Dufays två föreläsningar funderade jag mycket på det som han kallade för svåra kulturarv. Med detta menas kulturarv som inte är så trevliga utan ofta då det har hänt hemska saker. Dock räknas de ändå som kulturarv och personligen tycker jag det är viktigt att komma ihåg även dessa. Papmehl-Dufays exempel på ett sådant svårt kulturarv var Sandby borg på Öland. Sandy borg är en fornborg där man har funnit uppseendeväckande fynd i form av dräktspännen i förgyllt silver, bjällror, pärlor och ringar i skattgömmor inuti fem olika husgrunder. Dessa skatter tyder på att människorna som bodde i borgen varit välbärgade och haft kontakter med det romerska medelhavsområdet. De kanske allra mest uppseendeväckande fynden i Sandby borg är dock kvarlevorna från upp till tio olika personer, vilka har blivit brutalt mördade. Hittills har man tagit upp skelett från två unga män. Den ena av dem har spår av hugg i ryggen medan den andra har fått flera dödliga hugg i huvudet. Efter massakern har sedan de döda bara lämnats på plasten utan att begravas.

Sandby borg är en plats med många frågor och lite svar. Troligtvis har dock borgen blivit anfallen och dess invånare blivit bortförda eller ihjälslagna. Borgen har sedan legat glömd i över tusen år då ingen har kommit tillbaka för att ta hand om de döda eller ens ta över platsen och finns därför kvar idag som ett fruset ögonblick.

Hur ska man då kommunicera sådana svåra kulturarv som vittnar om tragiska händelser? Den första metoden jag tänker på när det pratas att kommunicera kulturarv är utställningar på museum. Men man kan dock fundera på om det är etiskt korrekt eller inte att ställa ut fynd från svåra kulturarv. Kan man exempelvis ställa ut skeletten från Sandby borg när de en gång var människor som blev brutalt mördade? Jag själv är mycket kluven i denna fråga. Jag tycker nämligen att det är jättespännande att gå på museum där det finns riktiga skelett och jag tror att många tycker det är spännande eftersom det finns någon sorts mystik kring dem. Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka på hur dessa personer en gång såg ut, hur de levde och hur de dog m.m. Samtidigt så tycker jag att det inte är riktigt rätt att ställa ut kvarlevor och att de borde begravas. Så frågan är hur man ska kunna kommunicera dessa kulturarv? Jag anser nämligen att de är minst lika viktiga att berätta om. Vad tycker ni och vad har ni för idéer?

Det var allt för mig

/ Maja  

Fältstudier Stegeborg

Då skriver kring Stegeborg i fältstudierna så tycker jag inte mer rätt att även låter ett blogginlägg få handla om den platsen. Den ligger sydöstra Östergötland, närmare bestämt i Söderköpings kust (St:Anna). Som redan nämnt i tidigare blogginlägg är ju Söderköping en medeltidsstad. Så kanske heller så förvånade att Stegeborg är också medeltids slott, för kring gå frågor där så alltså ruinen av slottet som jag menar med Stegeborg.

Då var en av viktigare slott som gick finna i Sverige under medeltiden. Den har rivits ett antal gånger bland annat under beläget 1300 enligt Erikskrönikan, men läts återbyggas ganska snabbt efter det.

De finns olika teori om när exakt läts byggas, då vara från början gjort av trä. Borgen fick sitt namn på grund av stäker som fanns i vattnet för lättare leda båt trafiken. Så den hete som kanske anat i början Stegeborg (uttalas från början med ä).

1700-1800 valdes att riva och materialet ska använts i Norrköping. Dock så fick ruinen ett skydd under 1900 talet vilket är bland annat därför som håller på renoverar så inte mer av muren ska ramla.

Så om jag hade växt upp någon helt annanstans så hade troligen Stegeborg saknat betydelse, för troligen var sig hade haft personliga och arbetslivserfarenhet koppling till den platsen. Det skulle troligen bara vara ytligare en av många ruiner som går finna Östergötland. Ska erkänna jag inte har reflekterat vilken betydelse den borgen har för mig innan. Mest för jag har alltid har tagit den som självklart, då under några sommar åkte jämnt förbi den platsen, på vägen till dåvarande jobb. Men ju mer texterna jag har läst så kopplar till de borgen har ganska mycket koppling till mig själv, och så självklar.

