Vi som syr medeltidskläder

För något år blev jag tipsad om facebooksidan Vi som syr medeltidskläder. Jag klickade mig runt i olika mappar med foton på fantastiska kreationer och läste några inlägg kring skor och huvudbonader. Då dök en märklig förkortning upp i många kommentarer; ”Är detta HK?” ”Sytt ny överklänning, inte helt HK men ändå” ”Jag tror inte de färgerna och mönstret är HK” osv.

Vad var då detta HK? Jag läste vidare och snubblade tillslut över att svaret var enklare än vad jag trott, HK = Historiskt Korrekt.  Detta kunde bl.a. innebära att hela dräkten sytts för hand i tidstypiska material.  Jag blev imponerad, vilket arbete! Men skulle de se ned på mig och mina symaskinssydda struthettor? Var detta en grupp enbart för fanatiska lajvare som tillverkade nålar själva och gick i tidsenliga underkläder på medeltidsveckan?

Det visade sig snabbt att gruppen oskrivna lag var att ingen skulle kritiseras eller klankas ned på för att hen inte sydde dräkter helt HK. Men det märktes ändå att många lyfte fram HK dräkter som lite förmer, ett ideal att sträva upp mot.

Min egen medeltidsförening syr en hel del och anordnar familjedagar varje år, i princip allt sker på symaskin förutom synliga sömmar. Färg, material och dekorationer måste ibland kompromissas pga. tid och kostnader. Inte helt HK alltså.

I Bodil Petersson avhandling berör hon rekonstruktioner, främst byggnader och båtar. Hon berör dock att det finns en smal balansgång mellan det historiskt korrekt och det banala. Ebbe Westergren lyfter i sin manual kring Tidsresor fram vikten av de sömmar som syns på klädesplaggen ska vara handsydda för att skapa den rätta känslan.

Detta är argument jag kan köpa, att i återskapande syfte faktiskt kräva en viss mån av historisk sanning. Kulturarvs intuitioner förväntas leverera sanningar och i de fall det är omöjligt, informera den obildade massan om att det som förevisas bara är en kvalificerad gissning. Men om syftet inte är att återge en exakt historia? Om syftet är att underhålla och skapa känsla för en tidsepok, likt min egen förenings familjedag, måste då minsta lilla detalj kunna styrkas via arkeologiska fynd eller samtida skriftliga källor?

Jag anser inte att så är fallet, jag tycker det är okej för föreningar av olika slag att försöka levandegöra historien, att locka unga som gamla att lära sig mer. Då spelar färgval, material och huruvida sömmarna är synliga mindre roll. Dock ser jag ett mervärde att enligt Westergrens modell lägger större vikt vid detta då en Tidsresa kan vara del av skolans undervisning. 

Kort sagt, låt oss inte bita oss själva i svansen. Det behövs fler som intresserar sig för olika historiska tidsepoker, kläder är en stor del av detta. Låt inte strävan efter historisk exakthet skapa trösklar för fler att upptäcka glädjen i reenactment.

"HK var det ja" - Bild ifrån sommaren 2014, just hemkommer ifrån Söderköpings Gästabud. 

Klart slut!

/Ellen

Museer: några av deras olika roller och former

Vad är egentligen vi värdesätter med kulturarvet?

Under åren så har de egentligen ändrats till så extremt, kanske inte total omvändning inte i alla fall under ganska när tid.

Oavsett vilket museum du än väljer så är för mesta inte bara saken i sig som vill se, du vill få tillgång till info. Något som kan berätta varför just den saken är så speciell, varför den värd ta till sig och ta lärdom kring. Självklart kan vara så just något drag i till exempel en tavla får dig titta extra nogsamt på den, eller bara tyckte annat något, och då oftast då du börjar ta till dig det. Det för mesta tar till dig mest info kring dess historia, vissa fall bara lite kring tavlan, men bland konstnären, stilen, eller det årtionde.

