När platsen och temat för en rekonstruktion inte riktigt stämmer överens

Något som tagits upp i några tidigare blogginlägg har varit frågan om autenticitet i samband med rekonstruktioner av historiska platser eller tidsperioder. Är autenticitet viktigt, eller inte lika viktigt, i olika situationer, är exempel på frågor som kan ställas. Som bekant tas frågeställningen även upp i delar av kurslitteraturen bland annat i Föreställningar om det förflutna (Petersson) och Time Travels (Ozola). Jag har själv sprungit på ytterligare ett exempel där samma fråga blir intressant.

I min fallstudie fokuserar jag på Sandby borg på Öland, närmare bestämt de arkeologiska utgrävningarna som genomförts på platsen under de senaste åren och också hur förmedlingen av dessa har genomförts.

Sandby borg är en plats som, fram tills det fortfarande pågående projektet med arkeologiska undersökningar inleddes, länge har varit relativt outforskad. Man har vetat det uppenbara, nämligen att det rör sig om en forntida borganläggning, och ett fåtal mindre undersökningar har utförts. Resurserna, och således även resultaten, av dessa var dock sparsamma och fram till det att de större undersökningarna påbörjades 2010 visste man relativt lite om vad, när, hur och varför något hade skett på platsen.

Ur kulturhistoriskt perspektiv har Sandby borg däremot använts, åtminstone en gång, under den här tiden då man fortfarande inte riktigt visste mer om borgen än vad ögat kunde se. 1959 bestämde sig nämligen prästen i den lokala församlingen för att använda platsen för att genomföra ett vikingaspel. På den lokala hembygdsföreningens hemsida kan man läsa att en bild tagen under det aktuella vikingaspelet numera pryder omslaget till 2015 års upplaga av den almanacka som hembygdsföreningen alltid ger ut. En mindre, ganska otydlig bild finns också upplagd. Efter att jag själv fått möjlighet att titta på samma almanacka har jag där kunnat läsa mig till att det rörde sig om ett bygdespel som gick av stapeln i augusti 1959. Man hade byggt ett vikingaskepp som stora delar av spelet kretsade kring. Handlingen gick ut på att några som bodde på platsen under vikingatiden skulle ha seglat i österled och återvänt i det aktuella skeppet.

Med åtminstone delar av ”facit”, d.v.s. resultaten av de nutida arkeologiska undersökningarna, i hand kan man konstatera att platsen i fråga inte haft sin mest aktiva tid under vikingatiden, utan istället under folkvandringstid, alltså några hundra år innan vikingatiden.

Men eftersom man inte alls hade några sådana fakta på den tiden, så var det ju inte så illa gissat.

Samtidigt kan man givetvis undra vad det vad som gjorde att just prästen valde att rikta in handlingen för bygdespelet kring vikingatida resor i österled, istället för exempelvis kristnandet av det vikingatida Sverige? Men man antog kanske att ett vikingaskepp skulle väcka betydligt större intresse.

På http://www.hembygd.se/sandby-gardby/litteratur/ finns en mindre bild på almanackan, där fotot på vikingaskeppet syns.

En dos av kulturarvet

När jag satt och funderade över målgrupper som museum riktar sig till i allmänhet eller i samband med olika utställningar så kom jag över en av artiklarna som står på lässchemat den här veckan. ”Kulturarv som samhällsdialog”. Här kommer dem bland annat in på medelklassen som står för de medborgare i samhället som har det bra ställt. Livet är liksom lite ”lagom” behagligt. Gustafsson & Karlsson antyder att medelklassen redan har uppfyllt sina basala behov och söker efter ett existentiellt meningsskapande i tillvaron. De kallar bruket av kulturarv för en ”lyxkonsumtion”. Är kulturarvet verkligen ”lyxigt” då? Något man unnar sig en bra dag eller till och med en bra vecka? Vi har varit inne på det här med att kultur kan kosta mycket pengar och blir därför inte tillgängligt för alla i samhället. På Kalmar läns museum så kostar ett inträde för en vuxen cirka 80 kr och vid högsäsong 100 kr. Om man är en stor familj så får man räkna med att betala en relativt stor summa beroende på vad man har för inkomst. Då kom jag bland annat in på prioriteringar där någon med lite pengar kanske inte kan prioritera kultur eller ens känner ett ”behov” av det eftersom att hen kanske är sjuk eller fattig och inte har uppfyllt de basala behoven ännu. Hur når man då ut till dessa människor? Jag vet att det numera finns ett samarbete mellan kultur och friskvård som går under samlingsnamnet ”Kulit”. De blandar friskvård med kultur. Här ligger ett holistiskt fokus på kultur som alltså ska bidra med hälsa. Eftersom att ett utbud finns så måste det även finnas en efterfrågan på marknaden. Sjuka människor behöver också kultur och det finns därute med förutsättningen att man har en slant över. 

