Sexistiska vikingar

Den här sommaren har kantats av en intressant debatt. En kvinna blev mot sin vilja bortrövad av skådespelande vikingar och såld som slav på marknaden medans männen (såklart män) kommenterade hennes färdigheter i köket och hennes figur. I efterhand polisanmälde hon händelsen. I och med detta blossade en enorm debatt upp där det enda som egentligen stod klart var att de moderna vikingarna ofta dras med en djup sexism som är mer rotad i 1800talets ruttna kvinnosyn än i vikingatiden. Gruppen i fråga sa till sitt försvar att de gjort så här länge och att de väljer kvinnor för att de är lättare då de ”inte är lika uppmärksamma som män” och, ”såklart hon säger nej, ingen vill väl bli såld som slav” (!!!)

sedan har försvaren staplats på hög, ”vi har alltid gjort såhär” ”alla tycker det är roligt” ”det var såhär” och det är just det, gruppen försvarar sin sexism med att de försöker förmedla en historisk korrekthet. Det är då fyra arkeologer ger sig in i debatten och menar på att det är absurt. En fri kvinna på en marknad skulle aldrig bli bortrövad och såld i samma stad bara sådär. Hela idén är fel från grunden. Så min frågeställning är egentligen; är sexism nödvändigt för att förmedla hur livet var på vikingatiden? Och om svaret är ja, ska verkligen ovetandes besökare blandas in utan medgivande och möjlighet att säga nej?

Som hon själv säger i en intervju, tänk om detta händer någon som tidigare varit med om ett trauma, Det kan få katastrofala följder.

Debatten finns att läsa här: http://www.sydsvenskan.se/2016-07-12/saldes-som-slav--polisanmaler-vikingar 

Stort publikt intresse vid utgrävningar

I somras besökte jag utgrävningarna i Sandby borg på Öland. En sak som överraskade mig var det stora antal besökare som tagit sig dit. Vägen dit är svår att hitta och det ligger en bra bit in på en smal grusväg men trots detta var det nästan hundra personer på plats. Vad är det som gör att arkeologin lockar? Och är det något speciellt med just Sandby Borg? Är det kanske det morbida i det som lockar? Jag tror inte det. Om jag ska vara fördomsfull så var besökarna som var med mig det man förväntar sig, genomsnittsåldern var hög, och en och annan barnfamilj. Alltså känns det inte som att det ä det morbida som lockar. I somras lyftes galjonsfiguren till medeltidsskeppet Gribshunden och händelsen lockade omkring 200 personer. 200 personer som kom för att se en utsmyckad träbit lyftas från havets djup. Är det man ser kanske ett tecken på att arkeologiämnets fokus på förmedling till allmänheten faktiskt fungerat eller är det något annat?  

Kan vi rättfärdiga utgrävningar?

Historieforskningens fokus har ändrats genom tiden, från att ha handlat om att bevisa sin tillhörighet och rättfärdiga sin plats som härskare till att handla om kungar och krig, till att i dag handla mycket om genus och gemene människas historia. Kommer man i framtiden kunna läsa avhandlingar från vår tid och direkt se när de är skrivna? Precis som vi dömer ut de tidiga arkeologernas guldjakt och avsaknad av vetenskapligt tänkande kommer kanske vi också dömas ut för vår tids värderingar. Min poäng är att all forskning oavsett hur grundlig man anser sig vara är formad av samtidens ideal och idéer och dessa kan vara helt förkastliga om hundra år. Man kan i dag önska att vissa arkeologiska platser inte grävts ut när de gjorts utan att vi i stället skulle gjort det i dag när metoderna är bättre och kunnandet större. Men så är ju säkerligen också fallet med framtiden. Hur kan vi rättfärdiga en historisk forskning och utgrävning när vi vet att metoderna i framtiden antagligen kommer vara bättre? Jag är medveten om att vi i dag är duktiga på att dokumentera väldigt precist och lämna en del saker för framtiden att gräva. Men man måste ändå ställa sig frågan, vad avgör när det är rätt tid att gräva? Hur kan vi avgöra att vår kunskap är stor nog att utföra det arbete vi gör och att resultaten kommer vara relevanta för lång tid framöver?  

Hemliga rum

Statens fastighetsverk (SFV) är en förvaltningsmyndighet till för att vårda och förvalta Sveriges fasta kulturarv. Deras ambition är att göra historien mer levande och intressant. SFV förvaltar runt 2300 fastigheter samt mer än 3000 byggnader runt om i Sverige. Allt från slott och museer till parker och markytor.  