När kommer till biten att göra Stegeborg mer virtuellt tillgängligt så lite tveksam till att det verkligen är så smart, det har inte heller sagts kommer bli det. Jag skulle tycka för deras skulle de bör vänta ett tag innan ens börjar diskutera det, då tydligt inte har kompetensen just nu till det. Detta säger jag på grund av de inte sköter sin hemsida, eller facebook så bra. Sker ungefär en uppdatering per år. De skulle så fall om fundera på det se till utbilda deras personal, eller skaffa en med kompetens till det hela. Det möjligt att jag bara väldigt kritisk, och egentligen skulle de tjäna på det. Det är trots allt bara en hypotes från min sida

För övrig information kring Stegeborg eller smakprov av deras digitala audieguidning:  http://www.onspotstory.com/sv/audioguide/sv/12/Gota-Rike?guideObjectId=204

Att både välja och missa vad som är viktigt

Under föreläsningen av Niklas Ammert 10/4 om kulturarv i förhållande till olika värden togs en hel rad med viktiga aspekter och frågeställningar upp. Det som jag själv fastnade mest för var hur man brukar historien och händelser ur den för att belysa olika värden och hur saker och ting kunde ha hanterats annorlunda samt hur man ofta väljer att se till historiskt hemska händelser för att kunnat visa att vi är, eller åtminstone bör vara, bättre idag.

Under föreläsningen togs även Forum för levande historia och deras arbete för att påverka, och om nödvändigt även förändra, synsätt och värderingar i nutid, genom att koppla dessa till händelser och perioder i det förflutna. En stor del av arbetet tycks, enkelt förklarat, vara att informera om och utbilda kring olika fruktansvärda epoker och händelser i historien, för att på så sätt kunna visa på att vi är bättre nu, och belysa vikten av att vi också fortsätter att vara det.

Meningen bakom detta är givetvis god, och det finns förstås massor med tillfällen då det också är helt rätt väg att gå. Frågan är bara om man inte, genom att i stor utsträckning använda sig av samma argument tagna ur historien (ex. förintelsen i det här fallet), kanske också omedvetet missar en väldigt stor del av annan information som också borde förmedlas i sådana sammanhang?

Mina egna erfarenheter på området säger mig att det ofta är så att man väljer en händelse att prata om, medan man väljer att inte prata om en väldig massa andra, för att förmedla det man vill ha sagt i ärendet. Både i skolan men även till viss del i andra sammanhang såsom media, populärvetenskap etc. så är det så upplägget ser ut.

Det här var dåligt p.g.a. det här, det här var också dåligt p.g.a. det här, idag är det bättre eftersom det är så här, och så är det. Punkt slut!

Något som dyker upp på min egen näthinna när de här frågorna tas upp är South Park-avsnittet där Eric Cartman under halloween väljer att komma till skolan utklädd till Adolf Hitler. Rektorn på skolan inser att detta inte går för sig och väljer därför att ge honom ett lakan för att täcka över kostymen. Hon klipper hål för ögonen i lakanet, och det slutar med att han istället spenderar dagen med att gå runt och se ut som en Klu Klux Klan-medlem.

Nu är jag medveten om att det rör sig om ett fiktivt exempel. Men det är lite det här jag menar med att man, när man använder historien som verktyg i värdefrågor, ofta väljer ut områden som ges mer utrymme och således riskerar att tappa fokus från andra, som också är viktiga att ha med.

Och vad det beror på att vissa händelser ges ett större ”värde” i sammanhanget, medan andra kanske istället glöms bort, är givetvis svårt att svara på.

Det kan handla om en felriktad och inte tillräckligt bred fokusering och/eller så är det helt enkelt så att vissa delar av historien aldrig fått samma uppmärksamhet och därför riskerar att glömmas bort i alldeles för stor utsträckning.

För om man inte fått lära sig tillräckligt, eller alls, om vissa delar av historien så blir ju resultatet att man kan verka ”historielös” i förhållande till dem. Och det är ingen trevlig utveckling, varken när det gäller hur vi ser på den gångna historien eller när det gäller hur vi ska gå tillväga för att skapa en historia av nutiden som vi lever i idag.