Måste allt kosta då? Kanske vet man inte vad man behöver förrän man så att säga blivit utsatt för det och på så sätt utvecklar mersmak för det. Genom att bli utsatt av kulturarv i form av byggnader, monument eller till och med historiska tidsresor i skolan så får vi en möjlighet att bygga upp ett historia intresse. Mitt är kanske annorlunda än ditt! Kulturarv får därmed ett immateriellt värde för en individ i motsats till ett materiellt som till exempel produkter av olika slag. Vi väljer att aktivt ta del av historia men vi blir också exponerade av det ofrivilligt. Jag kan gå förbi en vacker byggnad varje dag utan att veta vad det är som är så speciellt med den mer än att den är vacker att titta på. Men skulle jag börja läsa på om den så skulle massor av spännande fakta komma fram. Jag vet inte direkt om jag skulle kalla det ”lyxigt” som Gustafsson & Karlsson benämner det i sin artikel men däremot tycker jag att kulturarvet sätter en guldklimp i tillvaron. Vare sig vi är fattiga, sjuka eller ovilliga att ta del av kulturarvet av diverse anledningar så har vi inget val. Samhället är präglat av det vart vi än går och alla får en liten dos varje dag. 

Har ni själva dyra kulturvanor?

Niklas Hillboms föreläsning

Att det finns människor om arbetar som ciceroner, eller specialiserade guider, är någonting nytt för mig. Visst, jag har väl alltid vetat att det måste finnas guider som vet mer än vad vanliga guider gör om vissa ämnen eller perioder, men det har alltid legat i bakhuvudet. När nu Niklas Hillbom berättade om hans arbete som ciceron med inriktningen på östra medelhavet (Som är en av mina favoritplatser att semestra på) så blev jag genast intresserad.

Allmänt sett så har jag haft väldigt otur med guider, som ett besök på Kalmar slott där guiden endast berättade vad som stod på skyltarna på väldigt knagglig engelska och sen ej kunde svara på frågorna som ställdes utan sa att man fick titta i broschyrerna efter turen, eller den extremt monotona guiden på Spårvägsmuseet på Söder i Stockholm, som absolut visste vad han talade om men talade så sömnigt att inte ens Stig Helmer Olsson skulle kunna hålla intresset uppe hela turen.

När Niklas Hillbom gick igenom de olika teknikerna man kan använda sig utav som en ciceron så blev allting mycket mera intressant direkt, att få reda på att det fanns guider som faktiskt läser på om tekniker de kan använda sig av och inte bara läser vad som ska sägas så det ser ut som de läser från ett manus genom hela turen, gjorde att jag fick upp hoppet om att jag kanske skall gå en guidad tur, men då med en som är specialiserad på området. Absolut, det kommer kosta lite mera, men hur viktig är kostnaden om man då jämför det med kunskapen jag kommer få ut av det när jag faktiskt lyssnar helhjärtat på vad som sägs under turen.

Han nämnde även en sak som jag tog till mig extra mycket, ”Var ärlig om rekonstruktioner, finns det flera, visa dem” Jag tog det till mig då det går emot lite vad jag har erfarit om hur många professorer, doktorer etc tänker och agerar när det kommer till nya perspektiv på vad de alltid trott varit självklart. Som t.ex. Copernicus heliocentriska världsbild, eller John Anthony Wests teorier om vatten erosion i Egypten. När då Niklas Hillbom la fram att det inte handlade så mycket om sanningar utan mer om teorier så tog jag det till mig. Denna föreläsning la fram en bra grund inför den kommande tentan som ska skrivas enligt mig. /Björn Karlsson

Folktro/ Myter/ Religioner

    Vi alla har växt upp med historier, myter, legender och folktro. Inte alltid samma, men finns ibland vissa likheter.