Den 28 maj nu i år har SFV ett evenemang som kallas Hemliga rum, något de anordnar var fjärde år. Under den här dagen öppnar man upp 10 stycken platser som tidigare varit stängda för allmänheten. Man får här chansen att gratis ta del av exempelvis ruiner, hemliga trädgårdar och observatorium. 

Detta tycker jag är ett spännande sätt att tillgängliggöra kulturarv utan att låta de bli överexploaterade. 

Se klippet nedan för mer information!

https://www.youtube.com/watch?v=Nk-TUQ3bsHA

På flykt

I november 2015 var jag iväg en helg i Kungälv, som ligger drygt 2 mil från Göteborgs centrum. Jag var där i 2-3 dagar på en utbildningshelg med Röda korsets ungdomsförbund. Under den helgen gick vi på föreläsningar gällande verksamheten, vi hade även workshop, där vi fick byta ut tankar och idéer med andra personer som också är medlemmar inom rkuf. Vi fick också testa på en aktivitet som heter ''På flykt''. Detta rollspel var ett sätt för oss att öka förståelsen för vad det kan innebära att vara på flykt och arbeta för humanitet och mänskliga rättigheter.

Vi delades in i familjer och varje person i familjerna fick ett kort där det stod ett namn, ålder och vilken personlighet man skulle ha under rollspelets roll. Exempelvis att man skulle vara optimistisk. Varje familj ställdes inför svåra val där besluten kunde ge allvarliga konsekvenser. Vi reflekterade kring de olika situationerna som människor på flykt ställs inför. Sedan avslutades aktiviteten med information och diskussion kring migrationsströmmar i världen och att man upplysa rätten till asyl. Rollspelet är framtaget utifrån berättelser från människor som har varit på flykt och utformats för att göra siffror och information.

Jag kan personligen säga att ''På flykt'' väcker känslor samt skapar empati och förståelse för vad som händer i världen idag. Syftet med rollspelet är att skapa medvetenhet och uppmuntra deltagare att lyfta demokrati- och värdegrundfrågor. Idag är flyktingfrågan så stor i världen, vilket jag tycker gör det ännu viktigare till att fler borde testa på rollspelet. Man får på så sätt en bättre inblick på hur situationen för flyktingar var förr i tiden, men främst för de som flyr idag.

Kan denna typ av rollspel vara ett bra sätt att uppleva det förflutna, men också uppleva det som händer idag?

Katastrofturism

Häromdagen, 26 april, var det 30 år sedan ett experiment i reaktor 4 på kärnkraftverket i Tjernobyl gick riktigt illa. Intill kärnkraftverket ligger staden Pripjat och den 27 april 1986 evakuerades stadens 50000 invånare i tron om att de skulle få komma hem igen efter tre dagar, men så blev det inte. Pripjat är i dag en plundrad spökstad, bevakad av vakter. Däremot staden Tjernobyl som ligger 1,5 mil därifrån är inte helt övergiven, cirka 500 personer bor där idag, dock att jämföra med 1986 då siffran var 12 000.

Med guide är det idag tillåtet att besöka Pripjat och det finns flera bolag som erbjuder resor dit, i grupp eller privat. Ett begrepp för denna typ av turism är katastrofturism.

När jag hör ordet katastrofturism är det just Tjernobylkatastrofen jag tänker på, men det finns många fler exempel på platser där katastrofer inträffat, orsakade av människa eller natur. Ground Zero, Costa Concordias vrakplats, Pompeji, Auschwitz, Hiroshima och Phuket för att nämna några. Även turer i mördares fotspår (ex. Jack the Ripper) och besök på kända personers gravplatser kan räknas till samma form av turism.

Vad är det som fängslar med dessa platser? Anledningen till besöket skiljer sig säkert mellan olika personer och platser. Att besöka en idols grav har antagligen inte samma anledning som ett besök på Treblinka.

Finns det några platser ni vill besöka som kan räknas till katastrofturism? Föga förvånande vill jag åka till Pripjat, pga. min fascination för öde platser. För flera år sedan besökte jag Auschwitz och Birkenau, anledningen kan ha varit nyfikenhet och tron om att sådana platser bör ses. Ångrar inte att jag åkte dit men jag skulle inte göra om resan. 

Flottan förstör vrak?