Det finns så mycket historia och så lite fritid, att vi inte hinner lära oss allt. Någonstans inom oss väljer vi medvetet eller omedvetet bort visst kulturarv, historia. Detta sker för mesta genom uppfostran, en grundsyn. Självfallet har jag stött på människor som påstår ”att inte finns någon vettig kultur”, och ”världen skulle mot bättre utom allt det dära tramset”, då inte hjälpt att peka ut de tillfälle då som finns i historien då kulturen var bannlyst, hur världen eller i alla fall länder haft det som itererande sårskorpa och ändas propaganda fanns.

Samtidigt blir också allt mer vanligt vi väljer bort de dära museibesöket för vi mycket simplare och billigare kan sitta googla runt. Men förlora vi lite charmen att tex se penseldragen på kanske vackraste tavlan i dina ögon? Vist du kanske slipper många störningsmoment som kan dyka upp under museibesök, men synd välja bort. Det synd vi kan ge oss själva den tiden, orken, och pengar för enkelt museum.

Jag uppskattar då mera en nytt sätt framställa ett museum, då jag under så där 4 år spendera större delen av min tid i staden Norrköping. Som mig veterligt började gå ut med ett nyare sätt att utställningar, så som Titanic för par år sen. Utställningen var i sig intressant, men sätt som de ställde ut som vill peka ut som något simpelt men bra. Istället för bara ha skyltar som berättar om sakerna, så fick du med hörlurar, som så sätt kunde simpelt få bort många störningsmoment. Visst kanske fanns par kvar, men gjorde enligt mitt tycke historien så mycket levande. Givetvis krävs den som berättar kan dra med den som lyssnar, men egentligen så är väl inte så mycket arbete än låta en vanlig guide berätta.

För känner något efter möt kultur det då den har berörts som mest inom dig.

Kulturarv offer i militära konflikter

Att krig och andra väpnade konflikter är en stor påfrestning för nationer, samhällen, kulturer och människor som lever inom dessa i de utsatta områdena är givetvis ingen nyhet.

Något som däremot varit att betrakta som en nyhet under det senaste året har varit att stora delar av kulturarvet i framförallt Irak och Syrien fallit offer för de militära konflikter som pågår i dess områden. Både Syrien och Irak är hemvist för några av de äldsta och mest välbevarade kulturella- och rituella byggnaderna och monumenten i världen. Det fysiska hotet emot dessa har under senare tid varit att de i stor utsträckning befinner sig i de landområden som kontrolleras eller tidigare har kontrollerats av den sunniextremistiska terroristorganisationen ISIS. De senare har sysselsatt sig med att skända, plundra och förstöra stora delar av kulturarvet på dessa platser. Anledning är att de enligt egen utsago känner sig hotade av monument och andra kulturhistoriska byggnader som inte faller innanför ramarna av den religiösa inriktning som de själva följer. Shiamuslimska och kristna delar av kulturarvet är alltså de som är mest utsatta.

I Syrien hade man, under sommaren 2014, genom plundringar lagt beslag på en stor mängd föremål från arkeologiska utgrävningar. Det uppskattades att värdet på det stora antal artefakter som stals bara från området al-Nabuk väster om Damaskus, skulle uppgå till ungefär 86 miljoner dollar. Föremålen som stals var uppemot 8000 år gamla.
I staden Mosul i norra Irak sprängde man under samma tidsperiod stadens mest anrika moské, Nabi Yunus. Flera av de områden i Irak som har eller fortfarande kontrolleras av ISIS är berikade med en stor mängd olika kulturarv och där finns flera platser som märkts ut som världsarv av Unesco.

Att kulturarv förstörs eller på andra sätt påverkas negativt av militära konflikter är däremot ingen ny företeelse. Särskilt inte i Irak, vars kulturarv utsattes för stora prövningar även under tiden för de krig och konflikter som ägde rum under Saddam Husseins tid vid makten.

