Bloggen vilar sig

Kursen Kulturmiljö och kommunikation VT 2013 slutade med flaggan i topp. Nu får bloggen vila sig i väntan på nästa studentkull.

Festivalproblematik?

Som tidigare inlägg tog upp så börjar festivalsommaren komma igång på riktigt nu och personligen tycker jag att det är helt underbart. Jag tycker inte bara att det är en kulturmiljö utan en väldigt viktig och betydande form av kulturmiljö!

Men man får också tänka på att det är en stor del av befolkning som inte vill gå på festival eller rent av blir störda av att ha en festival i sitt närområde eller om det är en stadsfestival, alldeles runt hörnet. De personerna kanske inte uppskattar att i en veckas tid inte kunna sova på nätterna tack vare spelningar som dånar och/eller fulla ungdomar överallt som stökar ner mest överallt. För de personerna så är det nog ingen vidare form av kulturmiljö och de skulle nog helst av allt slippa festivalandet helt.

Med det sagt så undrar jag vad de människorna tycker om att en stor del av festivalerna, speciellt dom lite större stadsfestivalerna, t ex, Emmaboda, Storsjöyran, Peace and love innan det lades ner är finansierat till en viss del av skattepengar via kommun eller län. Ett samhälle som Emmaboda med cirka 9000 invånare har en festival som har ett besöksantal som ligger runt 10000 varje år. Befolkningen är dessutom många äldre som definitivt inte går på festivalen och säkerligen inte uppskattar anstormningen av fulla ungdomar. Frågan är väll då kanske inte om festivalen ska få äga rum eller inte, det tycker jag den ska få göra, men är det verkligen rätt att kommunen går in med pengar för att stödja festivalen, när kanske till och med en majoritet inte vill ha den där?

Motiveringen i det flesta fallen brukar vara att man sätter t ex, Emmaboda på kartan och att försäljningen i samhällets butiker går spikrakt uppåt under den veckan. Ett helt okej sätt att se på det, men vilka vinner på det? Ja inte är det väll befolkning i sig som vinner något på det hela, utan butikerna och företagen som har försäljning där. Man får också räkna in att det är ganska vanligt med förstöring av allt möjligt i staden och på privatpersoners egendom och ägor och så länge en enskild person döms till skadestånd så är det inte säkert att det finns någon ersättning för de skador som sker.

Ett annat bra exempel är Storsjöyran som hålls i Östersund varje år. Festivalen hålls mitt i staden under en långhelg, dessutom börjar aktiviteter redan nån vecka innan och det är väldigt uppskattat till största delen. Men festivalen har fått mycket kritik runt upplägget av området. Eftersom den verkligen ligget mitt i stadskärnan så betyder det att efter ett visst klockslag på eftermiddagen så får man inte vistas inne i staden, så länge man inte har köpt en biljett förstås. Är det verkligen helt okej att stänga av hela innerstaden från eftermiddag till natten för alla som inte har en biljett? Man kanske vill ut och ta en öl eller göra nått annat, men det får man inte, utan biljett för 1600kr helt plötsligt. Just detta har debatterats i Östersund efter som att då också alla butiker, uteställen och resturanger blir oåtkomliga för icke betalande.

Vore kul att höra vad ni tycker!

Festivalsommaren börjar.

Nu när jag sätter mig och skriver detta inlägg har jag precis packat klart inför min första festival för året, Sweden rock och tänkte att festivaler i största allmänhet förtjänar ett blogginlägg. Om de är kulturmiljöer kan ju visserligen diskuteras. Jag tycker personligen att man kan kalla dom för det, de är visserligen inte som de allra flesta kulturmiljöer som är där året runt hela tiden, de är inte heller historiska (även om festivalrörelsen har funnits ett bra tag nu).

Oavsett om man tycker att festivaler är kulturmiljöer eller inte, så kan man ju i alla fall inte säja annat än att dom är kulturförmedlare. Jag har inga siffror på detta, men de måste ju vara en av de största förmedlarna av musik, i alla fall levande musik, numera stannar inte alla festivaler vid musik heller. Många har film och teater och andra aktiviteter också.

Förutom den underbara känslan som festivaler sprider till festivalare så sprider de även budskap och kultur till de som är där, allt från fred och kärlek, som var peace and loves budskap, till dubstep och hårdrockskultur. Detta är det som gör festivaler till en så bra kulturförmedlare, den stora blandningen, tillsammans med sammanhållning och festkänsla, som jag i alla fall tror att de flesta som drar till festival känner.

Förutom att sprida den kultur en festival har satt sig ut för att göra, som i till exempel Sweden rocks fall hårdrockskultur, så har festivalrörelsen dessutom skapat en helt egen kultur, festivalkulturen, till denna kultur räknar sig många både ungdomar och vuxna. Det är en kultur som bygger på musik, fest och samhörighet. För att citera en kompis “Jag har aldrig känt mig så hemma som jag gör på festival.” ett citat som jag personligen tycker sammafattar festivalkänslan ganska bra.

Den stora festivalspridningen tror jag att man kan till stor del tacka Woodstock för. Denna gigantiska festival som har gått till historien. Det var så mycket folk att ingen ens höll räkning på hur många som dök upp, de slutade till och med att försöka ta betalt av alla som kom dit. Såklart fanns det festivaler innan Woodstock, men aldrig tidigare hade en festival varit så stor. Detta tror jag verkligen satte fart på festivalerna runt om i världen. Något i alla fall jag är väldigt glad för, och jag är uppenbarligen inte ensam om att tycka så.

Så det här var min lilla hyllning till festivaler, lagom sådär två dagar före jag åker på min första för året.

Koloniområden utdöende?

Jag har växt upp med att nästan varje sommar bo på ett koloniområde, i en klassisk liten röd stuga med vita knutar, några fruktträd och ett odlingsland. Riktigt trevligt, och inte alls särskilt långt från staden.

Koloniområderna började dyka upp i Sverige i början på 1900-talet när folk började flytta in till städerna i större utsträckning, men ändå ville ha en liten bit mark att odla på och komma bort från de hårda fabriksjobben.  Under första världskriget så blev det en stor utveckling av koloniområderna, på grund av dålig ekonomi så ville många odla sin egen mat och spara en slant eller två.

Nu när ekonomin är bättre och inte lika många jobbar tunga jobb på industrier så har ju koloniområden halvt om halvt mist sin mening. Såklart finns det fortfarande folk som vill ha ett litet sommarställe nära staden och lite billigare än att köpa ett hus på landet, men numer är det nog inte lika mycket för att slippa sina industrijobb, och förmodligen inte heller av en ekonomisk anledning. Numer är det nog bara för att ha ett skönt avslappnat ställe för sig själv.

