Trelleborgen i Trelleborg

Jag har läst artikeln ”Kulturarv som samhällsdialog?” av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson.

Den handlar om minnen och väcker många tankar hos mig.

Artikeln tar upp att det finns individuella minnen och kollektiva minnen. Det individuella minnet är varje personens eget minne som kan hållas vid liv med t.ex. ett materiellt minnesmärke eller med olika traditioner. Det är dessa minnen som skapar ett personligt kulturarv. Det kollektiva minnet bevaras på museum som efterlämningar av vår historia. Det kan också hålla vid liv i form av byggnader. Ett annat sätt att bevara minnet är att man befinner sig i en replika av en situation. Då kan man förstå dåtiden genom att man upplever den. Detta är det gemensamma kulturarvet.

I artikeln nämner författarna att intresset för det kollektiva minnet ökar när man bygger en historisk upplevelseindustri. Jag har själv besökt Trelleborgen i Trelleborg. Trelleborg är ett gemensamt namn på en ringborg från vikingatiden. Trelleborgen i Trelleborg är en replika. Kommunen har byggt upp en kopia av en borg från vikingatiden. Borgen står nästan i centrum av Trelleborg. Originalborgen stod på en fjärdedel av den platsen. Museet har byggt upp muren runt borgen. Ett hus som man grävt fram ruinerna av har också återuppbyggts upp. På platsen finns ett vikingamuseum med fynd från grävningarna. Jag har släkt i Trelleborg så varje år åker jag och min familj dit för att träffa dem. Då brukar vi besöka borgen. Detta har gett mig både ett individuellt minne och ett kollektivt minne.

 

Jag skapar min egen föreställning om hur det var att leva på vikingatiden. Jag skapar också en gemensam föreställning om tiden tillsammans med alla medbesökare. Vi kan diskutera hur det var att vara viking och får en gemensam upplevelse.

Trelleborgen är väl värd ett besök.

Anton Lindgren

Tips på bra dokumentärer!

Jag skulle vilja tipsa om två väldigt bra dokumentärer. Intresset borde vara stort hos er som intresserar er för stadsplanering och hur vi människor förhåller oss till vårt jordklot och de levande varelser som vi delar det med. Dokumentärerna heter Home, som är gjord av Yann Arthus-Bertrand år 2011 och Urbanized som är producerad av Gary Hustwit också 2011.

Hoppas det är något som faller er i smaken!   

   

Mina tankar efter tidsresan

Under veckan har jag och 2 andra studenter varit med i en tidsresa som utspelade sig under bronsåldern. Dagen började redan vid 6,15 när resan började mot Oskarshamn, när vi kom dit var det lite arbete för att få allt i ordning, men det gick rätt snabbt. Vid ca 9.00 kom eleverna som skulle delta i tidsresan. När eleverna kom till platsen började vi att ha en liten guidning, efter detta gjorde vi den stora resan tillbaka i tiden. Eleverna fick delta i olika aktiviteter allt från hur man formade flintsten till att göra smycken och delta i jakt.  

Jag måste säga att detta var mycket positivt, som vi har läst i många av artiklarna och böckerna i kursen så vet vi hur det fungerar teoretiskt och detta gör att man kan vara lite mer negativ mot tidsresor, men när vi deltog i tidsresan såg jag direkt att eleverna var mycket positiva att få delta och göra dessa aktiviteter. Jag måste erkänna att det kändes som att eleverna lärde sig något om hur det var att leva under bronsåldern, efter tidsresan hade vi en samling där vi diskuterade lite om vad eleverna tyckte var roligt och vad de hade lärt sig, många av eleverna tyckte att det var roligt att skjuta pilbåge, men också blev några av de mer kunniga om hur man framför alltid lagade mat och vad man åt(vi tillagade lax).

Jag kan verkligen se att detta är ett mycket bra sätt att lära ut om hur man levde under bronsåldern. Detta kan användas för att lära ut vilken tid som helst. Nu kommer jag förmodligen inte att kunna få veta vad som har fastnat hos eleverna, vad  de kommer att komma ihåg. Jag däremot kommer att ta med mig kunskaperna om hur viktigt det är att anordna aktiviteter för att lära ut, detta är ett sätt som borde användas hos fler skolor, och framför allt även hos äldre elever, där man kan ha en väldigt avancerad diskussion om skillnader och likheter om hur man levde och umgicks både förr och nu.

Jag måste ge tidsresan många tummar upp, då jag tyckte att det var riktigt roligt att delta men också väldigt intressant att se hur man jobbar och vad man gör för att lära ut om bronsåldern, därför kan jag säga att detta är ett mycket effektiv sätt att lära ut(som sagt ovan vet jag inte vad som kommer att stanna kvar hos eleverna). Jag tycker att det är betydligt bättre än att sitta inne och läsa en väldigt tråkig lärobok.