Många andra exempel finns, går vi tillbaka till andra världskriget kan vi först och främst givetvis konstatera att ett stort antal monument, rituella/religiösa byggnader och andra kulturhistoriska platser förstördes under både tyska och allierade flyganfall mot ett stort antal städer och områden runt om i Europa. Vad som också ägde rum under den här tiden var att en stor mängd äldre konst stals runtom i Europa. I första hand av nazisterna som stal konsten framförallt från judiska familjer. Men senare skulle även en stor del av samma konst hamna hos ryssarna, efter att dessa i sin tur stulit den från nazisterna.
Mycket av den plundrade konsten är fortfarande på villovägar, och den som man faktiskt vet att den fortfarande finns är det än idag konflikter kring äganderätten av. Senast 2013 utbröt det käbbel mellan amerikanska domstolar och rysk maktelit, gällande de konstverk som fortfarande tros finnas i Ryssland.

Så, vad bör man då göra för att säkerställa att kulturarv inte fortsätter att falla offer under krig och andra väpnade konflikter?
Finns det ens något man kan göra för att motverka detta?
Det som har gjorts är att Unesco under årens lopp har beslutat om ett antal konventioner som täcker in det som lagts fram ovan. Alltså sådana som ska skydda kulturarv både från att förstöras under militära konflikter och från att förflyttas och säljas under olagliga omständigheter. Dessa konventioner har klubbats igenom under tiden från 1954 till den senaste 2003.

Men, regler som inte följs kommer heller aldrig att uppnå full effekt. Och hur man ska gå tillväga för att lyckas säkerställa något sådant kommer nog tyvärr att förbli en obesvarad fråga.

Ett par länkar kring det som texten beskriver: http://www.kro.se/node/22
http://www.svt.se/kultur/konst/stulna-konstverk-skapar-nytt-kallt-kulturkrig
 

Inspiration från förr..

 

Jag har valt att analysera utställningen Kronan på Kalmar läns museum. I mitt arbete med fallstudien stötte jag på en gammal hylsa från 1675 som man trodde hade används som hudsalva eftersom att rester av oljor hade hittats i den. En lyxvara beskrevs den som! Denna hylsa stod bredvid en hudsalva som är typisk för vår tid som hade gjutits på exakt samma sätt som den äldre hudsalvan. Men det var inte bara det som var likt vår egen tid utan man hade också funnit tobak, kryddor och frukt som även de beskrevs som ”lyxiga” varor. Mycket som vi idag tar för givet med andra ord. Apoteken och den läkekonst de använde sig av ombord på skeppet och även under den tiden går att jämföra med det vi använder oss av idag, till exempel olika homeopatiska läror. Genom att läsa dessa bildtexter kunde jag koppla ihop den tiden med min tid vilket fick mig att förstå att vi trots allt inte var så ”olika” de människor som levde då.

Ebbe Westergren i Manual – Kulturmiljöpedagogik och historiska tidsresor tar upp vikten av att använda sig av det lokala i tidsresor. Det blir viktigt att studera sin närmiljö för att bättre förstå sin omvärld. Eftersom att Kronan sjönk lite utanför Ölands kust så känns utställningen väldigt aktuell för oss som bor här i trakterna. Mycket av det man har kommit fram till bygger också på antaganden men en hel del bygger på vetenskapliga undersökningar av skelett och så vidare. Kommunikationen på anläggningen signalerar lika mycket fakta som vardagshistorier. Det som också är intressant är att på Kronans utställning får man veta vad de som överlevde berättar. 

Det är även viktigt är att man som museum försöker möta besökare halvvägs. (Synnestvedt i ”Dom gör med hjärtat”. Det är viktigt att man försöker lära sig något tillsammans istället för att bara producera information. På Kronan kan man till exempel välja själv det man vill ta till sig i utställningen eftersom det är ett varierat utbud. Mycket bygger på text och information men det är också många fina föremål som är autentiska samt rekonstruktioner av hur människorna och samhället de levde i såg ut. Bodil tar också upp att rekonstruktioner av det förflutna speglar vår samtid. Samspelet mellan nutid och dåtid sker därför kontinuerligt.

På länsmuseet blandar man olika bruk av historia till exempel vetenskapligt bruk för att de som kommer på besök möter fakta liksom delar av olika berättelser. Det som jag har svårt att se är att man skulle använda sig av ett kommersiellt bruk av historia. Vad finns det att sälja på utställningen? Självklart locka fler besökare och möjligtvis så finns det mycket souvenirer att införskaffa sig på shoppen men jag tror inte att det sker på bekostnad av att kommersialisera hela utställningen.