Detta får mig att undra om folk kommer att fortsätta köpa kolonilotter. Koloniområderna har ju inte ändrat på sig särskilt mycket även om anledningen till att folk vill ha en kolonilott har ändrat sig. koloniföreningarna håller kvar vid gamla sätt att tänka på. Nu talar jag främst om ett av koloniområdena här i kalmar, för det är där jag vet hur saker fungerar, och det kan säkert variera från område till område. På södra koloniområdet i kalmar så får man inte dra in vatten i sina stugor, man får inte heller bygga för högt eller på för stor del av sin tomt. Detta är på gott och ont kan jag tycka. Dessa regler gör att de flesta husen och även området i helhet behåller sitt gammeldags gemytliga utseende. Men samtidigt tror jag att detta kan avskräcka många yngre som annars hade kunnat tänka sig att köpa en kolonilott.

Går man på ett koloniområde idag så ser man nästan bara gamla människor. Det finns såklart några familjer, och förmodligen en och annan yngre person som äger en kolonilott, även om jag har lyckats missa de sistnämda.

Koloniområderna gör ju inte heller så mycket ljud av sig. De flesta har nog en hemsida, och kanske nämns i någon tidning för trädgårdsintresserade någon gång då och då, men annars märker man inte mycket av dem. Så jag tänkte avsluta med en fråga, tror ni att koloniområden är som hembyggdsföreningar, folk köper en kolonilott när de blir äldre och känner att de har tid för den. Eller tror ni att koloniområderna har gått förbi sin guldålder efter ca 100 år av existens och nu sakta men säkert kommer att försvinna, eller vad tror ni?

Stirling Castle

Det är osäkert just när Stirling Castle byggdes och av vem, varje kung som bodde där byggde upp slottet, det vi vet är att på 1000-talet var slottet byggt utav trä och var bebott av Malcolm Canmore samt Alexander I som dog där under denna tid. Det var inte förens sent på 1200-talet som slottet blev ombyggt i sten men det av slottet som vi ser idag var mestadels byggt under 1400-1500 talet. Stirling Castle var byggd 76 meter över vattenytan på en slocknad vulkan med bra bevakning över den lägsta övergångskorsningen vid River Forth. Därför är den perfekt för vem som helst som ville ha makten över centrala Skottland. Under 1700-talet blev slottet mindre viktig på grund av att kungen flyttade till England och mindre royalitet bevistades sig där. Till följelse blev slottet använd som baracker för militär användning. Detta är hur som helst inte någonting som man berättar om så mycket när man är och besöker slottet. Men det finns så klart att läsa om det på slottet. Slottet är det mest magnifikaste i hela Skottland både förr och nu, även är det en utav de störta turistattraktionerna i hela Skottland. Det händer väldigt mycket på slottet för att framskapa historien bakom dess arv, till exempel reenactments av olika slag, tidsresor, musik samt guidade rundturer på slottet. Även fast de har renoverat mycket i slottet i dagens läge så har de behållit den originala konstrukturen för att behålla känslan. För att besökarna ska få en mer autentisk upplevelse. De får se hur livet var då och veta mer om vilka kungarna och drottningarna som bodde där. Till exempel bode James V och hans fru Mary de Guise samt deras dotter Mary Queen of Scots som blev den yngsta drottningen i Storbritannien. William Wallace och Robert the Bruce levde även i slottet. Stirling Castle är ett väldigt betydelsefullt slott för Skottland för att den symboliserar deras självständighet samt deras seger över England.

        Stirling Castle är ett historierikt slott vilket de visar mycket genom deras reenactments av de olika slagen som har tagit plats där mellan England och Skottland. Slottet övertogs av England och Skottland minst åtta gånger innan Skottland fick fullständig ägande rätt igen. The Scottish Wars of Independance mot England gjorde så att Skottland blev själständigt och till följelse så hamnade Stirling Castle tillslut tillbaka till Skottarna som deras kungliga slott. Mycket av hur slottet ser ut nu är tagen från den tiden och även deras reenactments som de har, som tar plats under sommar månaderna, är normalt slagen om Skottlands självständighet. Vilket är flera olika slag som The Battle of Stirling Bridge (1297) samt The Battle of Bannockburn (1314). Efter visningarna får man lov att gå upp och prova på utrusningen och prova på att träna med svärden samt skjuta pilbåge.

This is a part of my final essay too, but it is to draw you all in and visit, it is probably the best place I've been to, I have some of my best childhood memories from here and just the thought makes me happy

Runestenar

Normalt är en runsten  en upphöjd sten med en runinskrift, men det kan också vara inskrifter på stenblock och på berggrunden. Traditionen med runstenar började i det 4th århundradet, och det varade tills 12-talet, men de flesta runstenarna som man hittar kommer ifrån slutet på vikingatiden. De flesta av runstenarna  finns i Skandinavien, men det finns förstås också runstenar på platser som  Norsemen besökte under vikingatiden. Runstenar spelar oftast rollen som minnesmärken avlidna män. Runstenar var oftast färgglada, även om detta inte längre är självklart eftersom färgen har slitits bort.

Traditionen att lyfta stenar som hade runinskrifter först dök upp i 4: e och 5: e-talet i Norge och Sverige, och dessa tidiga runstenar var oftast placerad intill gravar. De danska runstenar dök upp i de 6th och 7th århundradena , och det finns cirka 50 runstenar från folkvandringstiden i Skandinavien.

Runstenen har tre sidor, två av dem är dekorerade med bilder. Det finns ungefär 3000 runstenar bland de cirka 6.000 runinskrifter i Skandinavien. Danmark har 250 runstenar, Norge 50 medan Sverige har så många som mellan 1700 - 2500 beroende på vem man frågar. Vid Irland finns en ö, Isle of Man, som sticker ut med sina 30 runstenar från den 9: e århundradet och början av 11-talet. Runstenar har också funnits i England, Irland, Skottland och Färöarna. Runstenar placerades på utvalda ställen i landskapet till exempel på vägar. I medeltida kyrkor, finns oftast runstenar som användes som konstruktionsmaterial, och det diskuteras om de var ursprungligen en del av kyrkans plats eller de flyttades dit. Runstenar förekommer oftast som enstaka monument , sällan som par. I vissa fall är de en del av större monument tillsammans med andra resta stenar.
95% av alla runstenar som upptäcks i världen, är det endast cirka 40% upptäcktes i sin ursprungliga plats. Resten har hittats i kyrkor, vägar, broar, gravar och gårdar.