  De finns i den formen av dess budskap, som Bäckahästen och Näcken, var försiktig vid de vattendrag du tror dig känna, vatten ändras snabbt, finns så många underströmmar att lätt kan dränka ett litet barn, eller vuxenmänniska.

   Gårdstomten berättar om var rädd om djuren, dess sätt leva. Vissa samma respekt till djur som varit till en levande människa. Givetvis har vissa ställen olika namn, då jag lärt mig namnen som används i folkmun i sydöstra Östergötland, så kan skiljas en del, då kan vara något helt annat väsen om du åker till andra län.

 Vad jag vill betona med det dessa väsen är de mellan raderna menar var vaksam mot naturen, kanske inte lika simpelt som andra myter, och religioner, men kan också vara för jag lärt mig från barndomen kring nordiska folktron, men nästan inget kring de andra tron i världen förrän till tonåren.

   Jag medveten om kan rabbla mesta olika troende/myter om former som liknar, eller är natur stöttande.

   Men låt mig vissa andra delar av världen där natursjäl, eller naturgudar eller dylikt (kommer tyvärr inte ta upp allt som finns).

   Tittar man på grekiska mytologin har klockren naturgudinna, moderjord Gaia som är naturens och fruktbarhetens gudinna.

   Det finns även mytologisk som liknar Gaia, men som ligger i mellanöstern närmare bestämt Syrien och Palestina, en som oftast glöms bort Ashera eller Asera som tillhör den hebreiska mytologin.

Låt oss ta titt på Asien också, där finns shinto, som vanligen är blandad med zenbuddismen vilket ger ganska bra blandning med bra band till naturen. Denna blandning förkommer oftast i Japan. Även utan den blandningen så sker något väldigt klockrent. Hela Shinto är nämligen så starkt band att varje träd har egen själ. Samt att andar speglar en stor del av deras liv, dock ska tas i beräkningen att denna religion inte längre har lika stark kraft över Japan som hade innan andra världskriget.

 

   När går ändå igenom andar så får det givetvis inte glömma bort Indianstammarna (kan tyvärr ej finna ett bättre namn), som också tro att allt ska har en levande själ, och pointera att vara rädd om naturen.

 

Jag skulle egentligen kunna fortsätta en bra stund till, och rabbla upp mer. För finns så pass mycket att jag knappt ens har nämnt en bråkdel.

   Min förhoppning är att ändå gått förstå vad ville få fram. Just att det går känna igen många olika folktro, i den sträckningen av dess betydelse. Samt inte bara är euroepiska kontinenten som går finna likheter.

Stakeholders

Nu när jag läst de två artiklarna av Holtorf och Scherzler så funderar jag en del på alla dessa historie-och arkeologintresserade, sk stakeholders, som Holtorf kallar dem för. Han benämner det t o m som en modell; den demokratiska modellen, där det vetenskapliga ansvaret ligger till största delen på deltagare som är icke-forskare. Enligt den demokratiska modellen ska alla bli inbjudna och de ska uppmuntras och ges möjlighet att utveckla sin egen entusiasm och intresse för arkeologi. Exempel på detta är ju volontärer som arbetar gratis i utgrävningar för att de tycker det är intressant. Eller stakeholders som använder metalldetektorer för att hitta forntida föremål. Dessa som använder metalldetektorer kritiseras ofta starkt av många arkeologer, eftersom risken är stor att saker försvinner från sin ursprungliga plats eller att fornminnena tar skada. Men det finns även de som säger att det är bra att allmänheten engagerar sig och hittar ett sätt att integrera med arkeologiska föreställningar på sitt eget sätt som passar dom. Att sådant ska uppmuntras.

Jag kommer att tänka på att jag tidigare har läst om en riktig stakeholder och hoppar tillbaka till Bodils avhandling och läser kapitlet om Thor Heyerdahl och hans äventyr igen. Thor var marinbiolog, upptäcktsresande och författare och han blev mycket kritiserad för att arbeta med frågor som egentligen sysselsatte andra yrkesmässigt verksamma forskare. Hans rekonstruktioner var inte heller tillverkade efter arkeologiska fynd, utan de byggdes på ett sätt som kunde vara troligt för den efterliknade tiden.

