torsdag 28 mars 2013

Att leva, att åldras och dö för att sedan glömmas bort, precis som La Strada.



Platser är som människor, de har sina livscykler. De föds, lever, åldras och om de inte underhålls och förvaltas, för att sedan lämnas över generation till generation, kan de också dö för att falla in glömskans brus.

För några dagar sedan satt jag och sorterade bland mina gamla bilder och fann en bildserie från en plats som jag av fascination har besökt mer än en gång, dock var det några år sedan men känslan för plasten har knappats svalnat. Jag gjorde en sökning över plasten på ”nätet” och hittade här ett par artiklar som väckte ytterligare intresse och jag tycker att ett delgivande av denna plats skulle vara ett passande ämne att snacka om i kulturmiljösyfte. http://www.sydsvenskan.se/lund/la-strada-kan-tvangsrivashttp://www.skanskan.se/article/20130109/LUND/71099993/-/lund-koper-la-strada




Längst med den gamla E22:an precis utanför Lund ligger just denna övergivna plats. En stor fastighet med bland annat en byggnad av rött tegel som för ungefär hundra år sedan var en skola men som under det glada 50-talet blev den populära dansrestaurangen La Strada. Men något hände, idag är både mat och dans på Odarslövsvägen ett minne blott, La Strada är idag inget annat än ren misär.  Alla hustes fönster är urblåsta, dörrar är inslagna och väggarna är fulla av ”taggar” och klotter och tomten tycks ha förvandlats till en deponeringsplats. 


Hur kommer det sig att en plats som legat så pass i rampljuset plötsligt hamnar i skuggan där solen aldrig lyser? I detta fall låg orsaken i att man drog om fartleden som dessförinnan var huvudinfarten in till norra Lund. Innan låg Dansrestaurangen i perfekt anslutning till en väg där många människor ständigt passerade och stannade till. Men i och med att en ny snabbare väg byggdes, tömdes också den gamla E22:an på trafik vilket i sin tur ledde till att La Strada inte längre var ett alternativ för resande folk att stanna till på. La Strada hamnade i skugga för att sedan gå under, med sina glansdagar, som den blomstrande Dansrestaurangen, bakom sig.        


När jag gick omkring där bland glassplittret och tittade på dessa spår av mänsklig frustration och olycka, samtidigt som jag lyssnade på ekot av tomhet tänkte jag att, detta är en glömskans plats för de glömda.  



Det är uppenbart att La Strada försvann i distraktion för allmänheten vilket till slut tvingade ägarna/ägaren (?) att låsa dörrarna och gå för att inte komma tillbaka och öppna dem igen. Men när jag gick där var det klart att jag inte är den enda som besökt platsen efter stängning.  Folk vet om att platsen står och gapar tom och att ingen kommer komma att säga till den som går dit och gör övertramp.  I alla fall inte under den tiden som jag var där. Men det som också är intressant är att samtidigt som byggnaderna står under förfall och ingen tycks bry sig mindre vill Lunds kommun, om de inte redan gjort det, kulturminnesmärka platsen. Hur funkar det egentligen? Varför nu, när plasten är i sitt absolut sämsta skick? Kommer en kulturminnesmärkning att påverka platsens framtid? Kommer La Strada att åter väckas till liv efter sin bortgång, vad tror ni? 
    

8 kommentarer:

  1. Sånt där är ju jättespännande! Det finns ett par böcker om liknande miljöer, "Svenska Ödehus I-II". Vad K-märkning beträffar så lär den tyvärr inte göra någon större nytta så länge fastighetsägaren är ovillig att underhålla stället. Enda sättet att bevara byggnader långsiktigt är att se till att det pågår verksamhet i dem så att folk bryr sig om att hålla dem i skick. Vänta bara tills den första svenska medeltidskyrkan rasar ihop på grund av vanvård...

    SvaraRadera
  2. Väldigt vackert... Hade varit så fint om engagemang och pengar ledde till en ny, 50-tals inspererad dansbana och restaurang. Att byggnaden användes.

    SvaraRadera
  3. Eller en revival för vad det nu var de hade för sig i kåken på 1910-talet!

    SvaraRadera
  4. Skälet till att man emellanåt försöker bevara ställen såsom La Strada, som är på ruinens brant, är helt enkelt för vinstgivande syften. Man vill locka fler invånare till kommunen genom att ha en kulturminnesmärkt byggnad på området.

    Dock så anser jag att det på en del ställen saknas ambition och/eller medel till att ge en byggnad en sådan bemärkning. För La Stradas del så tror jag att den kommer att stå lika tom vare sig den blir klassificerad som kulturminneslämning eller inte, ty när vissa politiska ambitioner framhävs så stannar de på skrivbordet istället för att komma ut verkligheten.

    SvaraRadera
  5. Jag är till läggningen nostalgisk, gärna över saker som jag inte upplevt själv utan bara föreställer mig - som La Strada - och tycker det är hemskt när saker förfaller. Samtidigt så kan jag tycka att det är det som är tjusningen också, förfallet, glömskan och allt det. Det är lite som en snyftare på TV, man blir ledsen men tittar ändå. Och kanske är det så att förfallet behövs för att man ska inse att det är värt att bevara, man saknar inte något förrän det är borta.

    SvaraRadera
  6. Jag tror inte att detta är något som man rädda om det inte någon som kommer och vill göra det till bostäder eller föreningshus. Det finns ett uttrycket som säger "du död längre än vad du är vid liv" och jag kan inte se en framtid för det huset.

    SvaraRadera
  7. Det kan inte jag heller. Vill man blott använda en byggnad för att locka till sig vinster via människors utbetalningar så kommer den inte vara till gagn för något eller någon. Skall man göra om det till bostäder eller föreningshus så krävs kapital och ambition, ting som är obefintliga på vissa ställen.

    SvaraRadera
  8. Precis som en del andra säger så ser inte jag heller att någon skulle "rädda" La Strada. Huset har förmodligen haft sina glansdagar och de kommer nog tyvärr aldrig komma igen.

    SvaraRadera