Personligen tycker jag att runestenar är riktigt fina, och varje enskild runesten står där den är för en specifik anledning och har en unik historia bakom vilket jag finner riktigt undedrbart. Varje runesten har en olik mening helt beroende på vad som är ingraverad i dem.

Sherwood Forest

   

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om det som min hemstad, Nottingham, är mest känd för vilket såklart är Sherwood Forest. Den är 423,2 hektar stor och är mest känd för legenden om Robin Hood. Sherwood skogen får ungefär 500.000 turister varje år från hela världen.  Besökarna övade mycket efter BBC började visa Robin Hood tv-serien år 2006.

 

Varje nordliga sommar håller parken en årlig en vecka lång Robin Hood festival. Festivalen återskapar en medeltids atmosfär och presenterar för alla de viktigaste karaktärerna från Robin Hood. Underhållningen visar jouster och promenerande spelare som är klädda i medeltida kläder, samt så finns det medeltida läger med gycklare, musiker, alkemister och eaters brand.

 

Sherwoodskogen, som alla vet, är hem till the Major Oak som enligt legenden var Robinn Hoods främsta gömställe. Eken är mellan 800 – 1000 år gammal och de massiva lemmarna har blivit delvis stödjad av ett system av byggnadsställningar  genom åren sedan den viktorianska eran. Det har även varit så att ett lokalt företag år 1998 ville odla kloner av trädet och planterade sticklingar med idén av att skicka plantorna till olika större städer och plantera om dom där runt om i världen.  

Även fast jag växte upp i Nottingham så har jag bara varit till Sherwood Forest en gång. Detta är på grund av en enkel anledning, jag blev väldigt besviken. På grund av att England inte har allemans rätt så får man inte gå hur som helst pch detta förstörde min upplevelse för att de hade spärrat av själva skogen med staket och man fick bara gå på stigen som fanns och kolla in, inte nog med detta så när man kom till the Major Oak så var den helt av spärrad och man kunde inte komma någonstanns i närheten av den för att verkligen se den och ta in hur stor den är, fast man kan ana sig.

Jag var dock inte helt besviken, de har konstateljéer vilket lockade mig väldigt mycket, fast där fick jag inte spinga runt så mycket som synd var. De har också väldigt bra information runt om på stigen och vid the Major Oak vilket gör så att man får lära sig även om man skulle vilja att det hade varit lite mer interaktivt.  

Även fast min negativitet så tycker jag att Sherwood Forest borde besökas någon gång i livet, det tär en roligt dag ute även med dessa begränsingar . De har mycket för att underhålla besökarna, och de har verkligen försökt göra det välkommande och man kan förstå att de har lagt upp skogen som de har för att bevara den så länge som möjligt.

Kultur i Oskarshamn

Jag googlade lite här om dagen för att titta vad det faktiskt finns för kulturarv i Oskarshamn.  Det som jag blev mest förvånad över var att jag fick upp så mycket som en sökning.  Det var en sida som hette: http://www.sverigeresor.se/resor/sverige/kulturmiljoer-och-byggnader/oskarshamn/besvaret-fnyket/2361. 
    Här står det endast lite kort om vad som finns att spana in i denna stad. De som alltså kom upp var: Besväret och fnyket. Och den lilla text som faktiskt står är ” Två av Oskarshamns äldsta och bäst bevarade stadsdelar. Kullerstensgator, små hus från 1800-talet med snickarglädje, prunkande trädgårdar och en underbar utsikt över Kalmarsund med Blå Jungfrun i fjärran.” 

(Början av Besväret)

Besväret är alltså en ”gata” som heter, eftersom jag är uppvuxen här är jag väldigt bekant med denna stad. Men tillbaka till besväret, om man ska förklara den så är det en vääldigt lång och hyfsat brant uppförsbacke eller nedförsbacke (beroende på från vilket håll du kommer, tänka sig vilken överraskning att det går både upp och ned :P) Men denna kallas då i alla fall för besväret och vad min hjärna från unga år vill minnas så kallas det så eftersom det var besvärligt att ta sig upp och ned för backen som är kullersten hela vägen! Egentligen är väl hela Oskarshamns centrum beläget med kullersten. Längst backen är det väldigt många små och söta hus.
    Och fnyket då, har jag aldrig hört talas om, inte vad mitt minne vill minnas så jag kollade upp det och det är tydligen en annan del i närheten av Besväret som då kallas för detta.

(Gatan som är allt annat än plan)

Det jag tycker är fruktansvärt tråkigt är att det inte ens står något om värken döderhultarn, långa soffan eller Fredriksbergs herrgård. Oskarshamn har ju trots allt ändå så mycket mer och enligt mig bättre Kultur att skylta med än Besväret! Tyckte det var någorlunda svårt att googla sig till sevärdigheter i Oskarshamn, en annan som är rätt lat av sig vill få upp de bästa sidorna, bra rubriker som fångar ens uppmärksamhet och bra layouter på sidorna.  Jag var inne på Oskarshamns hemsida för att kolla runt om det fanns saker där man kunde hitta och det fanns faktiskt mer att fiska upp där än vad det fanns på google.  Men jag tycker att man borde fokusera mer på kulturen staden har, lägga ned lite vikt på att fixa en hyfsad layout och en helt egen webbsida för att det ska vara betydligt lättare att hitta det man söker efter! Förmodligen är det inte bara Oskarshamn som är dålig på att ta vara på sin kulturhistoria, det kanske är så i övriga mindre städer? Fruktansvärt dålig skyltning av utbudet som finns!  

(Exempel på de små husen som finns längst vägen.)

(Utsikten över hamnen)

(Den brantaste delen av backen och slutet på Besväret.)

(Backen nedifrån och slutet på min promenad)