År 2010 så var jag med i en militärövning i Stockholms skärgård där även flottan deltog. Under övningen så fick vi se en uppvisning där flottan fällde sjunkbomber i en iscensatt ubåtsjakt. Under den tiden så tänkte jag inte mycket över vilka negativa effekter det kan ha på de vrak som kan gömma sig under ytan. När vi idag i Sverige ska bygga nya motorvägar så ska vi först undersöka om det kan finnas arkeologiska fynd på platsen så att de inte förstörs, bör detta inte också göras på flottans skjutfält?
Jag förstår att det inte gör att undersöka alla  platser som det ska fällas bomber på och att man ibland måste prioritera men eftersom Stockholms skärgård är en plats där mycket båtar har färdats under än lång tid så tycker jag personligen att det bör undersökas med stickprov eller liknande. Jag tycker personligen att det skulle vara väldigt tragiskt ifall ett skepp som Vasa, Kronan eller Solen skulle förstöras på grund av att vi bort prioriterar det som finns under ytan.

Emancipation genom kulturarv

I och med mitt filmintresse ser jag filmer ifrån olika delar av världen och vad jag väljer att lyfta fram här på bloggen är fenomenet "gerillafilmskapande" framförallt i Kina och Iran. Filmerna görs ofta med låg budet och spelas oftast in utan tillstånd, alternativt frångår det manus filmerna fått tillstånd för. Detta utförs i dessa länder för att skapa filmer som i någon mån är kritiska mot ländernas styren och/eller sociala normer. Kina och Iran är två mycket intressanta filmnationer och faktum är att det i båda länderna är just gerillafilmmakarna som är några av de mest erkända regissörerna. I Iran är det regissörer som Mohsen Mahmalbaf och Jafar Panahi, i Kina Jia Zhangke och Wang Shangshuai. Deras filmer går då och då upp på svenska biografer, men jag tvivlar på att de lockar särskilt många besökare, tyvärr.

Ett utmärkt exempel på hur envisa dessa regissörer kan vara är Jafar Panahi, som år 2011 dömdes till husarrest och förbjöds att spela in mer film. I stället valde han att filma sig själv och sin omgivning, diskuterade sina filmer, sin situation etc. och detta smugglades ut via ett USB-minne. Förbudet sa trots allt ingenting om historieberättandet i sig. Filmens titel? "This is not a film"! Han är nu för tiden ute igen och hans senaste film sändes av bland andra Folkets bio. Trailer till den finns här nedan. Jag tycker att gerillafilmskapande utgör ett intressant exempel på hur kulturarv - kultur menad att spridas vidare - kan agera som kritiska verktyg i emanciperande syften.

Att se kritiskt på det förflutna

När jag för ett par år sedan skrev min C-uppsats i historia valde jag att titta på synen på afrikaner. Mitt källmaterial bestod av svensk skämtpress utgiven mellan 1880 och 1920. Skämtpressen såg jag som ett bra källmaterial då den lästes av en stor del av samhället och kan ses som relativt representativ då dess mål var att så många som möjligt skulle skratta åt det de läste. Afrikaner var inte alls lika förekommande i seriestripparna som t.ex. judar var; ibland kunde det dröja månader mellan bilderna av afrikaner, medan judar dök upp på var och varannan sida. Man kan dela upp bilderna i olika kategorier med snarlika teman, där en del av temana var klart rasistiska medan andra kan uppfattas som mer harmlösa. Det kunde handla om hur afrikaner lever bland exotiska djur, om den civiliserade afrikanen och något litet om hudfärg, men även mer öppet rasistiska skämt om kannibalism och den ointelligente vilden. Kannibalismen var den mest frekvent använda stereotypen.

Jag upplever att det fortfarande finns en omedvetenhet om exakt hur rasistiskt samhället var vid den här tiden, även om detta gäller antisemitismen i klart större omfattning.

Bilden nedan är tagen ifrån skämttidningen Kasper, volym 7, utgiven i februari 1914 (tryck på bilden för att se hela). Fler exempel finns i uppsatsen, som finns att ladda hem här. Vill man läsa mer om antisemitismen i samma skämttidningar kan jag rekommendera Lars M. Anderssons avhandling En jude är en jude är en jude.

Att förmedla kulturarv via matvandringar

I september 2015 var jag på Korrö strax utanför Växjö på en Hälsa & Gourmetvandring. Denna vandring blev 2011 utnämnd till "Årets Natur & Kulturupplevelse" av Svenska turismföreningen.

Under 5 timmar fick vi smaka på närodlade och lokalt producerat mathantverk samtidigt som vi lärde oss om Korrö, naturreservatet och Smålands historia. Guiden alternerade mellan att gestalta olika karaktärer från bygden till att hålla rent faktamässiga kunskapspass där vi bjöds på folksägner, växternas användningsområden och hur naturen har använts i äldre tider.