Världsarvet Södra Ölands jordbrukslandskap

Här om dagen var jag och min kära mor på utflykt på Öland i det blåsiga vårvädret. Vi for till en liten lövskog som heter Nunnedalen som ligger väldigt vackert till strax norr om Resmo kyrka. Innan man kommer ner till denna dal måste man gå en bit längst landborgskanten där utsikten över jordbrukslandskapet, Kalmar sund och fastlandet, är enligt mitt tycke är väldigt vacker. Det var just denna utsikt som blev min inspirationskälla till detta blogginlägg. Men vad har denna utsikt med kommunikation och kulturmiljö att göra, kanske ni undrar? Jo, denna utsikt är nämligen en del av det världsarv som finns på denna sköna ö. Närmare bestämt så pratar jag om världsarvet, södra Ölands jordbrukslandskap.  

År 2000 blev detta odlingslandskap på 56000 hektar på Öland ett världsarv, det är ungefär en tredjedel av Ölands hela yta som ingår i detta världsarv. För att bevara landskapet är jordbruket viktigt och enligt lässtyrelsen har svenska staten lovat att landskapet på södra Öland ska finnas kvar för alla framtid. Stora ord skulle jag vilja påstå, men staten kanske ser det som en ”baggis”, och det kanske det är också, vad vet jag? Det framgår inte om staten gav detta löfte innan eller efter att detta jordbrukslandskap kom med på världsarvslistan.     

Hur som helst så började jag fundera över detta landskap som jag hade framför mig när jag stod där på landborgen. Hur kommuniceras detta kulturarv och denna kulturmiljö och hur kommer det sig att det blev ett världsarv från början? Motiveringen till beslutet om att ge södra Ölands jordbrukslandskap stämpeln ”Världsarv” löd så här av världsarvskommittén: ”Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi. Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tagits till vara på ett optimalt sätt.” Fascinerande!

 Men hur kommuniceras detta världsarv? Knappt alls skulle jag vilja påstå. Visst, det går att finna information om världsarvet på södra Öland om du aktivt söker på det, då får du framförallt upp ganska torr information från länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet. Det finns endast en ”turistsida” som informerar om världsarvet där de även visar fina bilder, men det kommuniceras inte som ett besöksmål. Dock är det kanske svårt och kanske inte ens heller meningen att jordbrukslandskapet på Öland ska vara ett besöksmål i sig. Det kanske skulle ge bakslag på bevaringen av landskapet om besökande turister skulle öka i antal?

Hur som helst, är du sugen på att få dig en glimt av landskapet av världsarvet, eller bara njuta av lugnet, blåsippor och den fina naturen är Nunnedalen en plats jag rekommenderar er starkt att besöka! 

Tjolöholms slott

I med vår kurs i kommunikation så blev jag nyfiken på en lokal kulturmiljö som jag alltid tagit för given, nämligen Tjolöholms slott utanför Fjärås. Vi åkte mest dit när jag var yngre för att de har en fin trädgård, en vacker badstrand med tillhörande brygga, samt för att ha picknick. Jag har själv aldrig varit där med skolan, eller privat inuti slottet. Inte heller visste jag mycket om dess historia. Därför tänkte jag titta lite på deras historia och kommunikation, på internet specifikt, och dela med mig av detta.

En hel del om slottet, byggnaderna runt om och trädgårdarna lärde jag mig om på deras utförliga hemsida. Där finns även en väldigt lång historia om slottet och dess ägare. Kortfattat så byggdes det mellan 1897 och 1904 av paret James Fredrik och Blanche Dickson (skotska anor), James dog kort därefter, och Blanche levde där som änka i många år. Slottet har en väldigt speciell elisabetansk stil, med en komplicerad planlösning, mycket hemliga gångar/dörrar och väldigt uppdelade avdelningar för herrskap, barn, gäster och tjänstefolk. Slottet var fortsättningsvis mycket modernt för sin tid, med ett förgrenat varmluftssystem, rundspolande duschar och en 1 ton hästdragen dammsugare. 

De anordnar många aktiviteter, året runt, alla finns på hemsidan och på komunens hemsida under aktiviteter. Slottets hemsida har en lång kalender som bland annat innefattar Tjolöholm Classic Motors veteranbilsutställning (http://tjoloholmclassicmotor.se/?page_id=37), diverse hundutställningar, konstutställningar, blomsterutställningar och en teaterfestival i sommar! (http://www.teaterhalland.se/art-performance-festival/) . Detta lockar till sig mycket människor, inte bara lokalt. Generösa öppetider samt vackra, stora och tillgängliga ytor ger möjligheter till flera stora aktiviteter även samtidigt.