Att förmedla kuturmiljö

Hur förmedlas egentligen kultur i vårt samhälle och hur tas det emot hos unga? Detta är en fråga jag har tänkt en hel del på sedan jag började läsa den här kursen. Jag tror att kultur ofta får en dålig klang i en hel del sammanhang och framställs som något gammalt och mossigt istället för något levande och spännande. Jag tror också att det finns många att skylla på i den här frågan eftersom att så många har chansen att spela in i ungdomars intresse för ämnet. Lärare och skolor spelar en stor och viktig roll, bibliotek, kommuner och andra intresseföreningar spelar också in. Hos dessa ligger ansvaret att förmedla kunskapen på ett spännande sätt och ge de unga en chans att förstå hur spännande det kan vara.
Till exempel är jag en stor förespråkare för studiebesök. Dessa görs ännu bättre om guiderna på platserna man besöker har ett trevligt bemötande och är tidsenligt klädda. Både Kalmar slott och Glimmingehus i Skåne är duktiga på detta. Det är enkelt att få guidade turer och guidernas eget intresse för vad de ska visa upp verkar vara ganska stort och detta gör att man som besökare får ett större intresse för vad det är som visas upp. Får man dessutom chansen att leva sig in när man lyssnar och på något sätt känna av stämningen på platsen på ett positivt sätt så ökar intresset ännu mer. Skolorna borde satsa mer på att visa upp sin kommuns lokala sevärdheter redan för barn i ganska tidiga åldrar då jag tror att detta är en grund för att de sedan ska kunna ta egna initiativ till att åka och besöka historiska platser. Som jag nämnt i tidigare inlägg så anser jag att det är det viktigt att människor lär sig om sin historia och var de kommer ifrån, men då krävs det att någon planterat ett frö för intresset.
På många platser finns det föreningar som gör en del för att intresset ska öka. Ett bra exempel kan vara medeltidsveckan på Gotland där besökarna får se och uppleva mycket i en spännande och medeltida atmosfär. Om fler platser hade anordnat sådana här saker så hade det kanske ökat intresset hos unga.
Vad jag vill säga är att man måste sluta framställa kulturmiljö som något gammalt och mossigt, låt det istället bli levande, närvarande och spännande så kommer fler människor få upp ögonen för det, något som jag tror är både nyttigt och viktigt!

Hur man minns sin historia: tankar om Nybro.

Jag flyttade till Nybro i höstas för att studera, och har medan jag bott här lagt märkte till det stora intresset som de som bor i Nybro verkar ha för sin bakgrund och historia. Jag har själv familj som kommer härifrån ganska långt bak i tiden och även de har diskuterat en del om vår historia och varit väldigt positivt inställda när jag berättat att det finns mycket som gör att det är lätt att släktforska här. För att kolla upp det lite noggrannare gick jag till den självklara platsen för att undersöka saken: biblioteket.

Biblioteket gjorde mig inte besviken. De fokuserar mycket på släktforskning och verkar måna om att komma ihåg sitt kulturarv. Det fanns en sektion av det som enbart fokuserade på släktforskning och på att minnas sin kommuns historia. Jag gick in och tittade lite på vad som fanns och det fanns ett rikt utbud. Småland över lag som jag uppfattar det verkar väldigt intresserade av sin historia, och de har gott om saker inom området att minnas, till exempel hela utvandringen till Amerika som är ett populärt område att studera men också vad den innebar för Småland som stort, inte bara för de enskilda människor vars släktingar utvandrade.

(Släktforsknings-delen på Nybro bibliotek)

Där fanns uppgifter att hämta om allt möjligt som handlade om kulturmiljön i kommunen, Nybros historia och släktforskning. 

 (Nybro IF historia)

(Karta över Nybro med närområden)

Jag tycker det är intressant och roligt hur kommunerna väljer att fokusera på sin historia och jag tycker också att det är ett viktigt arbete de gör när de väljer att försöka öka intresset för kulturmiljön. Jag anser att det är viktigt att vi människor vet var vi kommer ifrån men utan en kraftansträngning från de människor som jobbar inom olika delar av (i brist på ett bättre ord?) kulturmiljö-institutionerna så är det inte så lätt. Jag kan också jämföra med min hemkommun i Skåne där jag aldrig märkte något av detta engagemang för sin historia. Visst fanns det lite intresse, men det kan inte jämföras med det som jag märkt av här. 

Något jag också lagt märke till alla de gånger jag besökt Nybro bibliotek är att det alltid funnits folk som suttit inne på denna sektion och letat information på datorn eller läst i någon av alla de böcker och dokument som finns där. Enligt mig borde fler bibliotek satsa på att göra människorna som bor där mer intresserade av sin historia! 

Bemötande på kulturmiljöplatser

Jag har alltid varit intresserad av platser som handlar om kulturmiljö och dylikt, och en av mina favoritplatser är Glimmingehus i Skåne som jag har besökt ett antal gånger. Borgen ligger ca 1 mil utanför Simrishamn och är uppförd ca 1499-1505, alltså är det en väldigt gammal borg. Historien bakom den säger att det var Jens Holgersen Ulfstand som lät bygga den och inskriften över den säger att det är han själv som la den allra första grundstenen.
Anledningen till att han byggde borgen var att han behövde en ointaglig borg som skydd mot alla de fiender som han hade.
Borgen har fem våningar, är 26 meter hög, 30 meter lång, 12 meter bred och har ca 2 meter tjocka väggar. Glimmingehus ligger väldigt vackert på den Skånska slätten med en oerhört vacker utsikt. Det är ett mycket fint turistmål att besöka på sommaren om man är intresserad av sådana här borgar och jag kan varmt rekommendera det.

(Bilden är tagen av mig sommaren -12)

Som tidigare nämnt har jag varit och tittat på denna borgen ett antag gånger, senaste gången var förra sommaren och första gången var när jag gick i femte klass och vi besökte den med skolan. Något jag inte tänkte på när jag gick i femte klass, men som jag funderade mer över nu när jag var äldre var bemötandet man fick här och vad som erbjuds besökarna. 

Kommer man dit själv som turist (eller hur man nu ska uttrycka det) så erbjuds man en guidad tur (det startade upp en ny tur med jämna mellanrum och dessa skedde ganska ofta) eller så kan man själv gå rundor där och titta. Oavsett vad så är det ett väldigt trevligt bemötande med tidsenligt utklädda guider som tar en med för att titta på slottet och ger en väldigt trevlig känsla och man kan nästan drömma sig bort och tänka sig att man befinner sig på 1500-talet. 

(Dålig bild tagen uppifrån borgen, men utanför finns det ett kafé och en affär där man kan köpa lite klassiska souvenir-saker)

Det verkar vara en väldigt populär plats att besöka och man såg människor i alla åldrar som var där. Man såg barnfamiljer, tonårspar och gamla människor som verkade glada och positiva över att vara där och de verkade alla ha roligt. Det gör mig glad att se så många människor i så olika åldrar som är så intresserade av kulturmiljö att de åker för att besöka en sådan här plats på sin lediga tid en solig sommardag och jag tror att de som ansvarar för sådana här anläggningar och ställer upp med kostnadsfria guidade turer med tidsenligt utklädda guider spelar en viktig roll för intresset. Som sagt kan jag varmt rekommendera Glimmingehus om man skulle ha vägarna förbi. Om inte annat är utsikten väldigt vacker! 

(Bild tagen precis bredvid borgen.)

Trelleborgen i Trelleborg

Jag har läst artikeln ”Kulturarv som samhällsdialog?” av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson.