Vad har ni själva för erfarenheter av utställningar på museum eller liknande verksamheter?

Kulturarven kommunicerar till oss!

Med föreläsningen från den 16/3 i åtanke angående informatörer och marknadsföring av platser och kulturarv, så kom jag på ett exempel som har marknadsfört sig väldigt bra till mig.

Det jag tänker på är ett intressant resmål och kulturarv som vi har pratat en hel del om sedan kulturarvsprogrammet startade, nämligen: Gotland. Gotlands speciella natur erbjuder raukfält, kalkbrott, stenbrott och olika säregna platser som den Blå lagunen eller området Klinten i Visby med sina små pittoreska hus. För oss historienördar finns det ändlösa besöksmål att åka till som t.ex. ringmuren, olika museum, museergårdar, kyrkor, allsköns blandning av fornlämningar och så inte att förglömma, det stora evenemanget; Medeltidsveckan.

Gotlands historia i sig är dessutom väldigt spännande. T.ex. under vikingatiden var Gotland ett av norra Europas rikaste områden. De gutniska handelsbönderna bedrev omfattande och långväga handel mellan Väst- och Östeuropa. När det sedan gick lite sämre under 1300-talet och Visbys handel gav vika i högkonjunkturen, blev Gotland istället ett tillhåll för sjörövare. Hela ön andas kultur och all intressant historia gör den extra mystisk och intressant på många plan.

När jag tänker på Gotland så kan jag se det speciella landskapet framför mig med de vindpinade träden, de branta klipporna ner i havet, klapperstensstränderna och de vita sandstränderna. Inte så underligt i sig att jag känner till en del om Gotland och har en positiv och bra känsla för Gotland men jag har faktiskt aldrig varit där..rent fysiskt iallafall. Däremot har jag varit där genom alla bilder, filmer, bloggar, broschyrer, internetsidor och beskrivningar. Dessutom har jag varit där genom alla böcker som utspelar sig på Gotland, såsom t.ex. Mari Jungstedt och Anna Janssons kriminalromaner. Gotland kommunicerar alltså en så positiv och tydlig bild att jag har en känsla och åsikt om hur det är att vara där, trots att jag aldrig varit där..rent fysiskt alltså.

Jag vill absolut åka dit snart! Kulturarvsmänniskan i mig suktar redan över alla gamla fornlämningar som jag tänker besöka.

Nyckeln till det hela kanske är att man under många år har marknadsfört en hel ö och inte en specifik plats/byggnad/föremål. Ön konkurrerar förstås med både andra städer och andra attraktiva besöksmål och kulturarv, men fördelen med Gotland är i slutändan ändå att det finns något för alla där. Allt från fest och party till lugna, öde platser. Googlar man på besöksmål på Gotland så får man fram sida efter sida med evenemang, aktiviteter och platser att besöka.

Vad har ni för kulturarvsplatser som ni inte besökt men som ni vill besöka och som har gjort stort intryck på er genom medier och kommunikationskanaler? 

http://gotlandsbild.com

Tidsresor och intryck

Jag tänkte på en sak angående just tidsresor, rekonstruktioner och sättet att kommunicera med människor med funktionsvariationer.

Först och främst tänkte jag i banorna om vad vi får ut av tidsresor. Vad vi personligen får ut av att få berättelser och historia berättad för oss på ett mer interaktivt och uttrycksfullt sätt som till exempel rollspel eller återuppbyggnader och rekonstruktioner. 

Det första som kommer upp i huvudet är ju förstås att vi lär oss, det har ett pedagogiskt syfte av att vi lär oss av historien, men gör vi inte det lika bra genom att sitta och läsa om detta i böcker? Kunskapsmässigt, vad får vi ut av att ta del av en mer levande historia där vi själva kan känna, se, uppleva och hur hjälper detta människor att förstå? Rekonstruktioner kostar pengar och kräver en del, och ifall personer kan lära sig genom skyltar på ett museum eller en text i en bok, är inte det enklare och billigare?