Thor Heyerdahl hade bla en teori att Polynesien för 1 500 år sedan blivit befolkat från Sydamerika. Men ingen trodde på hans teori, eftersom alla trodde att Polynesien blivit befolkat från Asien. Dessutom så var det ingen som trodde att infödingarna kunde segla över Stilla Havet för 1 500 år sedan med de byggnadskunskaper man hade på den tiden. Han bestämde sig ändå för att segla alla de 8 000 milen över Stilla Havet på en flotte av balsaträ för att bevisa sin teori. 1947 seglade Thor iväg med sitt team från Peru till Polynesien. Äventyret har också blivit en filmatisering; Kon-Tiki från 2012 (som jag sett).  Nu blir det en spoiler men efter stor möda, så klarade de resan och teorin blev bevisad. Kritiker säger dock att bara för att han lyckades så är det inget som säger att de lyckades för 1500 år sedan med de omständigheter som var då.

Thors resor har inspirerat många till liknande äventyr och forskning, även om han inte var en ”riktig” arkeolog.

Många av dessa kända stakeholders som visas på tv, film, i böcker osv inspirerar och intresserar ju den breda massan och gör intresset större för arkeologi och historia. Kanske blir många fynd gjorda tack vare dem?

Vad är mer bra respektive dåligt med alla dessa stakeholders?

Mostar – tradition och kommunikation

http://whc.unesco.org/en/list/946/gallery/

Bild av Stari Most

I detta blogginlägg kommer jag berätta om en kulturmiljöplats där jag besökte Mostar. Mostar är platsen som jag föddes och är känd för en av sitt kulturarv, Stari Most (gamla bron).

Enligt UNESCO webbsajt var staden befäst mellan 1520 och 1566. Bron (Stari Most) byggdes under denna tid om i sten. Den restes år 1566 på order av Suleiman den store, den ottomanska härskaren. Den gamla bron (Stari Most), som senare blev stadens symbol, är en av de viktigaste strukturerna från den ottomanska eran och kanske Bosniens mest kända arkitektoniska monument som designades av Mimar Hayruddin. Stari Most (gamla bron) konstruerades 1557 till 1566 för att ersätta den prekära trähängbron till sten och underlätta resor, handel samt förflyttning av militära trupper.

Stari Most förstördes 1993 under bosniska inbördeskriget och enligt tidningar baserade i Sarajevo rapporteras det att mer än 60 granater träffade bron innan den kollapsade.

Efter inbördeskriget i Bosnien börjades en planering av att rekonstruera bron. Bodil tar upp i sin bok ’’Föreställningar om det förflutna’’ ur ett lokalt perspektiv att arbetslösa kulturarbetare och arkeologer ser projekt av detta slag som en väg till arbete eller ett sätt att fylla på med arbete i perioder av arbetslöshet mellan projektanställning.

UNESCO bildade en koalition för att övervaka återuppbyggnaden av Stari Most och den historiska stadskärnan i Mostar. Det fanns ytterligare finansiering som Italien, Nederländerna, Turkiet, Kroatien och CEB (The Corporate Executive Board Company) samt bosniska regeringen lämnade.

Det är en tradition för de unga männen i staden att dyka från Stari Most (bron). Eftersom Neretva är mycket kall är detta en mycket riskabel bedrift och bara de skickligaste samt bäst utbildade dykarna kommer att försöka det. Denna sed går tillbaka till den tid då bron byggdes, men det första registrerade fallet av någon dykning från bron är från 1664. 

Det enda kultur som återstår efter kriget är just dykningen från gamla bron. Den första personen som hoppade från bron när den återinvigdes efter inbördeskriget var Enej Kelecija.

Angående kommunikation tar Jesper Falkheimer i sin bok ’’Strategisk kommunikation’’ om pseudohändelse. Med det menar Jesper att journalister agera själva som målsökande robotar och söker efter händelser som ligger i linje med medielogiken. Medielogiken innebär, enligt Jesper, innebär att sådant som passar mediernas format, organisation, arbetsvillkor och normer blir nyheter. Eftersom dykningen från Stari Most är en stor händelse i Mostar där många besökare och turister kommer för att se på. Stari Most symboliserar makt och betydelsen av Mostar. Som en exceptionell och universell symbol för samexistens mellan samhällen från olika kulturella, etniska och religiösa bakgrunder. Traditionen ger ett stort intryck på medier och kommunikationskanaler.