Den handlar om minnen och väcker många tankar hos mig.

Artikeln tar upp att det finns individuella minnen och kollektiva minnen. Det individuella minnet är varje personens eget minne som kan hållas vid liv med t.ex. ett materiellt minnesmärke eller med olika traditioner. Det är dessa minnen som skapar ett personligt kulturarv. Det kollektiva minnet bevaras på museum som efterlämningar av vår historia. Det kan också hålla vid liv i form av byggnader. Ett annat sätt att bevara minnet är att man befinner sig i en replika av en situation. Då kan man förstå dåtiden genom att man upplever den. Detta är det gemensamma kulturarvet.

I artikeln nämner författarna att intresset för det kollektiva minnet ökar när man bygger en historisk upplevelseindustri. Jag har själv besökt Trelleborgen i Trelleborg. Trelleborg är ett gemensamt namn på en ringborg från vikingatiden. Trelleborgen i Trelleborg är en replika. Kommunen har byggt upp en kopia av en borg från vikingatiden. Borgen står nästan i centrum av Trelleborg. Originalborgen stod på en fjärdedel av den platsen. Museet har byggt upp muren runt borgen. Ett hus som man grävt fram ruinerna av har också återuppbyggts upp. På platsen finns ett vikingamuseum med fynd från grävningarna. Jag har släkt i Trelleborg så varje år åker jag och min familj dit för att träffa dem. Då brukar vi besöka borgen. Detta har gett mig både ett individuellt minne och ett kollektivt minne.

 

Jag skapar min egen föreställning om hur det var att leva på vikingatiden. Jag skapar också en gemensam föreställning om tiden tillsammans med alla medbesökare. Vi kan diskutera hur det var att vara viking och får en gemensam upplevelse.

Trelleborgen är väl värd ett besök.

Anton Lindgren

Tips på bra dokumentärer!

Jag skulle vilja tipsa om två väldigt bra dokumentärer. Intresset borde vara stort hos er som intresserar er för stadsplanering och hur vi människor förhåller oss till vårt jordklot och de levande varelser som vi delar det med. Dokumentärerna heter Home, som är gjord av Yann Arthus-Bertrand år 2011 och Urbanized som är producerad av Gary Hustwit också 2011.

Hoppas det är något som faller er i smaken!   

   

Mina tankar efter tidsresan

Under veckan har jag och 2 andra studenter varit med i en tidsresa som utspelade sig under bronsåldern. Dagen började redan vid 6,15 när resan började mot Oskarshamn, när vi kom dit var det lite arbete för att få allt i ordning, men det gick rätt snabbt. Vid ca 9.00 kom eleverna som skulle delta i tidsresan. När eleverna kom till platsen började vi att ha en liten guidning, efter detta gjorde vi den stora resan tillbaka i tiden. Eleverna fick delta i olika aktiviteter allt från hur man formade flintsten till att göra smycken och delta i jakt.  

Jag måste säga att detta var mycket positivt, som vi har läst i många av artiklarna och böckerna i kursen så vet vi hur det fungerar teoretiskt och detta gör att man kan vara lite mer negativ mot tidsresor, men när vi deltog i tidsresan såg jag direkt att eleverna var mycket positiva att få delta och göra dessa aktiviteter. Jag måste erkänna att det kändes som att eleverna lärde sig något om hur det var att leva under bronsåldern, efter tidsresan hade vi en samling där vi diskuterade lite om vad eleverna tyckte var roligt och vad de hade lärt sig, många av eleverna tyckte att det var roligt att skjuta pilbåge, men också blev några av de mer kunniga om hur man framför alltid lagade mat och vad man åt(vi tillagade lax).

Jag kan verkligen se att detta är ett mycket bra sätt att lära ut om hur man levde under bronsåldern. Detta kan användas för att lära ut vilken tid som helst. Nu kommer jag förmodligen inte att kunna få veta vad som har fastnat hos eleverna, vad  de kommer att komma ihåg. Jag däremot kommer att ta med mig kunskaperna om hur viktigt det är att anordna aktiviteter för att lära ut, detta är ett sätt som borde användas hos fler skolor, och framför allt även hos äldre elever, där man kan ha en väldigt avancerad diskussion om skillnader och likheter om hur man levde och umgicks både förr och nu.

Jag måste ge tidsresan många tummar upp, då jag tyckte att det var riktigt roligt att delta men också väldigt intressant att se hur man jobbar och vad man gör för att lära ut om bronsåldern, därför kan jag säga att detta är ett mycket effektiv sätt att lära ut(som sagt ovan vet jag inte vad som kommer att stanna kvar hos eleverna). Jag tycker att det är betydligt bättre än att sitta inne och läsa en väldigt tråkig lärobok.

Världsarvet Södra Ölands jordbrukslandskap

Här om dagen var jag och min kära mor på utflykt på Öland i det blåsiga vårvädret. Vi for till en liten lövskog som heter Nunnedalen som ligger väldigt vackert till strax norr om Resmo kyrka. Innan man kommer ner till denna dal måste man gå en bit längst landborgskanten där utsikten över jordbrukslandskapet, Kalmar sund och fastlandet, är enligt mitt tycke är väldigt vacker. Det var just denna utsikt som blev min inspirationskälla till detta blogginlägg. Men vad har denna utsikt med kommunikation och kulturmiljö att göra, kanske ni undrar? Jo, denna utsikt är nämligen en del av det världsarv som finns på denna sköna ö. Närmare bestämt så pratar jag om världsarvet, södra Ölands jordbrukslandskap.  

År 2000 blev detta odlingslandskap på 56000 hektar på Öland ett världsarv, det är ungefär en tredjedel av Ölands hela yta som ingår i detta världsarv. För att bevara landskapet är jordbruket viktigt och enligt lässtyrelsen har svenska staten lovat att landskapet på södra Öland ska finnas kvar för alla framtid. Stora ord skulle jag vilja påstå, men staten kanske ser det som en ”baggis”, och det kanske det är också, vad vet jag? Det framgår inte om staten gav detta löfte innan eller efter att detta jordbrukslandskap kom med på världsarvslistan.     

Hur som helst så började jag fundera över detta landskap som jag hade framför mig när jag stod där på landborgen. Hur kommuniceras detta kulturarv och denna kulturmiljö och hur kommer det sig att det blev ett världsarv från början? Motiveringen till beslutet om att ge södra Ölands jordbrukslandskap stämpeln ”Världsarv” löd så här av världsarvskommittén: ”Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi. Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tagits till vara på ett optimalt sätt.” Fascinerande!