Det som kom upp i huvudet härefter var att jag har en vän med diagnosen ADHD. Detta innebär för denna personen att hen inte har möjlighet att göra saker som att fokusera en längre stund på en text, eller ens en film, eller ens någonting ifall inte detta ger stimuli i form av nya och varierande intryck.

För min vän är det svårt att läsa en bok om historia, vare sig om hen brinner för ämnet eller inte. Det är aningen lättare att gå på ett museum och titta på föremål med stora skyltar intill med rader av text, men ifall inte museet har mer att erbjuda än föremål på display blir även detta svårt att ta till sig.

Har du en annan form av funktionsvariation, fysisk som psykisk, är det lätt att bli exkluderad ur det som man annars "antar" att gemene kvinna borde kunna ta del av.

Det som jag tänker att tidsresor skapar är en helt annan möjlighet för människor att upptäcka historia och kultur. Genom att involvera människor i berättandet, placera dem i storyn istället för utanför, så tror jag att kommunikationen mellan människor och historien kan bli mer intressant - och för att inte tala om tillgänglig för människor som annars kanske av olika anledningar har svårt med ämnet eller för att hitta fram till det.

Känner att detta blev ett rörigt inlägg, men så får det vara för denna gången.

/ Demi

Om att uppleva det förflutna som meningsfullt här och nu.

Jag kom just att tänka på uttrycket ”Det där är historia.” - i sammanhang där det syftar på att det är något som ska glömmas eller åtminstone inte medvetet borde tänkas på, eller kanske något som anses vara mindre viktigt. Vad i historien anses som värt att minnas, förmedlas och lyftas fram? Och enligt vem? Nu när vi här diskuterar Kulturarv och kommunikation framkommer tydliga kopplingar mellan historia och samtid, och som får sammanhang här och nu. Är det kanske så att ”här och nu” inte är meningsfullt utan det förflutna, och tvärtom? I boken The presence of the Past lyfter Rosenzweig och Thelen bl a fram att delaktigheten i historien och det förflutna skapar just sammanhang och mening i nuet och framtiden. Som genom t ex olika kulturella engagemang och uttrycksformer som dans, musik, resor, litteratur, teater med kopplingar till historia och kulturarv – här kan det bl a handla om personlig anknytning gällande t ex kulturellt ursprung. Och när vi diskuterade boken så pratade vi bl a om att historien kan på så sätt ge oss större förståelse för våra liv och samtid, vilket då ger betydelse i nuet.

Bodil Petersson ställer bl a frågan, i sin avhandling Föreställningar om det förflutna, om varför det förflutna överhuvudtaget rekonstrueras. Och redogör vidare för hur återupplevelsen kan skapa förståelse, intresse och vidare sammanhang - när vi genom delaktighet kan uppleva det förflutna blir det också meningsfullt här och nu. Petersson skriver också om levandegörande, som här i sammanhanget kan kopplas till tidsresor och rekonstruktioner - att därigenom förmedla det förflutna och historia, och få möjlighet att leva sig in i en slags upplevelsevärld som blir konkret i samtiden.

Det är intressant hur vi på olika sätt kan sammanlänka historia, samtid och framtid. Och här är rekonstruktioner, dans, musik, resor, litteratur och teater bara några exempel på hur detta möte kan upplevas och engagera genom både materiella och immateriella kulturarv. En fysisk plats och kulturmiljö kan ge personlig mening och upplevelse, liksom t ex musik och dans skapar olika upplevelsevärden. Vidare som Anita Synnestvedt bl a skriver om i boken Dom gör med hjärtat, förknippas t ex upplevelsepedagogik med verksamheter som berör historia och kultur. Och här går det att göra kopplingar till just tidsresor, rekonstruktioner, dans, musik och tidigare exempel som jag nämner gällande kulturella uttrycksformer. Det vi upplever kan vi även lära och få kunskap om, och tvärtom.

Varför allt egentligen inte är så bra.