Babels torn

I takt med tidens förändringar så har våra möjligheter att kommunicera kulturarv utökats. Böcker, radio, filmer, TV-serier och spel är några av de medier som kan kommunicera kulturarvet till oss och har makten att förflytta oss genom tid och rum till inte bara platser utan hela epoker. Påverkar detta experters sätt att kommunicera? Öppnar det upp nya målgrupper?

Ny teknik har inneburit en viss demokratisering i informationsspridning men det är tyvärr ett tveeggat svärd. Aldrig förr har det varit så lätt att sprida desinformation och aldrig förr har det varit så lätt att vinkla det för egennyttiga ändamål. Vi kan se historieintresserade och hembygdsföreningar som vill dela med sig och lära av varandra. Men vi kan också se extrema politiska rörelser som vill vrida och vinkla allt för sina egna ändamål. Vad är experternas roll i denna miljö? Hur kan de bidra till en öppen kommunikation utan att det de säger förvrängs? Kan kulturarvet självt styra över kommunikationen på något sätt?

Genom dokumentärer får experter ofta komma till tals och dela med sig av sin kunskap till den TV-tittande publiken. De har möjlighet att förklara och utbilda. Men när en dokumentär om fornborgar i Sverige på TV1 står emot den internationella kanalen History och dokumentärserien Ancient Aliens: vilken får flest tittare, och därmed störst genomslagskraft? Problemet med att kommunicera kulturarv i detta nya landskap är konkurrens. Vem som helst kan delge sin egen uppfattning utan att behöva gå igenom någon form av granskning och utan att vara påläst. Kanske är detta ett problem av vår tid. Kanske är det ett problem med tanke på tekniken.

Ska vi se det ur en mer positiv vinkel så har experter och lekmän tillgång till en rikedom av information som aldrig varit möjlig innan. En ruin i Indonesien kan upptäckas av en arkeolog i Brasilien genom Google Earth. Den Anglosaxiska krönikan kan läsas direkt via internet av en expert på engelsk historia i Mocambique. Möjligheterna för kommunikation tycks oändliga. Men använder vi de möjligheterna som finns på rätt sätt? Är det lämpligt att göra filmer om svåra kulturarv som exempelvis Gulaglägren? Skulle det vara intressant att göra ett spel om stenåldersboplatser i Svealand? Vad är ens ”rätt sätt”?

Kanske viktigast att tänka på är vems röst som blir hörd genom dessa nya medier. Är det kvacksalvarna eller välgörarna? Är det opportunisten eller den passionerade? Källkritiken för kommunikationen är viktigare än någonsin. Hur säkerställer vi den? Ett av de nationella kulturpolitiska målet är ett levande kulturarv som används. Frågan jag ställer mig där är i så fall: spelar allt detta någon roll? Kulturarvet används trots allt.

Ta med mig på en resa till förr

Tiden läker alla sår men den lagar inga borgar. Det krävs inte mycket för att betrakta kulturarvet som något levande. Det föds/byggs, det växer upp/expanderar, det finner sin plats/används, har sin fyrtioårskris/ombyggnation och dör/demoleras. Kommunikationen förändras beroende på vem som besitter det. Med en borg kanske en medeltidskung sökte uppvisa kraft och auktoritet medan en renässansfurste ville visa sin begivenhet för konst och bildning. Dåtiden talar till oss inte bara genom krönikor och dagböcker utan ger också kulturarvet ett fysiskt uttryck, dåtiden projicerar värden direkt på landskapet för oss att ta del av. Men värden är inte satta i sten och vad som en gång försökte inge känslor av makt och rikedom är idag tolkat på ett annat sätt.

När vi, i nutid, håller platsen i besittning så dömer vi den efter våra värden. Vi talar om platsen med ett annat språk och vi ser på den med andra ögon. Men om platsen finns kvar någorlunda intakt så kan vi kanske förskjuta våra värden och låta platsen åberopa sina. Genom att insupa atmosfären, kan vi skapa en supraledande koppling till det förflutna? Kan vi uppnå den effekten genom en tidsresa eller en av Niklas Hillboms ciceron-guidningar? Eller är platsen så rubbad ur tiden att det förflutna trängs undan? Frågan jag vill komma till i detta är: i brist på en tidsmaskin, finns det ett substitut vi kan använda?