Guidningar sker året runt för en vanlig avgift, och de har också skräddarsydda guidningar för skolklasser. Vad sägs som ”Hobgoblin” med inriktning på sagor och väsen i slottet, där fantasin ligger i fokus och guidningen görs till en upptäcktsfärd bland lönndörrar och gångar? Eller en dramatiserad visning med kammarjungfrun Ottilia där hon berättar om sitt liv på slottet på början av 1900-talet? Det finns även en guidad visning och slottets tekniska innovationer för äldre barn och gymnasieklasser, då jämförelser görs med idag. Ovanligt med dessa guidningar för äldre barn i klasser, och mycket roligt med dessa olika tematiserade guidningar tycker jag. Ett bra sätt att levandegöra och dramatisera visningar.

Förutom detta så har Tjolöholm en del slottsaktiviteter som ligger till stor grund för deras ekonomi och möjliggör deras levande kulturarv, nämligen bröllop, dop, stuguthyrning (Allmogebyn, en ”sekelskiftsidyll”), café Storstugan, middagar, julbord, midsommarfirande, konferenser och en slottsbutik med souvenirer, böcker osv. 

Av det lilla jag lärt mig endast av att googla (och vad jag minns av min barndom) så är detta slott ett mycket bra exempel på en levande kulturmiljö, där kommunikationen lönat sig. Bara titta på deras populära facebooksida (http://www.facebook.com/pages/Tjol%C3%B6holms-slott/130122897050943) samt deras trädgårdsblogg (http://www.tjoloholm.se/blogg/) och bröllopsblogg (http://www.tjoloholm.se/blogg2/). 

Det är fint med lite bra exempel på uppskattade och omtyckta kulturmiljöer tycker jag, det behövs!

Källor:

 http://www.tjoloholm.se/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjol%C3%B6holms_slott

http://www.vastsverige.com/sv/kungsbacka/sevardheter/Tjoloholm/

http://slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=101

Vandalism på sevärda platser

När man färdas på E20 mot Göteborg och passerar Partille ligger det något uppe på ett berg som liknar rester av en gammal borgruin. Jag har själv passerat denna tusentals gånger och alltid undrat vad det varit för någon ruin och vad den har för historia.

Jag är väldigt fotointresserad, vilket fick mig att vilja åka upp på toppen och kolla in denna lilla borg som tittade ut över Partille. Jag googlade lite om den och fick reda
på att borgen skall föreställde en medeltid tysk borgruin. Historien bakom var att en person vid namn Ernst
Harbeck ville uppföra borgen så att den skulle likna en Rhenborg, hans tyska fru hade nämligen fruktansvärd
hemlängtan. Så hon skulle då kunna sitta i denna borg och titta ut över ”Rhendalen”.

För de som bor i Partille idag är borgen mer känd för en skandalhistoria. Hösten 1972 avslöjades en av Sveriges största bordellhärvor innanför borgens väggar, vilket jag kan tycka är väldigt märkligt då det inte ser ut att finnas speciellt mycket plats åt en bordellverksamhet. Men detta kanske beror på att det nu är galler för borgens ingång och utanför gallrets väggar ser man inte insidan? Bordellverksamheten fick i alla fall ett plötsligt slut och de inblandade fick långa fängelsestraff. Personligen föredrar jag kärlekshistorien om borgen än bordellhärvan som pågick. Men kanske lockar den sistnämnda mer folk till att besöka denna plats? 

Borgen ligger beläget på Kyrkåsberget. För att ta sig till toppen får man färdas en bit via fot, en  upptrampad stig och trätrappor leder upp till borgen.  Det första man möts av när man kommer upp till toppen är all vandalism som borgen fått utstå. Det kändes oerhört tråkigt att se denna vackra byggnad vara nedklottrad. Kan inte saker få vara ifred? Måste ungdomar eller personer överhuvudtaget vandalisera föremål? Vad ger klottret till personen som gjort dem? Att denna får visa upp sina ”kunskaper” angående ”konst”? Vad hade ni andra tyckt att bemötas av detta? Hade det stört er? För  mig störde det något fruktansvärt! Här har jag gått runt och längtat efter att kolla in ruinen på berget och så bemöts man av vandalism. Fruktansvärt tråkigh!

