Städa undan obekväma kulturarv

Mellan år 2009 och 2015 bodde jag i en söderförort till Stockholm som heter Hökarängen. Vår närmaste granne Janne var utöver mycket annat även alkoholist och på våningsplanet under oss fanns en verksamhet för gratisfrukost dit hemlösa och utsatta människor kom för att umgås och äta tillsammans. Janne berättade att han bott i Hökarängen i hela sitt liv, att det varit ett stökigt område dit folk knappt vågat åka och som i folkmun kallades för Krökarängen. Många av de som bodde i det forna Krökarängen stannade på platsen och växte upp, inte sällan med missbruksproblematik. Som den utböling jag själv var på platsen uppmärksammade jag en påtaglig gemenskap den äldre, utsatta generationen emellan. Jag såg dem ofta spelade boule tillsammans eller sitta på torget i stora gäng. Det var utan tvekan deras hem, deras Hökarängen. 

Efter några år inleddes projektet Hållbara Hökarängen av Stockholmshem, vilka äger de flesta hyresfastigheterna i Hökarängen. Projektet startades för att sprida kunskap och gemenskap genom hållbarhetsfrågor och att göra Hökarängen till en trevligare plats att bo på. Jag deltog själv i planeringen av en gemensam odling och några goda vänner till oss fick hem en minikompost att ha under diskbänken. I samma veva sänktes lokalhyrorna avsevärt för framförallt ateljé- och konstnärlig verksamhet, men också för småskalig butiksverksamhet i form av bland annat ett surdegsbageri och ett ekologiskt kafé. Alla verksamheter fick sig en gammeldags neonskylt tilldelad. En dag när jag gick förbi boulbanan var en grävmaskin i full färd med att gräva bort den. Torget möblerades om, och där anordnades loppisdagar och anlades en skridskobana av plast för barnen.

Efter ett tag tyckte jag mig tydligt se hur hökarängsborna utbyttes från det äldre klientelet till unga hippa barnfamiljer. Hökarängen genomgick i mina ögon en tydlig gentrifiering. Jag har ingen aning om gentrifiering överhuvudtaget låg i Stockholmshem intention om ett hållbart Hökarängen, men min upplevelse av resultatet, genomtänkt så här i efterhand, var sådan. Jag tänkte inte så mycket på konsekvenserna just då och jag deltog med glädje i aktiviteterna som erbjöds och jag upplevde att Hökarängen blev en trevligare plats att vistas på. 

För att knyta an till kursens innehåll så tänker jag att Stockholmshem inte var intresserade av att förmedla och kommunicera platsens historia och kulturarv utan tvärtom ge området en helt ny och annan framtoning. Hökarängen blev en trevlig plats för barnfamiljer, men gav inte lika mycket plats till de som bodde där från början. Vad tycker ni, är det okej att städa bort obekväma kulturarv, som i sådana här fall går på två ben? 

Fokuspunkt södra Öland

Det finns två alternativ när man kört över ölandsbron, att svänga norr ut eller att svänga söder ut. Norra Öland bjuder på kritvita sandstränder, fornlämningar och säsongsshopping. Hela familjers behov kan tillfredsställas när det går att bada, konsumera kultur och gå på outlet inom radien av ett par hundra meter. Målgrupperna för dessa aktiviteter är flera, för att inte säga de flesta. Södra Öland utgör med sin mer rofyllda framtoning i många avseenden en motpol till norra Ölands sommarkommers. Turisterna som väljer att åka söder ut är antagligen ute efter något annat än det norra delen har att erbjuda.

Som de flesta vet har UNESCO utsett södra Ölands odlingslandskap till världsarv. För att behålla utnämningen behöver bland annat platsen bevaras och den bör vara tillgänglig för allmänheten eftersom den ses som en angelägenhet för hela mänskligheten. Världsarvet på södra Öland består av en markareal präglad av långtgående jordbrukstraditioner och är unikt i sitt slag. Det ligger där tillgängligt på sitt vis, det är bara att stiga rakt in i det. I grova drag skulle kraven som föreligger en fortsatt världsarvsutmärkelse tillgodoses med ett par informativa skyltar och gynnsamma förhållanden för bönderna att fortsätta bruka marken. 

När södra Ölands världsarvssamordnare i höstas besökte vår kulturarvsklass berättade hon om svårigheterna i att kommunicera världsarvet till besökarna för att hitta ett sätt att konkurrera om turisterna med norra Öland. Jag fick intrycket att uppdraget handlar lika mycket om ett regionalt utvecklingsarbete som ett arbete med världsarvet i sig. Visst går det hand i hand, attraktivt kommunicerad kultur kan bidra till regional utveckling och regional utveckling kan pumpa in pengar i kulturbevarande och utvecklande insatser. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det som verkligen betyder något för odlingslandskapets fortlevnad är bönderna. Bönderna behöver kanske inte främst fler turister, utan ändrade politiska förutsättningar för att kunna bedriva småskalig kött- och mjölkproduktion, eftersom det är grunden till att det agrara landskapets utformning ska kunna bevaras.  

En världsarvssamordnare kan inte ändra på nationella politiska beslut, men kanske inte heller lyckas genomföra ett regionalt uppsving som en direkt följd av att platsen utsetts till världsarv. Att världsarvet ska vara nyckeln till regional utveckling kanske tar fokus från andra kvalitéer och potentialer som södra Öland besitter. Slaget om turisterna har hittills varit svårvunnet, så varför inte satsa på regional utveckling genom lokalbefolkningen istället och låta världsarvet vara en genom bönderna välskött och tillgänglig inramning för framtida projekt? Kanske hittar nyinflyttare och turister till södra Öland därefter.  