 Men hur kommuniceras detta världsarv? Knappt alls skulle jag vilja påstå. Visst, det går att finna information om världsarvet på södra Öland om du aktivt söker på det, då får du framförallt upp ganska torr information från länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet. Det finns endast en ”turistsida” som informerar om världsarvet där de även visar fina bilder, men det kommuniceras inte som ett besöksmål. Dock är det kanske svårt och kanske inte ens heller meningen att jordbrukslandskapet på Öland ska vara ett besöksmål i sig. Det kanske skulle ge bakslag på bevaringen av landskapet om besökande turister skulle öka i antal?

Hur som helst, är du sugen på att få dig en glimt av landskapet av världsarvet, eller bara njuta av lugnet, blåsippor och den fina naturen är Nunnedalen en plats jag rekommenderar er starkt att besöka! 

Tjolöholms slott

I med vår kurs i kommunikation så blev jag nyfiken på en lokal kulturmiljö som jag alltid tagit för given, nämligen Tjolöholms slott utanför Fjärås. Vi åkte mest dit när jag var yngre för att de har en fin trädgård, en vacker badstrand med tillhörande brygga, samt för att ha picknick. Jag har själv aldrig varit där med skolan, eller privat inuti slottet. Inte heller visste jag mycket om dess historia. Därför tänkte jag titta lite på deras historia och kommunikation, på internet specifikt, och dela med mig av detta.

En hel del om slottet, byggnaderna runt om och trädgårdarna lärde jag mig om på deras utförliga hemsida. Där finns även en väldigt lång historia om slottet och dess ägare. Kortfattat så byggdes det mellan 1897 och 1904 av paret James Fredrik och Blanche Dickson (skotska anor), James dog kort därefter, och Blanche levde där som änka i många år. Slottet har en väldigt speciell elisabetansk stil, med en komplicerad planlösning, mycket hemliga gångar/dörrar och väldigt uppdelade avdelningar för herrskap, barn, gäster och tjänstefolk. Slottet var fortsättningsvis mycket modernt för sin tid, med ett förgrenat varmluftssystem, rundspolande duschar och en 1 ton hästdragen dammsugare. 

De anordnar många aktiviteter, året runt, alla finns på hemsidan och på komunens hemsida under aktiviteter. Slottets hemsida har en lång kalender som bland annat innefattar Tjolöholm Classic Motors veteranbilsutställning (http://tjoloholmclassicmotor.se/?page_id=37), diverse hundutställningar, konstutställningar, blomsterutställningar och en teaterfestival i sommar! (http://www.teaterhalland.se/art-performance-festival/) . Detta lockar till sig mycket människor, inte bara lokalt. Generösa öppetider samt vackra, stora och tillgängliga ytor ger möjligheter till flera stora aktiviteter även samtidigt.

Guidningar sker året runt för en vanlig avgift, och de har också skräddarsydda guidningar för skolklasser. Vad sägs som ”Hobgoblin” med inriktning på sagor och väsen i slottet, där fantasin ligger i fokus och guidningen görs till en upptäcktsfärd bland lönndörrar och gångar? Eller en dramatiserad visning med kammarjungfrun Ottilia där hon berättar om sitt liv på slottet på början av 1900-talet? Det finns även en guidad visning och slottets tekniska innovationer för äldre barn och gymnasieklasser, då jämförelser görs med idag. Ovanligt med dessa guidningar för äldre barn i klasser, och mycket roligt med dessa olika tematiserade guidningar tycker jag. Ett bra sätt att levandegöra och dramatisera visningar.

Förutom detta så har Tjolöholm en del slottsaktiviteter som ligger till stor grund för deras ekonomi och möjliggör deras levande kulturarv, nämligen bröllop, dop, stuguthyrning (Allmogebyn, en ”sekelskiftsidyll”), café Storstugan, middagar, julbord, midsommarfirande, konferenser och en slottsbutik med souvenirer, böcker osv. 

Av det lilla jag lärt mig endast av att googla (och vad jag minns av min barndom) så är detta slott ett mycket bra exempel på en levande kulturmiljö, där kommunikationen lönat sig. Bara titta på deras populära facebooksida (http://www.facebook.com/pages/Tjol%C3%B6holms-slott/130122897050943) samt deras trädgårdsblogg (http://www.tjoloholm.se/blogg/) och bröllopsblogg (http://www.tjoloholm.se/blogg2/). 

Det är fint med lite bra exempel på uppskattade och omtyckta kulturmiljöer tycker jag, det behövs!

Källor:

 http://www.tjoloholm.se/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjol%C3%B6holms_slott

http://www.vastsverige.com/sv/kungsbacka/sevardheter/Tjoloholm/

http://slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=101

Vandalism på sevärda platser

När man färdas på E20 mot Göteborg och passerar Partille ligger det något uppe på ett berg som liknar rester av en gammal borgruin. Jag har själv passerat denna tusentals gånger och alltid undrat vad det varit för någon ruin och vad den har för historia.

Jag är väldigt fotointresserad, vilket fick mig att vilja åka upp på toppen och kolla in denna lilla borg som tittade ut över Partille. Jag googlade lite om den och fick reda
på att borgen skall föreställde en medeltid tysk borgruin. Historien bakom var att en person vid namn Ernst
Harbeck ville uppföra borgen så att den skulle likna en Rhenborg, hans tyska fru hade nämligen fruktansvärd
hemlängtan. Så hon skulle då kunna sitta i denna borg och titta ut över ”Rhendalen”.

För de som bor i Partille idag är borgen mer känd för en skandalhistoria. Hösten 1972 avslöjades en av Sveriges största bordellhärvor innanför borgens väggar, vilket jag kan tycka är väldigt märkligt då det inte ser ut att finnas speciellt mycket plats åt en bordellverksamhet. Men detta kanske beror på att det nu är galler för borgens ingång och utanför gallrets väggar ser man inte insidan? Bordellverksamheten fick i alla fall ett plötsligt slut och de inblandade fick långa fängelsestraff. Personligen föredrar jag kärlekshistorien om borgen än bordellhärvan som pågick. Men kanske lockar den sistnämnda mer folk till att besöka denna plats? 

Borgen ligger beläget på Kyrkåsberget. För att ta sig till toppen får man färdas en bit via fot, en  upptrampad stig och trätrappor leder upp till borgen.  Det första man möts av när man kommer upp till toppen är all vandalism som borgen fått utstå. Det kändes oerhört tråkigt att se denna vackra byggnad vara nedklottrad. Kan inte saker få vara ifred? Måste ungdomar eller personer överhuvudtaget vandalisera föremål? Vad ger klottret till personen som gjort dem? Att denna får visa upp sina ”kunskaper” angående ”konst”? Vad hade ni andra tyckt att bemötas av detta? Hade det stört er? För  mig störde det något fruktansvärt! Här har jag gått runt och längtat efter att kolla in ruinen på berget och så bemöts man av vandalism. Fruktansvärt tråkigh!

