Titeln på detta blogginlägg syftar
till en intressant bok som jag av en slump hittade och lånade på
biblioteket. Boken består av kapitel med olika författare där de
på olika sätt bland annat kritiserar den rådande kulturmiljölagens
upplägg vad gäller bevarande och efterlevnad av kulturarv. I
texterna debatteras det också mycket om skillnaderna och
förhållningssätten mellan nationella och internationella kulturarv
respektive materiella och immateriella.
Boken fokuserar främst på konst och
antikviteter då det är författarnas huvudområden men jag tycker
ändå att de tar upp väldigt intressanta frågor gällande
kulturarv generellt. Till exempel är frågan om förvaltandet en het
debatt.
Vad är bäst - Statligt/kommunalt
eller privat ägande/skötsel av kulturarv?
Jag tycker nog både och här även om
jag i de flesta fall är mer för kommunalt ägande. Här finns det
nog ändå många privata aktörer som man kan ta hjälp av vad gäller sponsring och pengar. I många fall får man ju tyvärr avslag av kommunen om det gäller ekonomiskt stöd.
Vidare märker jag i texterna (utan att
ha läst allt) att många tycker att kulturmiljölagen (1988:950)
borde ses över och göras om eftersom den är utdaterad på ett
antal punkter.
Jag tycker att kulturarv i många fall
misskötts och att man ser ner på vissa jämfört med andra just för
att de kanske inte har lika hög status. Helt klart borde
förvaltningen bli bättre och lagarna ses över i framtiden så att
våra efterlevande kan njuta av det som vi tar för givet nu.
Ska tillägga att boken utkom förra
året så det är fortfarande ganska aktuella och relevanta texter som tas
upp, för den som undrar.
Det är jättesvårt att avgöra om kulturarv ska förvaltas och vårdas av staten eller privata aktörer. Jag tror att det finns för -och nackdelar med båda. Med statlig skötsel så kommer helt säkert vissa kulturarv att väljas ut på grund av deras status. Allmänheten kan säkert ifrågasätta om pengar läggs på mindre och lokala kulturarv som endast en liten del av befolkningen har en relation till, så då är det "säkrare" att bevara nationella kulturarv (alltså de mer kända). Privata aktörer kan i större mån välja ut kulturarv av personligt intresse vilket ger de mindre kända kulturarven en chans till bevarande. Men jag tror också att statligt skötta kulturarv har större möjlighet att kommuniceras och nå ut till allmänheten och kanske får också skattebetalarna liiiite mer att säga angående vilka kulturarv som bevaras samt hur de bevaras? En privat kulturarvsansvarig kan troligen välja att begränsa allmänhetens tillgång till kulturarvet i fråga. Det tror jag kommer att skapa konflikter och frågor kring allas rätt till historien och kulturen.
SvaraRadera