Då Korrö var inspelningsplatsen för flera scener ur filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna från 1971 så bestod en del av vandringen av Tema Utvandrarna. Under denna del av vandringen läste guiden ett stycke ut eposet samt visade besökarna var inspelningen hade skett. Besökarna fick också smaka på mat som nämndes i böckerna och som hörde till tiden (1800-talets mitt), äppelmos gjord på Christinas Astrakan äpplen, björksav och nödbrödet barkbröd.

Ytterligare en del av vandringen gick ut på att vi som besökare fick bekanta oss med landskapet. Guiden förklarade hur landskapet så som vi såg det hade formats av istiden, boskapens betande samt relativt nyligen stormen Gudruns framfart, där de i naturreservatet valt att bevara en del av skogen så som den föll.

Är detta ett bra sätt att förmedla kulturarv genom? Vad missar man med en sådan här typ av kommersiellt utförd vandring? När syftet är kommersiellt, både vad gäller själva upplevelsen (vandringen) men också att produkterna som besökarna fick smaka sedan fanns till försäljning, försvinner äktheten eller förhöjer det att man kan hjälpa till att bevara ett lokalt hantverk, ett lokalt kulturarv, genom att köpa med sig en produkt hem?

http://www.korro.se/gourmetvandring

Dilemmat

Igår fick jag följa med min mentor Åsa ut till Kulturarvscentrum Småland i norra Växjö. Det är ett stort arkiv som är till för Växjös kommunarkiv, Kronobergsarkivet samt föremål från Smålands museum. Byggnaden renoverades och byggdes ut 2013 för att samla, vårda, bevara och göra kulturarvet tillgängligt. På onsdagar hålls guidade turer i de öppna magasinen där en mängd utvalda föremål visas upp för allmänheten.

När vi under mitt besök gick igenom dessa magasin började vi diskutera det problem som dagens museer och arkiv står inför. Nämligen dilemmat som uppstår då man får in så mycket föremål att det blir svårhanterligt. Hur man prioriterar och om man ens ska behöva prioritera.

Platsbristen och ”överflödet” av föremål allt med tidens gång är ett faktum som inte går att förneka. De som jobbar med detta tycks ha evighetssysslor där man aldrig når något "slut", men inte ekonomin att anställa mer personal för att göra det på ett effektivare sätt. Det kommer in fler och fler föremål som måste registreras, vårdas, restaureras, bevaras och förvaras på rätt sätt.

När utrymmen börjar sina - hur gör man då? Vad ska man prioritera?

Hjärtat av Älmhult

För några veckor sen hade Ludvig en föreläsning, som handlade om kulturarvets regionala betydelse. Under lektionens gång nämndes Älmhult. Jag som är uppvuxen i Älmhult blev både lite chockad och glad över att min lilla by som jag kommer ifrån, nämndes under lektionen. Älmhult är ju så litet, vad tänker man ens på när man hör det namnet? Ikea skulle jag gissa på. Ingvar Kamprad är en person som hela Sverige och resten av världen känner till, nämligen grundaren av Ikea.

Ikea är ett materiellt kulturarv som har en stor betydelse för omvärlden, speciellt för Sverige och lilla Älmhult. Vad hade Älmhult varit utan Ikea? Inte så mycket, den lilla byn hade helt enkelt varit en liten by som människor åker förbi och inte lägger märke till. Men tack vare Ikea och Ingvar så äter hela världen svenska köttbullar. Kan kulturarvet användas för regional tillväxt? Det tror jag verkligen. Ända sen företaget startades så har det blivit större med tiden som har gått. Det har blivit internationellt, det har lett till jobbmöjligheter och även ökad befolkning i det lilla samhället samt i andra städer skulle jag kunna tro.

Jag tror att många från Älmhult kan identifierar sig med Ikea, jag gör det i alla fall. Att Ikea är svenskt, det vet alla. Men tanken av att grundaren är från en liten by och han är orsaken till att fler människor känner igen Älmhult. Att just den byn är orsaken till att det materiella kulturarvet har blivit så igenkänd och internationellt, det är en speciell känsla kan jag tycka. På så sätt tror jag därför att Ikea ligger närmare hjärtat för Älmhultsbor än för resten av Sverige.

Varför ska vi ta vara på det förflutna?