Jag har kommit på det (det här har med kommunikation att göra, för att vara ärlig, så har detta med ALLT att göra), men jag har iallafall insett en sak.

Jag har kommit på det.

Varför allting suger.

För att förstå varför allting suger måste vi gå tillbaka till slutet av 1950-talet, då hade färg-tv:n slagit igenom och de människorna som jobbade inom reklam och marknadskommunikation fick en ny yta att spela på. I slutet av 50-talet satte sig några män ner i sitt kontor på Sunrise Avenue och bestämde sig att de skulle satsa på att sälja sina produkter till yngre människor, för om de unga skulle attraheras av deras produkter skulle de fortsätta köpa dem när de blir äldre.

Så bolagen satsa på att försöka sälja goda drycker, bröd, cigaretter eller vad tusan de nu sålde på 50/60-talet, till de yngre.

Men produkter som skulle tillämpa de unga folket handla bara om att byråerna ville marknadsföra sina produkter, de ville inte skada någon genom det, det var bara en utforskning inom marknadskommunikationen. Så dessa män gick till tv-bolagen, tidningar och biograferna och alla började satsa på att inrikta reklam på ungdomarna.

För ungdomarna var det området försäljningen gick bäst, det var platsen man skulle gå med vinst på.

Vad som hände (som jag kallar för ”ödets ironi”) var att man började prisa ungdomen inom samhället, hylla och fira den på ett sätt som man aldrig tidigare hade gjort i människans historia.

Det som ansågs var viktigt, erfarenhet och skicklighet, försvann i denna utveckling. Det man nu satte värde på var ungdomligheten. Kvalitén att ha ungdomlighet blev en konsument . Företagen började därför fokusera sig på dessa människor.

Och jag vet vad ni alla tänker, vänta lite nu Alex, de gamla grekerna verifierade ungdomligheten

Na-ah they didn't, de verifierade skönhet, det är skillnad.

Eller hur?

Det som hände var att ungdomlighet blev mer viktigt, ännu mer viktigt och typ jätteviktigt. Det blev så viktigt att samhället började vända ut & in på sig själva. För ungdomlighet, har en biprodukt. Biprodukten är att ungdomar har av naturliga skäl ingen erfarenhet, eftersom man är ung.

Man har ingen erfarenhet om man är ungdom, det är inte dennes fel. Men du är ung, och antagligen ganska korkad.

Utvecklingen av den förhärliga ungdomligheten slutade inte att utvecklas där, utvecklingen fortsatte förhärliga ungdomligheten och den genomgår en evolution till imbecillitet.

Det blev modernt och uppskattades att vara ung (och hyfsat dum i huvudet). Och det bara växte, (eftersom det vara poppis), växte mer tills det växte jättemycket och nu vill varenda en vara ung (och hyfsat dum i huvudet).

Men vet du vad? Det vill vi inte vara. Vi vill inte. Var inte ung!

För det som händer senare är att människor som var unga vill fortsätta vara det, de vill inte vara ”inte unga”. Då börjar de mutera sina kroppar och sina ansikten för att försöka se unga ut igen, men man kan inte vara ung för evigt!

För det går emot lagarna av universum!

Genom denna ironi och hemska utveckling, där ingen egentligen menade något illa, sitter vi nu på ett ställe där vi har Samir och Viktor i finalen av Melodifestivalen, med deras låt "Groupie". 

Men jag är glad ändå! Och här avslutar jag mitt första blogginlägg.

Ha en bra fredag!

#Alexander

Rekonstruktion och kulturarvspedagogik - vikingatiden

Från det som jag tog med mig från föreläsning med Bodil Petersson och från Bodil Peterssons avhandling föreställningar om det förflutna som handlar om rekonstruktion. Bodil tar upp mycket om kulturarv som tidsresa och det som jag blev intresserat efter föreläsning var vikingaskepp. Bodil tar upp två vikingaskepp som rekonstruerade under 1990-talet. Dessa två var Embla och Gaia.

