måndag 11 april 2016

Att låta kulturarv resa framåt i tiden


När jag ser dessa ord av Gustaf Fröding så läser jag dem inte, jag sjunger dem. Det gör säkert många av er också till melodin skapad av Mando Diao.
Vi har diskuterat tidsresor en hel del. Vi har diskuterat hur man på bästa sätt kan packa ner sitt moderna liv och resa tillbaka i tiden för att uppleva historien, kulturen och kulturarvet så som det var då. Det är absolut ett spännande sätt att inbjuda fler att ta del av historia och kulturarv genom att locka med en upplevelse. Men jag har funderat på om det i vissa fall kan vara effektivare att låta kulturarvet istället resa in i framtiden. Ett exempel är just skivan Infruset av Mando Diao där de satt melodi till dikter och verser av Gustav Fröding. De har tagit ett kulturarv och lyckats få det att resa in i nutiden och på så vis väckt ett intresse för Fröding hos individer som troligen inte skulle ha kommit i kontakt med hans verk annars.
Andra exempel kan hittas inom tv – och filmindustrin. I filmen Romeo + Juliet från 1996 med bland andra Leonardo DiCaprio och Claire Danes så har man tagit Shakespeares klassiska verk och förflyttat allt in i ett modernt samhälle. I den filmen har man valt att behålla dramats originaldialog vilket påminner tittaren om vilket kulturarv det egentligen är de tar del av. Trots det gamla språkbruket så kan tittaren känna igen sig tack vara de moderna omgivningarna. I BBC’s serie Sherlock med bland andra Benedict Cumberbatch och Martin Freeman har man tagit allas vår Sherlock Holmes som skapades av sir Arthur Conan Doyle och låter honom lösa mysterier i ett nutida London. Holmes och hans sidekick  Watson har på så sätt gjort en tidsresa cirka 140 år framåt i tiden.
Det finns oändligt många fler exempel som dessa. Vissa är fantastiska och andra är katastrofer men jag tycker att det är ett väldigt intressant sätt att kommunicera kulturarv på. Jag tycker själv att det kan ge en mjukstart in i ett kulturarv, det kan väcka ett intresse som leder till att man själv tar reda på mer om originalet. Jag tror att det kan introducera kulturarv för personer som annars känner att kulturarv bara är tråkiga gamla saker som man blir påtvingad att läsa i skolan. Att sätta det i ett sammanhäng där man känner igen sig ger en viss trygghet i att våga sig på det. När vi upplever kulturarv genom att själva resa tillbaka i tiden måste vi lämna det trygga bakom oss men om vi låter kulturarvet resa framåt i tiden så kan vi ta del av det i ett sammanhang där vi fortfarande kan känna att vi i alla fall delvis är på säker mark.



2 kommentarer:

  1. Väldigt intressant skrivet. Jag tror att att detta sätt att lära på är något som våra skolor borde använda mer. När jag var liten fanns en film som heter Prinsen av Egypten. Den ger en mindre religiös tolkning av kristna historien om Moses. Jag fick även se denna film i skolan eftersom vi just då studerade religion.

    SvaraRadera
  2. Jag håller med Kim här att skolundervisningen skulle kunna använda dessa nutida/publikfriande alster för att skapa en "mjukstart" in i kulturarvet, som Sofia skriver. Ett pedagogiskt grepp hade här kunna vara att låta eleverna jämföra de olika alstren och analysera dessa utefter just hur verken påverkats över tid.

    När "kulturarv bara är tråkiga gamla saker som man blir påtvingad att läsa i skolan" tror jag att vi som samhälle tappar något av samhörigheten mellan människor såväl dåtida som samtida.

    SvaraRadera