Trots min besvikelse över det första intrycket av denna hög av sten så var utsikten något  helt fantastiskt! Har några av er varit och kollat in denna borg och varit uppe på berget? Om inte kan jag garanterat rekommendera att ni åker och tittar! Utsikten är över den vanliga och vid skymning kan det inte bli så mycket bättre! Det var en väldigt härlig känsla att vara uppe på toppen och titta ut över hela Partille!

Kulturell marknadsföring

Igår var jag i medborgarskolans replokal och när jag drog därifrån så kom jag och tänka på att för bara tre månader sedan visste jag inte ens att medborgarskolan hade replokaler. Nu när jag tänker efter så inser jag att nästan all kultur i Kalmar är otroligt dålig på att marknadsföra sig.

Vi kan ta några exempel. Ett är Kalmar sjöfartsmuseum. Jag tror aldrig jag har sett någon skyltning till det i stan, och när jag kollade på nätet så har dom visserligen en hemsida, men den är väldigt tråkig och förutom öppettider och pris, så finns det bara en kort text på kanske fem rader som beskriver museet. Jag kan inte säja att man blir särskilt sugen på att dra dit.

Ett annat exempel är Salvestaden, som vi hade förut, men som fick lägga ner pågrund av stora förluster. Salvestaden hade ju väldigt bra förutsättningar från början, eftersom projektet startade med att SVT sände sommarlovsprogram från Kalmar.

Programmet blev populärt och drog besökare. Salvestaden lyckades hålla sig populär så länge den var inne i staden, men när den var tvungen att flytta ut till Dämmet, vilket blev kostsamt, så tappade man snabbt besökare. Det drevs under några år men fast jag har vuxit upp i Kalmar känns det inte som att man hörde mycket om det, och de lyckades inte bli platsen som vi i vår familj valde att återkomma till. Man såg skylten ute vid E22 men inte mycket mer.

Att man är dålig på att marknadsföra sig gäller inte bara historisk kultur. Som jag nämnde precis i början av detta inlägg så är ju till exempel medborgarskolan lika dåliga på att marknadsföra sig, hade inte en vän tipsat mig om medborgarskolan så hade jag fortfarande inte vetat om att dom har replokaler.

Så det jag tänkte på är, är det bara Kalmar som är riktigt dålig på att marknadsföra sina kulturella

verksamheter, eller är situationen liknande i andra kommuner och vad beror det på? Har

kulturverksamheterna för dåliga resurser eller är det kunskap eller intresse som saknas? Vilka vill man nå? Arbetar man efter en målmedveten strategi?

Det borde ju inte vara så svårt att bli åtminstone lite bättre menar jag, en ordentlig hemsida skulle ju vara en bra början. Reklam på stan eller i tidningar kostar, men det kanske är värt det? och man skulle förmodligen dra in de pengarna på det ökade besökarantalet.

Vem minns Döderhultarn?

Döderhultarn, eller också Axel Petterson som han faktiskt hette är en träskulptör som växte upp i Döderhult, lite utanför Oskarshamn.  Han är känd för sina grova träskulpturer av inte enbart människor utan även djur. Dessa skulpturer gjorde han i lägenhet, där han också hade sin ateljé. Jag kommer själv från Oskarshamn och gick i skolan i området där döderhultarn växte upp.
    När jag var ung anordnade min skola ”utflykter” till bland annat hans ateljé och hans museum i stan. Döderhultarn blev ju trots allt rätt så känd, så Oskarshamn har tagit vara på hans verk och historia. Vi fick i alla fall lära oss när jag gick på mellanstadiet om Axel Petersson, döderhultarn.  Det vi fick lära oss var främst vem han var och vad det är han blivit känd för. Eftersom vår skola låg knappt 5 minuters promenad från hans hus och ateljé fick vi självklart gå dit och titta vart han bodde. Förutom det gjorde vi även studiebesök på museet för att få se hans skulpturer i glasmontrarna.

Sedan slog det mig att, nu för tiden anordnar inte skolan något sådant.  Detta tycker jag är fruktansvärt synd, hur ska vi kunna föra hans arv och historia vidare? Det är ju trots allt knappt 5 minuter gångavstånd från skolan! Vi kan inte skylla på att folk har tappat intresset, för jag kan knappt påstå att någon av oss var intresserade av att veta vem Axel Petersson var när vi blev introducerade för honom i mellanstadiet.
    Varför har skolan slutat med att introducera döderhultarn för barnen? Är det för att tiden inte längre räcker till för utflykter eller handlar det bara om att lärare har tappat intresset för att berätta om vem Axel var? Eller vill skolan inte lägga ner pengar på barn som faktiskt inte bryr sig? Hur eller hur måste det ju finnas något som kan väcka intresse! Mer kultur åt folket!