Embla kallas för kvinnoskepp som ror till freden som Petersson tar upp. Bodil anser att det är en sällan kombination i det arkeologiska sammanhanget. Bodil tar upp att 1992 bildades en stiftelse där som är ett samarbete av norska kommuner för att man vill jobba fred i världen.

En annan mission projekt var vikingaskeppet Gaia. Den inledande färjan gjordes 1991 och seglade över atlanten från Norge via Grönland och så till Nordamerika.

Poängen som Bodil tar upp angående dessa färd var att man ville vända krig till fred. Genom att göra vikingaskeppet som ofta var ett krigs symbol till en symbol till freden. Det var en mission som handlar om att engagera sig till världens problem på den här tiden. Syftet med resan anser Bodil var att särskild för Emblas del som en budbärare för miljörörelsen för barnen och den globala samhörigheten.

Bild av vikingatid som Bodil tar upp är att det finns det klassiska som vapen, styrka, manlighet och mod. Det uppenbara sig också aspekter som miljö frågor, barnens rättighet, kvinnors styrka. Det är mycket äventyr, missions verksamhet som bedrivs. Sen finns det även det här med handel, jordbruk och entreprenörskap som Bodil tar upp. Vissa åker ut och plundra medan andra bedriver handel. De som inte bedriver handel tar hand om jordbruket. Petersson tar upp entreprenörskap perspektiv som intressant att urskilja särskild i svenska beteende. Där som Bodil anser att man säga att Birka projektet en gång i tiden ca 1990-talet, finansiera faktiskt av stort företag som Tetra Pak.

Något som Anita tar upp angående kommunikation som sysslar med kulturarv är Tidsresor och rollspel. Ur en kulturarvspedagogik metod som ex tidsresa handlar om att försöka förflytta sig i tiden. Förflyttningen kan, säger hon, särskilt om det gäller barn som Bodil tar upp angående bild av vikingatiden som ex plundring, handel, jordbruk där barnen kan klär ut sig, hanterar gamla föremål utför arbete och sysslor på gammaldags vis o.s.v. Ett rollspel kan till det yttre vara väldigt likt en tidsresa, men ordet lyfter fram rollerna som gruppdeltagarna har och spelet mellan dem och därmed relationerna mellan människorna.

Det var allt/ 

Adnan D

Hur viktigt är autenticitet vid rekonstruktioner?

Jag ska nu försöka mig på konsten att blogga, vilket jag även tycker verkar vara ett spännande sätt att kommunicera kulturarv på. Efter att ha börjat läsa i Bodil Peterssons avhandling Föreställningar om det förflutna som handlar om hur intresset för att rekonstruera miljöer från historien har blivit allt större, samt att ha lyssnat på en föreläsning då Petersson tog upp en del exempel från denna har jag inte riktigt kunnat släppa en intressant fråga som hon tog upp i förbifarten. Vad är det egentligen som är viktigast när man återskapar en miljö som exempelvis en stenåldersborg eller en vikingaby? Är det att alla detaljer är historiskt korrekta in i minsta detalj och att miljön byggs med gamla metoder? Eller är det viktigare att den rätta känslan infinner sig oberoende på hur detta uppnås?

Frågan är alltså vad som gör den rekonstruerade platsen autentiskt för besökaren? Personligen känner jag mig mycket kluven i denna fråga då jag egentligen inte tycker att en plats är helt historiskt äkta när den har byggts upp i modern tid. Men har en miljö emellertid rekonstruerats med hjälp av historiska metoder kan den på sätt och vis samtidigt ändå ses som autentisk då hantverket och traditionerna hur den byggs upp kan ses som ett immateriellt kulturarv. På så vis kan något som byggs idag ändå ses som något historiskt autentiskt beroende på vilket synsätt varje enskild besökare har. När det gäller rekonstruktioner är det kanske därför så att det är möjligt att hur man upplever ett föremål eller en miljö och hur det eller den låter det förflutna att uppfattas är viktigare än miljöns eller föremålets egentliga ålder.

