Varför är jag skeptisk?

Captain Corso visar utmärkt prov på mod och kritiskt tänkande och sätter strålkastaren på vad jag har för mig utanför föreläsningssalen. Därmed har kaptenen identifierat en grundkonflikt inbyggd i kursen. Kursplanen och litteraturlistan är metaarkeologiska och postmodernistiska. Jag, som kallats in som huvudlärare efter att dessa dokument fastslagits, är känd för polemiska attacker på metaarkeologi och postmodernism. Men jag är också känd som en effektiv kulturmiljökommunikatör i olika media.

Kaptenen skriver:

Historisk information presenteras oftast av just fackmän för att vara en stadig byggsten till ett kontrollerat kollektivt minne

Nej, endast postmodernistiska kulturkritiker anser att historisk information är byggstenar till ett kontrollerat kollektivt minne. Fackfolk presenterar historisk information som de anser vara korrekt i syfte att upplysa den intresserade allmänheten. Ytterst få av oss försöker därmed sprida politisk propaganda eller lögner. Vi är som forskare ute efter att ta reda på hur det egentligen var förr, och som förmedlare vill vi sprida den kunskapen.

Och kaptenen fortsätter:

Dänikens bok ligger till grund för en temapark i planeringsstadiet

Nej, Dänikens Mystery Park i Interlaken öppnade 2003 och stängde 2006 på grund av klena besökssiffror. I maj 2009 öppnade parken på nytt under namnet Jungfrau Park, utan Däniken-tema.

Kaptenen frågar:

Är det egentligen någon skillnad på fackmannen som i sin tur försöker motbevisa crazy?

Skillnaden ligger i metoderna: källkritik, Ockhams rakkniv, noggrann datainsamling, dialog med tidigare och pågående forskning. Och man måste inte vara fackperson i betydelsen heltidsarbetande för att bidra med bra grejor till forskningsprocessen. Sveriges två bästa hällristningsinventerare är t.ex. en kommuningenjör och en rörmokare som båda blivit hedersdoktorer i arkeologi på äldre dagar, den senare på LNU.

Och kaptenen avslutar med fler frågor:

framför allt, varför är man skeptisk?... Häller man inte sprit på elden genom att försöka bevisa/motbevisa crazy? Är det en bevisning/motbevisning man är ute efter, eller är det att informera andra om att det fars med osanningar? Tyder en uttalad skepticism på att man har tagit det hela personligt och vill försvara sig, sin utbildning, sitt yrke? Varför bry sig om vad andra tycker och tror om man vet att dom har fel?

Jag är aktiv skeptiker därför att jag verkligen bryr mig om vetenskapliga frågor och vetenskaplig debatt. Frågan hur folk med avvikande tolkningar kommer att reagera när jag bemöter deras påståenden är oviktig för mig. Det handlar inte om bevisning utan om att använda det fria ordet för att sprida kunskap i offentligheten om rådande forskningskonsensus. Min utbildning och mitt yrke är inte hotade av att folk har avvikande åsikter. Men jag hävdar tolkningsföreträde i kraft av hur mycket arbete jag och kollegorna har lagt ner på att förstå hur vissa saker hänger ihop. Och jag tycker det är bättre att medieutrymmet fylls av riktig forskning, inte avvikande teorier. Jag bryr mig om att bemöta andras påståenden därför att det är genom debatt som forskningen uppnår konsensus om hur världen är (och har varit) beskaffad. Och därför att allmänheten som finansierar forskningen har rätt att ta del av resultaten. Om forskningens resultat aldrig kommer folk till godo så tröttnar de förr eller senare på att betala.