Jag är glad över att veta vem Döderhultarn var och vad han har betytt för Oskarshamn. Hans verk ”Fingerkrok” är något som går att hitta på ett flertal ställen i Oskarshamn och egentligen undrar jag hur många som faktiskt vet vem som har gjort detta verk och vad det heter? Det är ju ändå en del av Oskarshamns historia!

Visste ni vem Döderhultarn var? Eller är det första gången någon av er har hört talas om honom? Vad ska vi göra för att få skolor och allmänheten att över huvud taget bli mer intresserade av kulturmiljö och historia? För det är synd att barnen inte längre besöker detta kulturarv när det bara är ett stenkast bort!

Louise

(Bild tagen från google: http://media.auktionsverket.se/U203/stor/100.jpg?d=20120427092123&)

Malmö, info tack!

Malmö är en stad i ständig förändring som satsar stort på att växa och utvecklas. Staden expanderar med nya flashiga områden, både bostads- och företagsområden som västra hamnen och shoppingcentra som Emporia ploppar upp som svampar ur jorden samtidigt som gamla industrilokaler som Kockums förvandlas till bland annat toppmoderna kontorslokaler. Oftast ställer jag mig bakom framtidsutveckling, men ibland kan den också skrämma mig. Det kan vara lätt att känna sig liten bland de stora förändringarna som sker runt omkring oss och jag kan tänka mig att just rädsla var något som många av Malmös invånare kände i mitten på 1500-talet.

Det som hände i Malmö för nästan 500 år sedan var att man rev ner ungefär en femtedel av staden för att ge plats till Stortorget. En stor förändring för dem som levde där och då. I rivningarna till förmån för stortorget jämnades stadsinvånares boningshus, andra gamla byggnader samt ett kloster vid namn Helgeandsklostret. En parentes är att idag upptas ungefär en fjärdedel av det gamla torget av en parkeringsplats, och därunder ligger lämningar bevarade av det gamla medeltida klostret.

Samtidigt som man började anlägga torget startade också bygget av det nya rådhuset, som i all sin prakt står där än i dag. En annan intressant historia är att under 1580-talet anlades också en vattenreservoar på stortorget där vattnet leddes från pildammarna via träledningar. Reservoaren blev stadens invånares vattenhål och det var dit de gick för att hämta sitt vatten, reservoaren var i bruk ända in på 1800-talet.

Stortorget i Malmö har onekligen varit en viktig plats för utvecklingen i staden och dels är Stortorget en plats rik på historia. Men när jag senast besökte Stortorget i Malmö och gick omkring på dessa 2500 kvadratmeter som torget upptar kunde jag inte någonstans hitta den minsta lilla informationsskyllt som delgav någon av dessa historier. Inte någon annan historia heller för den delen. Jag träffade även på två tyska turister som jag började prata med. Jag såg att de hade med sig en guidebok så jag passade på att fråga vad de kunde läsa om Stortorget. Men de som gick att läsa var bara kort information om ryttarstatyn, att den föreställde kung Karl X Gustav, att det var han som såg till att Skåne blev svenskt år 1658, samt väldigt kort information om några av de omkringliggande byggnaderna. Desto mer fanns det att läsa om fiken, pubbarna och restaurangerna vid Lilla torg, som är precis vad det låter, ett annat litet torg, snett bakom Stortorget.

Säger inte detta en hel del om bristen på bra kommunikation av befintliga och viktiga kulturmiljöer?

Eller är det bara så att jag har indoktrinerats till att tycka att kulturmiljö är så pass viktigt att den måste kommuniceras mera? 

Tankar om kommunikation i realtid

Jag har tänkt lite(förvånar mig själv) nu efter alla våra föreläsningar om hur svårt det är att nå ut till allmänheten, speciellt för arkeologer. De nya ändringarna i lagen kan göra det så mycket lättare att nå ut med information då man kan få lite mer pengar att spendera på just kommunikation. jag har tänkt lite på att man kan använda den nya sensationen internet. Jag vet att många av de olika utgrävningarna har bloggar och liknande men borde man inte kunna ta detta ett steg längre?

Jag har ett förslag där man kanske bör börja med sändningar i realtid till hushållen, speciellt om det är väldigt stora utgrävningar som många i trakten känner till. Det kan nå ut till många fler och framför allt göra så att fler blir intresserade av forntiden i sina trakter. Det finns enormt många bra hemsidor som man kan använda sig av för just detta fenomen. Jag har sett att man idag lägger upp många småfilmer om utgrävningar på Youtube vilket kan göra att det blir en större publik som når dessa filmer istället för enbart arkeologer.