Trots min besvikelse över det första intrycket av denna hög av sten så var utsikten något  helt fantastiskt! Har några av er varit och kollat in denna borg och varit uppe på berget? Om inte kan jag garanterat rekommendera att ni åker och tittar! Utsikten är över den vanliga och vid skymning kan det inte bli så mycket bättre! Det var en väldigt härlig känsla att vara uppe på toppen och titta ut över hela Partille!

Kulturell marknadsföring

Igår var jag i medborgarskolans replokal och när jag drog därifrån så kom jag och tänka på att för bara tre månader sedan visste jag inte ens att medborgarskolan hade replokaler. Nu när jag tänker efter så inser jag att nästan all kultur i Kalmar är otroligt dålig på att marknadsföra sig.

Vi kan ta några exempel. Ett är Kalmar sjöfartsmuseum. Jag tror aldrig jag har sett någon skyltning till det i stan, och när jag kollade på nätet så har dom visserligen en hemsida, men den är väldigt tråkig och förutom öppettider och pris, så finns det bara en kort text på kanske fem rader som beskriver museet. Jag kan inte säja att man blir särskilt sugen på att dra dit.

Ett annat exempel är Salvestaden, som vi hade förut, men som fick lägga ner pågrund av stora förluster. Salvestaden hade ju väldigt bra förutsättningar från början, eftersom projektet startade med att SVT sände sommarlovsprogram från Kalmar.

Programmet blev populärt och drog besökare. Salvestaden lyckades hålla sig populär så länge den var inne i staden, men när den var tvungen att flytta ut till Dämmet, vilket blev kostsamt, så tappade man snabbt besökare. Det drevs under några år men fast jag har vuxit upp i Kalmar känns det inte som att man hörde mycket om det, och de lyckades inte bli platsen som vi i vår familj valde att återkomma till. Man såg skylten ute vid E22 men inte mycket mer.

Att man är dålig på att marknadsföra sig gäller inte bara historisk kultur. Som jag nämnde precis i början av detta inlägg så är ju till exempel medborgarskolan lika dåliga på att marknadsföra sig, hade inte en vän tipsat mig om medborgarskolan så hade jag fortfarande inte vetat om att dom har replokaler.

Så det jag tänkte på är, är det bara Kalmar som är riktigt dålig på att marknadsföra sina kulturella

verksamheter, eller är situationen liknande i andra kommuner och vad beror det på? Har

kulturverksamheterna för dåliga resurser eller är det kunskap eller intresse som saknas? Vilka vill man nå? Arbetar man efter en målmedveten strategi?

Det borde ju inte vara så svårt att bli åtminstone lite bättre menar jag, en ordentlig hemsida skulle ju vara en bra början. Reklam på stan eller i tidningar kostar, men det kanske är värt det? och man skulle förmodligen dra in de pengarna på det ökade besökarantalet.

Vem minns Döderhultarn?

Döderhultarn, eller också Axel Petterson som han faktiskt hette är en träskulptör som växte upp i Döderhult, lite utanför Oskarshamn.  Han är känd för sina grova träskulpturer av inte enbart människor utan även djur. Dessa skulpturer gjorde han i lägenhet, där han också hade sin ateljé. Jag kommer själv från Oskarshamn och gick i skolan i området där döderhultarn växte upp.
    När jag var ung anordnade min skola ”utflykter” till bland annat hans ateljé och hans museum i stan. Döderhultarn blev ju trots allt rätt så känd, så Oskarshamn har tagit vara på hans verk och historia. Vi fick i alla fall lära oss när jag gick på mellanstadiet om Axel Petersson, döderhultarn.  Det vi fick lära oss var främst vem han var och vad det är han blivit känd för. Eftersom vår skola låg knappt 5 minuters promenad från hans hus och ateljé fick vi självklart gå dit och titta vart han bodde. Förutom det gjorde vi även studiebesök på museet för att få se hans skulpturer i glasmontrarna.

Sedan slog det mig att, nu för tiden anordnar inte skolan något sådant.  Detta tycker jag är fruktansvärt synd, hur ska vi kunna föra hans arv och historia vidare? Det är ju trots allt knappt 5 minuter gångavstånd från skolan! Vi kan inte skylla på att folk har tappat intresset, för jag kan knappt påstå att någon av oss var intresserade av att veta vem Axel Petersson var när vi blev introducerade för honom i mellanstadiet.
    Varför har skolan slutat med att introducera döderhultarn för barnen? Är det för att tiden inte längre räcker till för utflykter eller handlar det bara om att lärare har tappat intresset för att berätta om vem Axel var? Eller vill skolan inte lägga ner pengar på barn som faktiskt inte bryr sig? Hur eller hur måste det ju finnas något som kan väcka intresse! Mer kultur åt folket!

Jag är glad över att veta vem Döderhultarn var och vad han har betytt för Oskarshamn. Hans verk ”Fingerkrok” är något som går att hitta på ett flertal ställen i Oskarshamn och egentligen undrar jag hur många som faktiskt vet vem som har gjort detta verk och vad det heter? Det är ju ändå en del av Oskarshamns historia!

Visste ni vem Döderhultarn var? Eller är det första gången någon av er har hört talas om honom? Vad ska vi göra för att få skolor och allmänheten att över huvud taget bli mer intresserade av kulturmiljö och historia? För det är synd att barnen inte längre besöker detta kulturarv när det bara är ett stenkast bort!

Louise

(Bild tagen från google: http://media.auktionsverket.se/U203/stor/100.jpg?d=20120427092123&)

Malmö, info tack!

Malmö är en stad i ständig förändring som satsar stort på att växa och utvecklas. Staden expanderar med nya flashiga områden, både bostads- och företagsområden som västra hamnen och shoppingcentra som Emporia ploppar upp som svampar ur jorden samtidigt som gamla industrilokaler som Kockums förvandlas till bland annat toppmoderna kontorslokaler. Oftast ställer jag mig bakom framtidsutveckling, men ibland kan den också skrämma mig. Det kan vara lätt att känna sig liten bland de stora förändringarna som sker runt omkring oss och jag kan tänka mig att just rädsla var något som många av Malmös invånare kände i mitten på 1500-talet.