Det var allt/

Adnan D

Källa: http://whc.unesco.org/en/list/946
Bild av traditionen i Mostar (dykningen från gamla bron)

Kulturarv i skolan och museum

Kultur är ett mångfacetterat begrepp. De flesta människor förknippar i allmänhet ”kultur” med konstarterna och med det konstnärliga skapandet t ex operamusik, nobelpristagare i litteratur, museiutställningar. Från min första föreläsning med Martin Rundkvist tar han upp att alla människor har kultur och att det man bevarat från det förflutna är kulturarvet. Det finns både materiellt och immateriellt kulturarv men i den här kursen kommer jag koncentrera mig på de materiella kulturarven.

Som Peter Aronsson skriver i sin bok ’’ Att resa i tiden’’ så finns det två stora kulturinstitutioner, skola och museum. Som Aronsson tar upp att kultur är allt som människor har, gör och tänker, utgör skolan vår största kulturinstitution eftersom skolan har ett eget innehåll och språk, en egen tradition och egna värderingar, skolan är i sig en egen kultur.

Museerna, liksom andra traditionellt särskilda kulturella institutioner som teater och bibliotek som Aronsson tar upp, verkar vanligtvis under ett visst mått av osäkerhet kring rättighet och ekonomiska resurser. För dessa kulturella institutioner, anser Aronsson, råder andra arbetsvillkor än i skolan. Det är nödvändigt att hela tiden utåt och inåt legitimera sin existens och motivera varför ekonomiska resurser skall fördelas till just den egna institutionen och verksamheten. Därför är det viktigt med att ha informatör eftersom, som Martin tar upp i föreläsningen, är det deras uppgift att förmedla och forma företags, myndigheter och organisationers budskap. De arbetar både strategiskt och kreativt.

Jag har även läst i skolverkets hemsida att i de nya styrdokumenten för grund- och gymnasieskolan betonar vikten av att elever får möta kulturarvet. I Lgr 2011 talas om att elevernas "medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet". Ett sätt att uppfylla dessa mål är att låta eleverna få möta kulturellt och historiskt material genom studiebesök på museer och historiska arkiv.

Ett exempel på studiebesök kan vara till Eketorps borg. (som jag kommer arbeta med i min fältstudie) Genom tidsresa och guidning kommer eleverna får en känsla av att få se och hålla i verkliga kulturhistoriska föremål. Som Anita tar upp gör tidsresor det möjligt att lära sig om lokalhistoria. Det gör också att de som deltar får större förståelse för historia och tid.

Som Aronsson tar upp angående mötet mellan skolan och museet är ett möte mellan en stor ofta trögrörlig organisation, med långa arbetstraditioner och fasta strukturer, och en mindre kulturinstitution vars verksamhet inte så sällan präglas av ovissa villkor och större eller mindre grad av rörlighet.

Det var allt/

Adnan D

Vi som syr medeltidskläder

För något år blev jag tipsad om facebooksidan Vi som syr medeltidskläder. Jag klickade mig runt i olika mappar med foton på fantastiska kreationer och läste några inlägg kring skor och huvudbonader. Då dök en märklig förkortning upp i många kommentarer; ”Är detta HK?” ”Sytt ny överklänning, inte helt HK men ändå” ”Jag tror inte de färgerna och mönstret är HK” osv.

Vad var då detta HK? Jag läste vidare och snubblade tillslut över att svaret var enklare än vad jag trott, HK = Historiskt Korrekt.  Detta kunde bl.a. innebära att hela dräkten sytts för hand i tidstypiska material.  Jag blev imponerad, vilket arbete! Men skulle de se ned på mig och mina symaskinssydda struthettor? Var detta en grupp enbart för fanatiska lajvare som tillverkade nålar själva och gick i tidsenliga underkläder på medeltidsveckan?

Det visade sig snabbt att gruppen oskrivna lag var att ingen skulle kritiseras eller klankas ned på för att hen inte sydde dräkter helt HK. Men det märktes ändå att många lyfte fram HK dräkter som lite förmer, ett ideal att sträva upp mot.

Min egen medeltidsförening syr en hel del och anordnar familjedagar varje år, i princip allt sker på symaskin förutom synliga sömmar. Färg, material och dekorationer måste ibland kompromissas pga. tid och kostnader. Inte helt HK alltså.