Det som stoppar livesändningarna idag tror jag är att kunskaperna om sändningar via internet är rätt låg, det går att lära sig rätt lätt om man nu bara vill. Ett annat problem som kan uppstå är internetuppkopplingen, i städer och byar tror jag att det hade fungerat bra då det finns bra täckning med 3g och eventuellt 4g-nät men även på landsbygden kan det finnas bra täckning. Om man hade kunnat klara av detta rent tekniskt tror jag att det hade gett en större publik. De nuvarande bloggarna och sociala medier kan länka till realtidssändningen. Sociala medier är ett väldigt viktigt verktyg för att nå ut med sändningar, allt fler som delar dessa länkar ger en mycket större publik.

Realtidssändningarna bör även ha en(om möjligt) kommentator som kan kommentera några av fynden, speciellt om det är ett fynd som är rätt ovanligt. Kommentatorn bör även vara en person som kan svara på frågor direkt i sändningen, en livechat är ett måste.

Detta är lite av mina ideér om hur man kan göra kommunikationen lite mer modern. Även jag ser problem med detta då det är ett stort steg att gå, ett annat stort problem är att kunna få ut dessa sändningar till vanliga internet användare.

Påverkar filmindustrin vår kunskap om historiska händelser?

Om uppsatsen "Det förflutna på vita duken" av Ulf Zander i boken "Historien är nu - En introduktion till historiedidaktiken".

Vi har alla sett eller i alla fall hört talas om dem: Sagan om Ringen-trilogin, Rädda menige Ryan, Enemy at the Gates och Titanic. Tre av dem, Sagan om Ringen-trilogin, Rädda menige Ryan och Titanic, har alla vunnit Oscar och erhållit världens respekt medan Enemy at the Gates fick stor kritik från Ryssland och Tyskland, de ryska krigsveteranerna ansåg att de ryska soldaterna framställdes som huliganer som blott söp sig fulla och fes i sina tält, och i USA fick den blandade recensioner.
Uppsatsen som skribenten har valt ut har rubriken Det förflutna på vita duken och de huvudskap som finns i uppsatsen är tre till antalet: 1. Att filmindustrin blott framhäver vissa historiska händelser och perioder medan andra blir förpassade till glömskan; 2. Det faktum att vissa filmer, såsom Enemy at the Gates, får mycket kritik på grund av att regissören väljer att inte hålla sig till det faktiska historieförloppet; 3.Att filmerna säljer mer om det till exempel innehåller en påhittad kärlekshistoria mellan en person av hög respektive låg börd.

I texten så fanns det ingenting som var svårt att begripa. Alla formuleringar är korrekta och inte alls svårbegripliga. Det som jag inte håller med om i uppsatsen är de tre huvudbudskapen. Det första av det tre håller jag inte om på grund av att jag är av åsikten att all historia är värd att framföras. Detta dels på grund av att det kulturkommunikativa budskapet blir begränsat, ty filmer utgör en stor del av det populärkulturmässiga utbudet, och dels på grund av att gemene mans kunskap om historiska händelser blir negativt påverkad till följd av det ensidiga budskapet som filmen framhäver. Därför är det jätteviktigt att regissören håller ett neutralt tillvägagångssätt under arbetets gång i den meningen att han eller hon gör båda sidor av historien rättvisa. I Enemy at the Gates framgår det tydligt att regissören har antagit ett perspektiv som dels framställer ryssarna som huliganer och dels framhäver det propagandaperspektiv som rådde under Sovjettiden. Slutligen så är det regissörens förmåga att leda och regissera som gör att filmen blir en succé. Titta på Rädda menige Ryan så får ni ett 170 minuter långt mästerverk utan inlagda och helt onödiga inslag.  

Juridisk strid utan mening

På Dagens Nyheters hemsida går det att läsa om en brittisk grupp vid namn Plantagenet Alliance. Dess medlemmar utger sig för att vara avlägsna släktingar till kung Rikard III som var den siste kungen i ätten Plantagenets släktled. Han dog i slaget vid Bosworth år 1485. Nu försöker gruppen i fråga förhindra att kungens kvarlevor begravs i Leicesters katedral, detta med motiveringen att gravplatsen i Saint Martin-katedralen strider mot de mänskliga rättigheterna. Störst stöd för sin gemensamma åsikt finner gruppen i artikel 8 i Europakonventionen där det i artikeln står: " som garanterar rätten till ett privat-och familjeliv".(Dagens Nyheter (DN) 2013)