Men vad händer när vi inte ens har rummet kvar? Om vi istället för Kalmar slott hade en hög med mossiga stenar som vid Ismantorps borg eller Sandby borg skulle vi kunna kommunicera med dåtiden på samma sätt? Har vi ens en möjlighet att känna en koppling till dåtiden utan rummet? Kan en död plats åkalla en aura som omsluter oss? Om platsen inte kan klara av det är det värt för en guide eller historiker att ens försöka?

Är det istället så att vi kan prata om rummets förgänglighet? Kan vi prata om kulturarvets livscykel för andra? Kan vi engagera nya i kulturarvet genom att prata om dess liv och död? Kanske är det snarare att ett kulturarvs död är att anta en annan mening för oss. Kommunikationsmöjligheterna förändras med platsens skick och behov där vi finner andra vägar att tala om kulturarv. Kanske är det så att genom an livfull beskrivning av ett dött kulturarv så kan vi resa till tidpunkten för kulturarvets död och göra ett ställningstagande där.

Tala i tid

Det finns ett perspektiv i kommunikationsfrågan som vållat mig mycket huvudbry. Särskilt när man sätter den i relation till hur kulturarv åldras och hur värden förändras över tid. Hur kommunicerar vi kulturarv genom tid?

Ett flertal av de kulturarv som bevaras har många år på nacken, exempelvis Kalmar slott och slagskeppet Kronan. Vissa av dem har passerat sin livslängd men kopplats till järnlunga, exempelvis regalskeppet Vasa. Sett med utgångspunkt från bevarelse-tanken: att bevara för framtida generationer, så är förfarandet rätt och riktigt. Problemet är när vi börjar ställa oss frågor om den kommande generationen:

• Vilka är dem? 

• Vad värderar dem? 

• Är kulturarvet viktigt för dem? 

• Hur ser de på bruk och bevaring av kulturarvet? 

• Etc. 

Detta kan vi omöjligt veta. Vi kan gissa. Kanske rentav göra några väldigt sannolika gissningar, om vi tittar inom de närmsta tio eller tjugo åren. Men om vi förlänger det? Vad tycker människor ett, två eller tre hundra år från oss? Vågar vi ens gissa? Om vi ser till hur mycket samhället kan förändras inom en generation så tror jag inte att vi kan göra en rimlig uppskattning.

Därför är det viktigt att vi istället frågar oss hur vi kan kommunicera till framtiden och hur gör vi det med ett fysiskt kulturarv? När vi tänker kommunikation så tänker vi oftast på människorna i vår nutid. Kunderna, turisterna, skolbarnen, pensionärerna, etc. är olika målgrupper som tas sikte på och som försöks lockas till platsen för att bli informerade eller begeistrade av en atmosfär eller ett meddelande från det förflutna, avtäckt av museipersonal, guider, historiker eller arkeologer. Gemensamt för de allra flesta av dessa platser är just denna förmedling, att dela med sig av ett viktigt budskap från dåtiden till nutiden. Vi ser det särskilt i de många tidsresor som arrangeras av bl.a. Kalmar Läns Museum.

Men hur berättar vi för framtidens människor om nutidens bruk av dåtiden? Hur förklarar vi vad vi tyckte var viktigt med en över tvåhundra år gammal ruin som Borgholms slott? Hur berättar vi att vi tyckte det var viktigt att bevara platser med ohygglig historia som förintelseläger? Liksom dåtidens människors värden förändrats och försvunnit kommer våra också göra. Framtidens människor kommer inte se samma budskap eller dra samma lärdomar som vi, men betyder detta att de inte heller kommer kunna förstå varför vi ansåg det vara viktigt? Kommer de en dag ha en tidsresa om studenter och lärare från tvåtusen-talets början för att försöka förstå oss?

Monument

Någonting som jag märker att folk gärna vill prata om när man nämner att man är kulturarvsstudent, är massförstörelsen av kulturarven som sker i världen just nu. Denna fasa förenar oss och skapar ett behov av att prata om det som händer just nu.

I Historien är nu skriver Ulf Zander om “Läroböcker I sten”, om monument och minnesmärken.

