Emancipation genom kulturarv

I och med mitt filmintresse ser jag filmer ifrån olika delar av världen och vad jag väljer att lyfta fram här på bloggen är fenomenet "gerillafilmskapande" framförallt i Kina och Iran. Filmerna görs ofta med låg budet och spelas oftast in utan tillstånd, alternativt frångår det manus filmerna fått tillstånd för. Detta utförs i dessa länder för att skapa filmer som i någon mån är kritiska mot ländernas styren och/eller sociala normer. Kina och Iran är två mycket intressanta filmnationer och faktum är att det i båda länderna är just gerillafilmmakarna som är några av de mest erkända regissörerna. I Iran är det regissörer som Mohsen Mahmalbaf och Jafar Panahi, i Kina Jia Zhangke och Wang Shangshuai. Deras filmer går då och då upp på svenska biografer, men jag tvivlar på att de lockar särskilt många besökare, tyvärr.

Ett utmärkt exempel på hur envisa dessa regissörer kan vara är Jafar Panahi, som år 2011 dömdes till husarrest och förbjöds att spela in mer film. I stället valde han att filma sig själv och sin omgivning, diskuterade sina filmer, sin situation etc. och detta smugglades ut via ett USB-minne. Förbudet sa trots allt ingenting om historieberättandet i sig. Filmens titel? "This is not a film"! Han är nu för tiden ute igen och hans senaste film sändes av bland andra Folkets bio. Trailer till den finns här nedan. Jag tycker att gerillafilmskapande utgör ett intressant exempel på hur kulturarv - kultur menad att spridas vidare - kan agera som kritiska verktyg i emanciperande syften.