När jag läste artikeln i fråga så tänkte jag en sak: vad har denna grupps ställningstagande att säga om deras kunskap om kulturkommunikation? Jo, att den är obefintlig. Detta resonemang baserar jag på att kulturkommunikationens främsta uppgift är att se till så att kulturmiljöerna den har under sina vingar skall framhävas på såväl sanningsenliga som spännande sätt. Detta faktum har emellertid denna grupp gått miste om då de har tagit till sig den ståndpunkt som de har: att begrava de 528 år gamla kvarlevorna av kung i en katedral är lika med brott mot mänskligheten. Jag anser att detta är en juridisk strid utan mening då tanken om de mänskliga rättigheterna inte ens var i sin linda under hans levnadsår. Hade Rikard III kunnat föra sin egen talan så hade han dels undrat vad de mänskliga rättigheterna är för någonting och dels sagt att det vore en stor ära att begravas i ett kyrkans hus.

Vad kan då göras för att den här gruppen skall inse kulturkommunikationens sanna mål och syfte? I det här fallet ingenting då Plantagenet Alliance blott verkar bestå av människor som söker erhålla publicitet med hjälp av en historiskt erkänd person. Detta faktum går helt emot kulturkommunikationens mål och syfte enligt mig. För övrigt så anser jag att gruppen borde läsa på ämnet historia innan de gör ett sådant här befängt uttalande igen.

Kulturens Cui Bono

I mitt föra inlägg diskuterade jag tvprogrammet ”Fråga kultureliten” för jag undrade varför de var en elit i ämnet. Nu vill jag ta upp vem som tjänar på kulturen såväl ekonomiskt och socialt. Min utgångspunkt kommer att vara det latinska uttrycket ”Cui Bono” som betyder ”till gagn för vem”.

Cui Bono är kulturen? Vi har ett så stort utbud på kultur i vårt internetsamhälle. Det är i form av musik, film och konst, så det finns alla möjlighet att hitta vad som passar på våra personligheter och känslor. Här kan man säga Cui Bono? Svaren är säkert helt olika från person till person, eftersom kultur ska vara provocerade och personligt och då finns det inga konkreta svar. Svaren är varje persons egen åsikt. Min uppfattning är att vi inte ska ändra på enskilda åsikter. Detta är vad vår demokrati bygger på: Åsikter!

Det står på Kulturdepartementets hemsida att alla ska ha rätt till att få utöva och ta del av kultur. Detta är helt naturligt enligt mig och så ska det fortsätta vara. Kulturen som vårt Kulturdepartement tar upp handlar om fritidssysslor. Föräldrar vill att deras barn ska få idrottsträning för att bygga lagkänsla, kamratskap och bli duktiga på något så att de får en bra självkänsla. Föräldrar som låter sina barn gå på musik och teaterträning vill att de ska utvecklas att tänka själva, förstå känslor och kunna utrycka sig. Att ägna sig åt en fritidsysselsättning utvecklar barnen. De lär sig nya saker på en annan plats än skolan och av engagerade ledare.

Vad är då Cui Bono i detta? Mycket av våra problem idag bland ungdomar, som droger och vandalism, orsakas inte av en kulturell aspekt som att de ser missbruk och våld i spel, filmer eller musik, utan det är på grund av att de är uttråkade. Tänk om vi kunde skapa ett program på nationell nivå som hjälper föräldrar utan ekonomiska resurser att betala en del av avgifterna för barnens fritidssysselsättning. Sport och fritid är dyrt. Jag tror på en social välfärd byggd på värderingar och att vi ska hjälpa varandra. Jag anklagar marknadsliberalismen i Sverige för att ha gjort oss egoistiska. Om vi kan gå ur detta synsätt så kan vi börja ta hand om varandra på riktigt och inte anklaga varandra för samma problem som kommer tillbaka hela tiden. Ge alla möjlighet till kultur!

Anton Lindgren

Att leva, att åldras och dö för att sedan glömmas bort, precis som La Strada.

Platser är som människor, de har sina livscykler. De föds, lever, åldras och om de inte underhålls och förvaltas, för att sedan lämnas över generation till generation, kan de också dö för att falla in glömskans brus.