Ett monuments syfte är att påminna samtid och eftervärld om betydelsefulla personer, idéer och händelser. Monumenten kan ju vara väldigt stor positiv betydelse för vissa betraktare och utlösa total avsky för andra betraktare, beroende på vad monumentet symboliserar för just dem.  Ulf beskriver vidare att det är ett stort problem i länder med rivaliserande grupper att hitta statyer som accepteras av alla. När man ska resa nya monument försöker man leta efter ”collected memorys” som ska innefatta konkurrande personer gemensamma minnen.

Några monument som är på tapeten nu är ju de statyer och andra historiska föremål som medlemmar från terrorgruppen IS krossat och förstört i staden Mosul i Irak i februari i år. Vissa jämför dåden med när talibaner för 14 år sedan förstörde de stora buddastatyerna i Afghanistan. En liten del av befolkningen jublar över förstörelsen men de flesta människor fasas över de ovärderliga kulturarv som förstörts. Detta upprör en hel värld.

Ulf Zander skriver dock att det alltid kommer att finnas spår av det som tänkt utplånas i det kollektiva minnet. Bilder, filmer mm sprids genom oändligt många kanaler. Så att försöka utplåna allt som rör dessa symboler är meningslöst. I en föregången tid fanns det mening att förstöra monument av beständigt material men att det numera bara blir en symbolisk handling. Om en grupp vill utplåna en annan grupps t.ex. religiösa konstverk och symboler, så kommer de aldrig att lyckas i nutid eftersom allt finns spritt genom olika kanaler t.ex. på nätet. Men om syftet inte i första hand är att förstöra religiösa symboler utan istället utföra terrorhandlingar mot oersättliga fysiska föremål, ja då har man ju lyckats.

Jag funderar lite på vad för straff det är för att göra ett sådant brott och om man i så fall döms i det landet där dådet har skett. Det jag hittar angående Mosul är att: ”FN-organet Unesco har fördömt förstörelsen och kallat gärningarna för ett krigsbrott”.

Om vi tittar på lagstiftningen i Sverige så klassas att: ”förstöra ett tusenårigt fast fornminne” som grovt fornminnesbrott och kan resultera i fängelsestraff i högst 4 år. (Fornminnesbrott enligt kulturminneslagen).  

 

 

 

 

 

Museerna och digitaliseringen.

Att även museerna träder in i den digitala världen är förstås inget att förvånas över, men uppfattningarna om hur bra det fungerar eller inte hamnar såklart på skilda håll. Jag tycker att det finns tydliga fördelar med digitala museum, där bl a tillgängligheten blir en stor faktor inom kommunikationen av kulturarv. De digitala och virtuella museirummen öppnar upp för en bredare besökspublik och gläntar på dörrar och tillgängliggör platser och föremålssamlingar som inte alla, av olika anledningar, rent fysiskt kan ta del av.

Nu i veckans föreläsningar pratade både Martin Rundkvist och Ludvig Papmehl-Dufay om digitala verktyg som en möjlighet att kommunicera kulturarv, och däribland just digitala museum. Och den digitala tillgängligheten breddar här upplevelserummen inom kulturarvsmiljön. Och min uppfattning här är bl a att för många besökare som kanske uppfattar en del museum som mer slutna och begränsade rum, eller som rent geografiskt är placerat långt borta, kan då genom just digitala museum få möjlighet till ytterligare upplevelser som öppnar upp gränserna och sprider delaktighet. Därmed inte sagt att det är en bättre upplevelse än den att vara på plats rent fysiskt och kunna ta del av en museiutställning och kulturarvssamlingar, men det är en ytterligare förlängning av museernas tillgänglighet. Och det i sig tycker jag är en tydlig och viktig förändring.

För att nämna några exempel här finns bl a DigitaltMuseum som ett rum för nyfikna museibesökare - https://digitaltmuseum.se/ - där olika museers samlingar (både i Sverige och Norge) finns tillgängliga oberoende av tid och plats. Och i det här sammanhanget snubblade jag också bl a över internetjätten Google Art Project (i samma anda som Google Street View ) – www.googleartproject.com – där det är möjligt att navigera och vandra runt bland många olika museers (och galleriers), samlingar världen över och även skapa egna virtuella samlingar. Och det är helt klart en uppseendeväckande upplevelse! Och det faktum att det är en gratis tjänst öppnar helt klart upp möjligheter för fler besökare som annars kanske inte har råd eller möjlighet att ta del av museernas kulturarvssamlingar, vilket är en väsentlig del av tillgängligheten och utvecklingen.