Det förflutna finns alltid med oss vart vi än går oavsett tidsepok. Det är viktigt att inte glömma våra arv från det förflutna utan ta vara på det. Vi har ett behov att veta varifrån vi kommer, kanske rentav vem vi är. Vi använder oss av det förflutna, traditioner och historia för att motivera oss att tänka annorlunda. 

Men varför ska vi ens bry oss om det förflutna?

För att få kunskap, fördjupa och nyansera vår förståelse av vårt eget förflutna, förstå vad vi har gemenast och få redskap för att genomskåda hur historien används idag. Förstå vad det är att vara människa kort sagt. 

Men vad säger att vi måste ta vara på det förflutna? Varför inte blicka framåt istället?

Vad är det viktigaste argumentet för att behålla det "gamla" vid liv? 

Kort och gott, vad tycker ni? Tankar? 

Kvinnans plats

Sedan en tid tillbaka följer jag med stort intresse tidskriften Historiskan som fördjupar sig i historiska kvinnoöden. På senaste litteraturseminariet diskuterades det i min grupp om det är så att dagens normer kring kvinnligt vs. manligt har spillt över i historieskrivningen och därför visas en felaktig representation av kvinnor i historien. Ett exempel som lyftes var att under tidsreseevenemanget delades kvinnorna och männen upp och fick tilldelade "typiska" manliga respektive kvinnliga sysslor, vedhuggning och sömnad. Som det påpekades i gruppen, så var männen under 1940-talet inkallade och i militären förväntades det att man skulle kunna hålla sin uniform i gott skick och därmed kunna sy på knappar och laga mindre blessyrer. Kvinnorna under 40-talet var säkerligen lika bevandrade i konsten att hugga ved som männen.

Vid en snabb överblick av materialet i tidskriften Historiskan så framgår att det historiskt har funnits såväl kvinnliga arkitekter, både utbildade och yrkesverksamma, som fotografer, grävande journalister, professionella fotbollsspelare och kvinnliga samurajer (sk. Onna-bugeisha). Många av dessa bra mycket tidigare i historien än vad jag trodde.

Maria Sjöberg, professor i historia arbetar för närvarande med projektet Svenska kvinnor on-line, från medeltid till nutid. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon på svenska och engelska. Projektet förväntas bli klart under 2018 och syftet är att göra så att "framtida forskning att bli mindre missvisande".(Historiskan  1/2016, Intervju: Maria Sjöberg, sida 14)

Sjöberg påpekar att "den rådande könsnormen skapar normer för hur man hittar och kategoriserar företeelser." "I ett samhälle som utgår från manliga normer blir det alltså mycket svårare att se vad kvinnor har gjort."

Håller ni med Sjöberg att det skulle kunna vara så att kvinnans plats i historien inte alltid varit så undanskymd som vi idag tror utan att det är den moderna tidens, dvs. 1900-talet och framåt, historieskrivning som valt att tona ner eller plocka bort kvinnors plats i berättelsen?

Säger detta mer om vår samtid än vår dåtid?

Stickande förtidsgubbar och slöjdande förtidstanter

De är överallt, och visar stolt upp deras handgjorda alster. På mässor, i Instagramflödet, i gatubilden. Stöjd är stort och hemslöjd är en utbredd hobby idag. Kanske har det varit så jämt, utan nedgång i intresseutövare, men genom sociala medier är det synligt som aldrig förr och idag är medelåldern lägre än mångas föreställningar om den typiska hemslöjdsutövaren. Syftet med slöjdandet är varierat och är allt ifrån politiskt till personligt. 

Förra veckans avsnitt av kulturprogrammet Kobra behandlade just ämnet hemslöjd och vid deras närmare titt på fenomenet radades en mängd ämnen upp som vi på Kulturarvsprogrammet brukar behandla. Exempel på dessa är kulturyttringar för kommunikation, bruket av traditioner för politiskt syfte, gemenskap och meningsskapande, och behovet av att förankra jaget i historien.  

Kanske är det också en motaktion på dagens slit och släng-samhälle och ett behov av att skapa något som blir till ett fysiskt ting när mycket vi gör endast existerar via en skärm. 

Kring loppislådorna har jag flera gånger hört suckande damer beklaga sig över knypplade dukar och broderade lakan som förspilld kvinnokraft när det nästintill skänkes bort. Till dessa damers tröst kanske trenden kommer att få fler att uppskatta dessa alster och att föra hantverkstraditionerna vidare.    

Kobras avsnitt finns att se på SVT Play.

http://www.svtplay.se/video/7774514/kobra/kobra-avsnitt-5-4