Stakeholders

Nu när jag läst de två artiklarna av Holtorf och Scherzler så funderar jag en del på alla dessa historie-och arkeologintresserade, sk stakeholders, som Holtorf kallar dem för. Han benämner det t o m som en modell; den demokratiska modellen, där det vetenskapliga ansvaret ligger till största delen på deltagare som är icke-forskare. Enligt den demokratiska modellen ska alla bli inbjudna och de ska uppmuntras och ges möjlighet att utveckla sin egen entusiasm och intresse för arkeologi. Exempel på detta är ju volontärer som arbetar gratis i utgrävningar för att de tycker det är intressant. Eller stakeholders som använder metalldetektorer för att hitta forntida föremål. Dessa som använder metalldetektorer kritiseras ofta starkt av många arkeologer, eftersom risken är stor att saker försvinner från sin ursprungliga plats eller att fornminnena tar skada. Men det finns även de som säger att det är bra att allmänheten engagerar sig och hittar ett sätt att integrera med arkeologiska föreställningar på sitt eget sätt som passar dom. Att sådant ska uppmuntras.

Jag kommer att tänka på att jag tidigare har läst om en riktig stakeholder och hoppar tillbaka till Bodils avhandling och läser kapitlet om Thor Heyerdahl och hans äventyr igen. Thor var marinbiolog, upptäcktsresande och författare och han blev mycket kritiserad för att arbeta med frågor som egentligen sysselsatte andra yrkesmässigt verksamma forskare. Hans rekonstruktioner var inte heller tillverkade efter arkeologiska fynd, utan de byggdes på ett sätt som kunde vara troligt för den efterliknade tiden.

Thor Heyerdahl hade bla en teori att Polynesien för 1 500 år sedan blivit befolkat från Sydamerika. Men ingen trodde på hans teori, eftersom alla trodde att Polynesien blivit befolkat från Asien. Dessutom så var det ingen som trodde att infödingarna kunde segla över Stilla Havet för 1 500 år sedan med de byggnadskunskaper man hade på den tiden. Han bestämde sig ändå för att segla alla de 8 000 milen över Stilla Havet på en flotte av balsaträ för att bevisa sin teori. 1947 seglade Thor iväg med sitt team från Peru till Polynesien. Äventyret har också blivit en filmatisering; Kon-Tiki från 2012 (som jag sett).  Nu blir det en spoiler men efter stor möda, så klarade de resan och teorin blev bevisad. Kritiker säger dock att bara för att han lyckades så är det inget som säger att de lyckades för 1500 år sedan med de omständigheter som var då.

Thors resor har inspirerat många till liknande äventyr och forskning, även om han inte var en ”riktig” arkeolog.

Många av dessa kända stakeholders som visas på tv, film, i böcker osv inspirerar och intresserar ju den breda massan och gör intresset större för arkeologi och historia. Kanske blir många fynd gjorda tack vare dem?

Vad är mer bra respektive dåligt med alla dessa stakeholders?