Och det finns förstås mycket mer att tillägga här om digitala museernas roll, bl a mer kritiska perspektiv som t ex kan handla om digitala hemsidors hållbarhet och funktion eller som jag tidigare nämnt att den rent fysiska platsen och rummet med museisamlingarna har helt andra upplevelsedimensioner, osv. Men visst tillför digitaliseringen av museerna en viktig och intressant kulturarvs- och upplevelsesfär!

Kulturarv i samhällsutvecklingen - Vad definierar vi som värdefullt i dag?

Allt efter hur tekniken och samhällets globalisering utvecklas ser man hur det påverkar våra behov av samhällskonstruktionen, för att vi på bästa sätt ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. Personligen upplever jag att några av dem saker som förändrats mest och fortfarande är i ett stort behov av anpassning till vårt moderna samhälle är kommunikationsvägar, speciellt i dem större städerna, där många människor dagligen tar sig runt i stadskärnan men också kommer i från dem närliggande orterna för att jobba. Göteborg är ett prakt exempel på detta, det bästa exemplet jag från egen erfarenhet nog kan ge är under Gothia Cup veckan på sommaren då man inte kan röra sig en millimeter på varje spårvagn som rör sig i stadskärnan på grund av det otroliga turisttryck som uppstår eller när det under vintern står helt stilla på järnvägen utan någon information för irriterade jobbpendlare när nästa tåg möjligtvis kan tänka sig att dyka upp.

Det som också har skett är att behovet av att transport mellan orter till Göteborg samt inom staden har ökat, vilket järnvägssystemet och underhållet av det, inte har hängt med utvecklingsmässigt. För att få bukt med detta och modernisera stadens kommunikationsnät så fattade dåvarande moderat regering våren 2014 ett beslut som kom att kallas Västlänken. Västlänken är ett projekt där det är tänkt att man ska bygga en pendeltågsförbindelse genom centrala Göteborg på dubbelspår.  Man har planerat att lägga tre av stationerna underjordiskt, vid Göteborgs central, Haga och Korsvägen. Projektet drivs av Trafikverket.

Planerna i sig låter framtidslovande om det kan skapa en bättre infrastruktur i Göteborg, men som med alla ny planering och dess i verklighetsställande uppstår nya problem och faktorer man måste värdera i projektet. I detta fall är det Göteborgs kulturarv som kan bli stötesten i stadens modernisering. Ifrån stadsmuseets sida i Göteborg oroar man sig för vad för konsekvenser vid utgrävandet av dem underjordiska stationerna kan bli mellan Centralstationen och Stora hamnkanalen där det under marken finns lämningar efter Göteborgs fästningsstad.  Lämningarna vittnar om Göteborgs första historia som stad och en av utmaningarna enligt Catherine Sjölund Åhsberg, chef på kulturmiljöenheten vid Göteborgs Stadsmuseum, kommer bli att skapa en sträcka för västlänksspåren utan att förstöra för mycket av fästningslämningarna.
Samma problematik finns vid fästningen Skansen Lejonet från 1600-talet, där man för att Västlänken ska kunna fungera behöver göra en järnvägstunnel under fästningen.

Ett konkret problem som finns är att ihop med planeringen av Västlänken så är det inte inräknat hur kulturmiljön där projekt ska förverkligas påverkas och vad man ska göra för att skapa så lite förstörelse som möjligt på den. Detta blir till betydelse för Göteborg som stad då desto mer av kulturarvet som inte bibehålls, desto mindre har staden att erbjuda av sin historia. Därför hoppas Göteborgs stadsmuseum på att kunna ha ett bra samarbete med Trafikverket, för att så mycket som möjligt kunna säkerhetsställa att Göteborg fortfarande förblir en intressant stad efter Västerlänkens slutförande.