Det som hände i Malmö för nästan 500 år sedan var att man rev ner ungefär en femtedel av staden för att ge plats till Stortorget. En stor förändring för dem som levde där och då. I rivningarna till förmån för stortorget jämnades stadsinvånares boningshus, andra gamla byggnader samt ett kloster vid namn Helgeandsklostret. En parentes är att idag upptas ungefär en fjärdedel av det gamla torget av en parkeringsplats, och därunder ligger lämningar bevarade av det gamla medeltida klostret.

Samtidigt som man började anlägga torget startade också bygget av det nya rådhuset, som i all sin prakt står där än i dag. En annan intressant historia är att under 1580-talet anlades också en vattenreservoar på stortorget där vattnet leddes från pildammarna via träledningar. Reservoaren blev stadens invånares vattenhål och det var dit de gick för att hämta sitt vatten, reservoaren var i bruk ända in på 1800-talet.

Stortorget i Malmö har onekligen varit en viktig plats för utvecklingen i staden och dels är Stortorget en plats rik på historia. Men när jag senast besökte Stortorget i Malmö och gick omkring på dessa 2500 kvadratmeter som torget upptar kunde jag inte någonstans hitta den minsta lilla informationsskyllt som delgav någon av dessa historier. Inte någon annan historia heller för den delen. Jag träffade även på två tyska turister som jag började prata med. Jag såg att de hade med sig en guidebok så jag passade på att fråga vad de kunde läsa om Stortorget. Men de som gick att läsa var bara kort information om ryttarstatyn, att den föreställde kung Karl X Gustav, att det var han som såg till att Skåne blev svenskt år 1658, samt väldigt kort information om några av de omkringliggande byggnaderna. Desto mer fanns det att läsa om fiken, pubbarna och restaurangerna vid Lilla torg, som är precis vad det låter, ett annat litet torg, snett bakom Stortorget.

Säger inte detta en hel del om bristen på bra kommunikation av befintliga och viktiga kulturmiljöer?

Eller är det bara så att jag har indoktrinerats till att tycka att kulturmiljö är så pass viktigt att den måste kommuniceras mera? 

Tankar om kommunikation i realtid

Jag har tänkt lite(förvånar mig själv) nu efter alla våra föreläsningar om hur svårt det är att nå ut till allmänheten, speciellt för arkeologer. De nya ändringarna i lagen kan göra det så mycket lättare att nå ut med information då man kan få lite mer pengar att spendera på just kommunikation. jag har tänkt lite på att man kan använda den nya sensationen internet. Jag vet att många av de olika utgrävningarna har bloggar och liknande men borde man inte kunna ta detta ett steg längre?

Jag har ett förslag där man kanske bör börja med sändningar i realtid till hushållen, speciellt om det är väldigt stora utgrävningar som många i trakten känner till. Det kan nå ut till många fler och framför allt göra så att fler blir intresserade av forntiden i sina trakter. Det finns enormt många bra hemsidor som man kan använda sig av för just detta fenomen. Jag har sett att man idag lägger upp många småfilmer om utgrävningar på Youtube vilket kan göra att det blir en större publik som når dessa filmer istället för enbart arkeologer.

Det som stoppar livesändningarna idag tror jag är att kunskaperna om sändningar via internet är rätt låg, det går att lära sig rätt lätt om man nu bara vill. Ett annat problem som kan uppstå är internetuppkopplingen, i städer och byar tror jag att det hade fungerat bra då det finns bra täckning med 3g och eventuellt 4g-nät men även på landsbygden kan det finnas bra täckning. Om man hade kunnat klara av detta rent tekniskt tror jag att det hade gett en större publik. De nuvarande bloggarna och sociala medier kan länka till realtidssändningen. Sociala medier är ett väldigt viktigt verktyg för att nå ut med sändningar, allt fler som delar dessa länkar ger en mycket större publik.

Realtidssändningarna bör även ha en(om möjligt) kommentator som kan kommentera några av fynden, speciellt om det är ett fynd som är rätt ovanligt. Kommentatorn bör även vara en person som kan svara på frågor direkt i sändningen, en livechat är ett måste.

Detta är lite av mina ideér om hur man kan göra kommunikationen lite mer modern. Även jag ser problem med detta då det är ett stort steg att gå, ett annat stort problem är att kunna få ut dessa sändningar till vanliga internet användare.

Påverkar filmindustrin vår kunskap om historiska händelser?

Om uppsatsen "Det förflutna på vita duken" av Ulf Zander i boken "Historien är nu - En introduktion till historiedidaktiken".

Vi har alla sett eller i alla fall hört talas om dem: Sagan om Ringen-trilogin, Rädda menige Ryan, Enemy at the Gates och Titanic. Tre av dem, Sagan om Ringen-trilogin, Rädda menige Ryan och Titanic, har alla vunnit Oscar och erhållit världens respekt medan Enemy at the Gates fick stor kritik från Ryssland och Tyskland, de ryska krigsveteranerna ansåg att de ryska soldaterna framställdes som huliganer som blott söp sig fulla och fes i sina tält, och i USA fick den blandade recensioner.
Uppsatsen som skribenten har valt ut har rubriken Det förflutna på vita duken och de huvudskap som finns i uppsatsen är tre till antalet: 1. Att filmindustrin blott framhäver vissa historiska händelser och perioder medan andra blir förpassade till glömskan; 2. Det faktum att vissa filmer, såsom Enemy at the Gates, får mycket kritik på grund av att regissören väljer att inte hålla sig till det faktiska historieförloppet; 3.Att filmerna säljer mer om det till exempel innehåller en påhittad kärlekshistoria mellan en person av hög respektive låg börd.

I texten så fanns det ingenting som var svårt att begripa. Alla formuleringar är korrekta och inte alls svårbegripliga. Det som jag inte håller med om i uppsatsen är de tre huvudbudskapen. Det första av det tre håller jag inte om på grund av att jag är av åsikten att all historia är värd att framföras. Detta dels på grund av att det kulturkommunikativa budskapet blir begränsat, ty filmer utgör en stor del av det populärkulturmässiga utbudet, och dels på grund av att gemene mans kunskap om historiska händelser blir negativt påverkad till följd av det ensidiga budskapet som filmen framhäver. Därför är det jätteviktigt att regissören håller ett neutralt tillvägagångssätt under arbetets gång i den meningen att han eller hon gör båda sidor av historien rättvisa. I Enemy at the Gates framgår det tydligt att regissören har antagit ett perspektiv som dels framställer ryssarna som huliganer och dels framhäver det propagandaperspektiv som rådde under Sovjettiden. Slutligen så är det regissörens förmåga att leda och regissera som gör att filmen blir en succé. Titta på Rädda menige Ryan så får ni ett 170 minuter långt mästerverk utan inlagda och helt onödiga inslag.