Även Niklas Ammert var under en föreläsning inne på återskapade platsers autenticitet. T.ex. berättade han då om att man för några år sedan rekonstruerade ett slag vid Eketorp och när det sedan var dags för paus satte sig kämparna på sina moderna cyklar och drack cola på burk, vilket kan tyckas drog ner platsens autenticitet. Hur hårt ska man då hålla i tyglarna på sådana platser för att besökare ska känna så mycket äkthet som möjligt? På platser som Eketorp och liknade är de beroende av turister, vilka i sin tur är svåra att ”kontrollera” då de alla är olika engagerade och intresserade av platsen. En del går in för det medan andra går runt och pratar i mobiltelefon, det går troligtvis inte att komma ifrån.

Vad tycker ni om detta? Hur viktigt är det att en rekonstruerad plats (eller föremål för den delen) är så autentisk som möjligt?

Det var allt för mig!
/Maja 

Tidsresor - en satsning för framtiden.

I min barndom tog jag del i det utbud av Tidsresor som erbjöds av Kalmar Länsmuseum, i skrivandet stund är minnesbilden lite suddig men det rörde sig om medeltid och brödbakning. Nu står jag istället på andra sidan och betraktar fenomenet Tidsresor men en lite kritisk blick.
Ebbe Westergrens tillvägagångssätt för att arbeta med Tidsresor är en utarbetad medtod som enligt mig tar fasta på många viktiga aspekter. Bland annat vikten av att det är en lokal händelse och plats som skapar en scen för Tidsresan.

Den värld vi lever i är global och vi får till oss den via många olika medier, det är lätt att i alla fall skriftligen sätta sin in i situationer och historia på andra platser. Men i Tidsresan ges du som deltagare nyckeln till en annan värld. Ex. att få stiga in i vardagslivet för bruksarbetare på 1800 - talet eller laga mat enligt medeltida modell kan ge perspektiv på ens egna historia och lokalsamhälle. I de yngre åldrarna kan själva upplevelsen vara nog, att vara på en häftig plats och göra aktiviteter du aldrig testa på tidigare. Men för äldre skolungdomar och vuxna kan en mer komplex Tidsresa göras. Värderingar och intriger kring lokala händelser skapar debatt som kan kopplas samman med nutiden.

Jag ser mig mycket positiv till detta sätt att bedriva pedagogisk verksamhet, det är ett verktyg för museer att nå ut på nya arenor och samarbete med skolor. Detta är något jag skulle kunna se mig själv  arbeta med i framtiden!

Frågan är dock om museum hunnit med utvecklingen, Tidsrese-konceptet kräver mycket förarbete men också att kunna leverera i själva utförandet. Finns all den pedagogisk personal som museum skulle behöva för att aktivt kunna nå ut och möta skolor och andra grupper i närsamhället? En snabb titt på personalstyrkan på Kulturparken Småland och Kalmar Länsmuseum visar att i Växjö finns det tre anställda jämfört med elva anställda i Kalmar när det kommer till pedagogisk verksamhet. Alltså har olika museum helt olika förutsättningar men kanske också prioriterade områden.

Jag tror att i framtiden är det just Tidsresor och liknande pedagogisk verksamhet som museum bör ägna sig åt, att hänga med den tekniska och digitala utvecklingen är självklart av stort vikt men en fysisk upplevelse, på en historisk plats med utbildad personal är svårt att tävla med. Insikten att människor som levde för femtio, hundra, femhundra år sedan levde liv precis som vi.

Detta var mitt första inlägg på bloggen, känns spännande!

Klart slut!
/Ellen

Kursstart

I måndags drog vi igång på gamla Nisbethska skolan i Kalmar. Sjutton kursdeltagare, pigga och intresserade, och flera som redan börjar räcka upp händerna vilket gör den åldrige föreläsaren glad. Jag har bjudit in allihop att bli skribenter här på bloggen, och flera har registrerat sig. Diskussionen drar nog igång här när som helst!

Bloggen vaknar till liv igen

Nu leder jag kursen Kulturarv & kommunikation igen i Kalmar, och då vaknar bloggen till liv igen! Efter första föreläsningen 23 februari kommer kursdeltagarna att blogga loss här så det står härliga till.