Det som får mig att tänka till mest i detta samhällsutvecklings fenomen och moderniserande är hur ofta detta är ett återkommande tema. Inte bara inom kulturarvssektorn, utan som en genomgående röd tråd i samhället.  Tänk exempelvis på vad man ser i samhället i dag konsumtionsmässigt, inte är det alls lika vanligt med affärer eller företag som inriktar sig på att reparera föremål av en mindre värdefull standard utifrån hur vi värderar materiella saker, ex skomakare eller skräddare. På något sätt så är det som att den levnadsstandard vi har idag, som medfört så många nya möjligheter och uppfinningar och höjt vår medelålder också i sin snabba utveckling har medfört en attityd hos oss människor, till ett slit och släng samhälle. Att man inte längre, som innan denna standard fanns, hade ett behov av att laga saker och att ta vara på materiella ting. Både för överlevnad men också ekonomiskt. Att ihop med den ökade standarden, så tar vi på något sätt förgivet att saker bara existerar och att värdet för materiella ting sjunker i våra ögon kring hur vi vårdar det, för det finns ju exempelvis en hel uppsjö av dem nyaste conversen om nu ett par skulle råka gå sönder. Jag funderar på om detta tankesätt och mentalitet också är det som avspeglar sig i projekt som dessa samt samhällsplanering. Vad som anses värdefullt att ta med i beräkningarna och inte, samt vart värderingarna och fokuset på vad man vill uppnå ligger. Kan det möjligen vara så att det kulturarv som finns i vårt samhälle i dag har fått ett lägre värde av importans, en längre prioritet på grund av samhällsutveckling och nytänkande? Kan det vara så att det som bidragit till vår höga levnadsstandard idag också kan vara det som blir en faktor i processen av hur mycket av vår historia och vårt kulturella arv som kommer finnas kvar i framtiden?


Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/vastlanken-hotar-kulturmiljon

Vi har makten

Vi har makten att välja hur vi ska presentera oss själva för andra. Vi kan klä oss hur vi vill, prata hur vi vill, bli vem vi vill. Eller ah, dem flesta i Sverige kan i alla fall göra det. När vi aktivt väljer då vill vi kanske inte visa allt det fula som också är en del av oss. Vi väljer att täcka det med ord, gester eller endast belysa det som är bra med oss och aktivt sålla bort det andra. Varför gör vi det? Jo för att vi ska framstå i bättre dagar och som bättre människor. Men livet kan ju inte alltid vara perfekt! Vad skulle vi uppfostras till att bli då? Och hur skulle detta påverka vår världsbild?

En rekonstruerad historia i en förnekande värld. Detta var budskapet som jag tog med mig i Anders Högbergs exempel om Frankrike och deras aktiva val att promota kolonialismen som i grund och botten positivt, vilket vi alla vet att det inte var. När man agerar på det här sättet, vad får det för konsekvenser för ungdomars historiemedvetande? 

Ammert tar upp olika bruk av historia i sin artikel ”Do you want me to kill you now?” Ett av dessa bruk som nämns är det moraliska bruket. Här söker man efter att gottgöra för det som har skett i det förflutna för att på så sätt uppnå någon form av försoning. Vilket är tvärtemot vad Frankrike i det här fallet gör. Istället vill de glömma och förtränga det som faktiskt har skett. Här intar man istället ett icke bruk av historia som syftar till att man tar bort vissa delar ur historien för att skapa mer legitimitet och påverka människors åsikter och känslor, så att de kan förhålla sig mer positivt till sin nations förflutna. Det som förmedlas bidrar i sin tur till ett identitetsskapande hos individerna.

Är Frankrike rädda för att blotta sina dåliga handlingar inför dagens medborgare? 

När vi förmedlar historiska händelser kommunicerar vi inte enbart om hur den tiden var utan vi kommunicerar indirekt värden som är viktiga för oss i dagens samhälle. Vilket Anita synnesvedt tar upp i sin bok ”Dom gör med hjärtat”. Det som man förmedlar speglar alltså hur vårt samhälle ser ut idag. Det går att inta olika perspektiv när man förmedlar en historisk händelse och man kan alltså belysa en händelsen från olika synsätt. Fakta talar ju för sig själv i det här fallet, men det blir väldigt uppenbart att historieförmedling går bortom pedagogisk fakta. Det handlar lika mycket om hur man framställer det man presenterar som vad man faktiskt presenterar. De som har makten bör därför belysa både positiva och negativa händelser ur det förflutna på ett öppet sätt. Vilket går att uppnå genom att föra en öppen dialog med alla medborgare i samhället. (Konsten att lära och viljan att uppleva) Hur vi ska förhålla oss till dessa händelser bör i slutändan vara upp till oss själva. 

 /Valdete