I Bodil Petersson avhandling berör hon rekonstruktioner, främst byggnader och båtar. Hon berör dock att det finns en smal balansgång mellan det historiskt korrekt och det banala. Ebbe Westergren lyfter i sin manual kring Tidsresor fram vikten av de sömmar som syns på klädesplaggen ska vara handsydda för att skapa den rätta känslan.

Detta är argument jag kan köpa, att i återskapande syfte faktiskt kräva en viss mån av historisk sanning. Kulturarvs intuitioner förväntas leverera sanningar och i de fall det är omöjligt, informera den obildade massan om att det som förevisas bara är en kvalificerad gissning. Men om syftet inte är att återge en exakt historia? Om syftet är att underhålla och skapa känsla för en tidsepok, likt min egen förenings familjedag, måste då minsta lilla detalj kunna styrkas via arkeologiska fynd eller samtida skriftliga källor?

Jag anser inte att så är fallet, jag tycker det är okej för föreningar av olika slag att försöka levandegöra historien, att locka unga som gamla att lära sig mer. Då spelar färgval, material och huruvida sömmarna är synliga mindre roll. Dock ser jag ett mervärde att enligt Westergrens modell lägger större vikt vid detta då en Tidsresa kan vara del av skolans undervisning. 

Kort sagt, låt oss inte bita oss själva i svansen. Det behövs fler som intresserar sig för olika historiska tidsepoker, kläder är en stor del av detta. Låt inte strävan efter historisk exakthet skapa trösklar för fler att upptäcka glädjen i reenactment.

"HK var det ja" - Bild ifrån sommaren 2014, just hemkommer ifrån Söderköpings Gästabud. 

Klart slut!

/Ellen

Museer: några av deras olika roller och former

Vad är egentligen vi värdesätter med kulturarvet?

Under åren så har de egentligen ändrats till så extremt, kanske inte total omvändning inte i alla fall under ganska när tid.

Oavsett vilket museum du än väljer så är för mesta inte bara saken i sig som vill se, du vill få tillgång till info. Något som kan berätta varför just den saken är så speciell, varför den värd ta till sig och ta lärdom kring. Självklart kan vara så just något drag i till exempel en tavla får dig titta extra nogsamt på den, eller bara tyckte annat något, och då oftast då du börjar ta till dig det. Det för mesta tar till dig mest info kring dess historia, vissa fall bara lite kring tavlan, men bland konstnären, stilen, eller det årtionde.

Det finns så mycket historia och så lite fritid, att vi inte hinner lära oss allt. Någonstans inom oss väljer vi medvetet eller omedvetet bort visst kulturarv, historia. Detta sker för mesta genom uppfostran, en grundsyn. Självfallet har jag stött på människor som påstår ”att inte finns någon vettig kultur”, och ”världen skulle mot bättre utom allt det dära tramset”, då inte hjälpt att peka ut de tillfälle då som finns i historien då kulturen var bannlyst, hur världen eller i alla fall länder haft det som itererande sårskorpa och ändas propaganda fanns.

Samtidigt blir också allt mer vanligt vi väljer bort de dära museibesöket för vi mycket simplare och billigare kan sitta googla runt. Men förlora vi lite charmen att tex se penseldragen på kanske vackraste tavlan i dina ögon? Vist du kanske slipper många störningsmoment som kan dyka upp under museibesök, men synd välja bort. Det synd vi kan ge oss själva den tiden, orken, och pengar för enkelt museum.

Jag uppskattar då mera en nytt sätt framställa ett museum, då jag under så där 4 år spendera större delen av min tid i staden Norrköping. Som mig veterligt började gå ut med ett nyare sätt att utställningar, så som Titanic för par år sen. Utställningen var i sig intressant, men sätt som de ställde ut som vill peka ut som något simpelt men bra. Istället för bara ha skyltar som berättar om sakerna, så fick du med hörlurar, som så sätt kunde simpelt få bort många störningsmoment. Visst kanske fanns par kvar, men gjorde enligt mitt tycke historien så mycket levande. Givetvis krävs den som berättar kan dra med den som lyssnar, men egentligen så är väl inte så mycket arbete än låta en vanlig guide berätta.

För känner något efter möt kultur det då den har berörts som mest inom dig.