För några dagar sedan satt jag och sorterade bland mina gamla bilder och fann en bildserie från en plats som jag av fascination har besökt mer än en gång, dock var det några år sedan men känslan för plasten har knappats svalnat. Jag gjorde en sökning över plasten på ”nätet” och hittade här ett par artiklar som väckte ytterligare intresse och jag tycker att ett delgivande av denna plats skulle vara ett passande ämne att snacka om i kulturmiljösyfte. http://www.sydsvenskan.se/lund/la-strada-kan-tvangsrivashttp://www.skanskan.se/article/20130109/LUND/71099993/-/lund-koper-la-strada

Längst med den gamla E22:an precis utanför Lund ligger just denna övergivna plats. En stor fastighet med bland annat en byggnad av rött tegel som för ungefär hundra år sedan var en skola men som under det glada 50-talet blev den populära dansrestaurangen La Strada. Men något hände, idag är både mat och dans på Odarslövsvägen ett minne blott, La Strada är idag inget annat än ren misär.  Alla hustes fönster är urblåsta, dörrar är inslagna och väggarna är fulla av ”taggar” och klotter och tomten tycks ha förvandlats till en deponeringsplats. 

Hur kommer det sig att en plats som legat så pass i rampljuset plötsligt hamnar i skuggan där solen aldrig lyser? I detta fall låg orsaken i att man drog om fartleden som dessförinnan var huvudinfarten in till norra Lund. Innan låg Dansrestaurangen i perfekt anslutning till en väg där många människor ständigt passerade och stannade till. Men i och med att en ny snabbare väg byggdes, tömdes också den gamla E22:an på trafik vilket i sin tur ledde till att La Strada inte längre var ett alternativ för resande folk att stanna till på. La Strada hamnade i skugga för att sedan gå under, med sina glansdagar, som den blomstrande Dansrestaurangen, bakom sig.        

När jag gick omkring där bland glassplittret och tittade på dessa spår av mänsklig frustration och olycka, samtidigt som jag lyssnade på ekot av tomhet tänkte jag att, detta är en glömskans plats för de glömda.  

Det är uppenbart att La Strada försvann i distraktion för allmänheten vilket till slut tvingade ägarna/ägaren (?) att låsa dörrarna och gå för att inte komma tillbaka och öppna dem igen. Men när jag gick där var det klart att jag inte är den enda som besökt platsen efter stängning.  Folk vet om att platsen står och gapar tom och att ingen kommer komma att säga till den som går dit och gör övertramp.  I alla fall inte under den tiden som jag var där. Men det som också är intressant är att samtidigt som byggnaderna står under förfall och ingen tycks bry sig mindre vill Lunds kommun, om de inte redan gjort det, kulturminnesmärka platsen. Hur funkar det egentligen? Varför nu, när plasten är i sitt absolut sämsta skick? Kommer en kulturminnesmärkning att påverka platsens framtid? Kommer La Strada att åter väckas till liv efter sin bortgång, vad tror ni? 

    

Bort med den enfaldiga underhållningen!

Idol, X-factor, Kändishoppet, Big Brother, Hells Kitchen, Kitchen Nightmares, Hotel Hell, Big Brother, Kändishoppet, Idol och X-factor. De är alla synonyma med ett adjektiv och ett substantiv som får mig att se rött: enfaldig underhållning. När man analyserar de här programmen på djupet så framstår det tydligt att deras syften är blott två till antalet: tjäna pengar och utsätta människor för antingen förnedring eller enfaldighet. På Dagens Nyheters webbsida står det att läsa om TV4:s  nyaste satsning: från Idol till X-factor och från X-factor till Idol. Skälet till den här gamla nysatsningen är att tittarsifforna för båda programmen har slagit i botten så det förslår.

Det som TV4:s ledning inte inser är att folk är trötta på talangjakter såsom Idol och X-factor. Per Lernström, programledaren för Idol 2011 och Idol 2013, framhäver i artikeln i fråga:"Jag tror att det finns ett väldigt sug efter "Idol". Det gäller för oss att rida på den vågen och om vi lyckas med det tror jag att vi kan vända på det här."( Tidningarnas Telegrambyrå-Spektra (TT-Spektra) 2013) Det finns inget sug efter Idol, det finns ingen våg att rida på och därav så är det omöjligt att vända den negativa trenden, som visar sig i form av alltjämt sjunkande tittarsiffror. Bort med den enfaldiga underhållningen för den skadar musikbranschen, den svenska televisionens anseende och gemene mans uppfattning om kulturens betydelse.

Denna uppfattning tar skada av denna enfaldighet på så sätt att i och med att tv-bolagen blott erbjuder samma tv-tablå år ut och år in. Allas vårt behov av kulturell kommunikation blir stagnerat, inte stimulerat. Lösningen på problemet är som alltid att tv-bolagen tar sitt förnuft till fånga och inser att folk dels har tröttnat på talangjaktstramset och dels att folk har tröttnat på att se människor, oavsett hur kända eller okända de är, bli gjorda till åtlöje för absolut ingenting. För övrigt så anser jag att detta, att tv-bolagen kommer på bättre tankar vill säga, ligger i en långt, långt framskriden framtid.