"Ryssen": ett kulturarv i behov av förändring (återknytning)

(Jag kunde inte se hur man kunde lägga upp bilder via kommentarsfältet, så jag lägger upp bild och kommentar här. Det skall också tilläggas till Ludvig att den är ser jag icke som mitt tredje och sista inlägg, utan som en fortsättning på min första om "ryssen".)

Jag tror säkert att många ser "rysskräcken" som en relik från förr, då hela världens existens kunde sluta under kalla krigets dagar, men se på urklippet jag lagt upp här som är från Barometerns utrikesdel fredagen 18 mars. Artikeln tar för övrigt halva sidan där det står:

 "Säpo: Ryskt spionage är väldigt oroande
- Ryssland är fortfarande det land som spionerar mest på Sverige, konstaterar Säpo
- Och hotbilden har breddats..."

Rysskräcken är fortfarande ett levande bevis hos oss som en del av vårt kulturarv. Ord som "det ryska hotet" tas just upp i artikeln i den gula markeringen, en gammal retorik som fortfarande är mer än aktuellt. Det blir extra tydligt när man målar upp som på bilden "lilla" Sverige gentemot "stora och farliga" Ryssland, som dessutom vill jag tillägga har fått en mycket tydlig röd färg på sig (jag säger inget mer om just den saken). Därtill har de lagt fram tre obskyra och skuggiga figurer, som troligen representerar ryssar som spionerar på den svenska staten; några vi inte kan lita...

Industriarv och modern konst

Min hemort, Avesta, är en bruksort som byggts upp kring industrier. Industrier där skiftarbetare har stämplat in och ut i generationer. En av de större industrierna och med längst historia är järnverket. I Koppardalen i Avesta finns brukshistoria med anor från 1600-talet och än idag finns lokaler kvar från den industri som bedrevs där från 1800-talet. Idag ligger Avesta Jernverk inte längre i Koppardalen men de äldre lokalerna finns alltså kvar. Dessa lokaler stor dock inte tomma och förfaller, utan man har valt att nyttja dem för bland annat konstutställningar och museum som kallas "Verket" och "Avesta Art". Jag tycker att Verket är ett bra exempel för några av de frågor som togs upp under dagens föreläsning (Kulturarvets Regionala Betydelse, 14/3-16), speciellt eftersom att gamla industrier nämndes. Bland annat tycker jag att det är intressant att titta på hur de lyckas visa upp Avestas industriarv, kulturarv, i kombination med ny kultur i form av till exempel modern konst. För i dessa lokaler går man runt bland masugnar och krossverk och kollar på nyskapad konst av både lokala och internationella konstnärer. Är detta ett bra sätt att lyfta det lokala kulturarvet, eller hamnar det på något sätt i skymundan när det kombineras med modern kultur? Kan man anse att kulturarvet missbrukas när det visas upp i sammanhang som egentligen inte alls har något med dess egentliga historia att göra? Personligen tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att låta människor få ta del av både historien och nutiden, samt ett sätt att bevara istället för att lokalerna ska falla i glömska.
En annan fråga som togs upp under föreläsningen var "är det något som inte är ett kulturarv?". En otroligt svår fråga att svara på och jag tror att vi kan fråga 100 olika personer och få 100 olika svar. Men en frågeställning kring detta som jag tycker är intressant, just med Verket som exempel, är om något i alla fall kan vara lite mindre kulturarv beroende på i vilket sammanhang det sätts. De gamla industrilokalerna kan nog de flesta hålla med om är ett kulturarv. Den moderna konsten kan absolut också ses som ett kulturarv. Men vad händer när vi kombinerar dessa? Gör de äldre omgivningarna och den historia som finns i Koppardalen att vi just där och då får känslan av att den moderna konsten inte får samma roll som just kulturarv eftersom att man lätt kan jämföra den med kulturarvet man befinner sig i? En svår fråga! De skarpa kontrasterna som uppstår där mellan gammalt och nytt kan kanske bidrar till hur vi definierar kulturarv samt till hur vi drar gränsen mellan vad som "bara" är kultur och vad som är kulturarv. Vad tror ni?
Kika gärna in på Verkets hemsida och läs mer dess historia och vad de gör: http://verket.se/
 

Verket i Avesta

Bibliotekens roll som kulturarv

Vilken betydelse har biblioteken i dagens samhälle? Hur ska dess funktion se ut i framtiden?
Ska det vara ett kulturcenter, ett socialt center eller ett informationscenter?

Detta är exempel på frågor som jag stött på under min utbildnings gång till bibliotekarie och som jag följt som debattämne både inom och utanför utbildningens sfär de senaste året. Framförallt har debatten om bibliotekens betydelse blossat upp mer och mer p g a utav att Kungliga biblioteket i Sverige har börjat arbeta på en nationell biblioteksstrategi som man har fått i uppdrag av regeringen att genomföra.

Man benämner ofta biblioteken som ett av få rum i samhället där alla kan känna sig välkomna oavsett vilken sorts person du är. Biblioteken har olika roller och finns i olika format och dessutom så omvandlas fler och fler, där bevarandet av fysiska böcker inte längre är den viktigaste frågan. Istället är frågan om digitalisering och informationsförmedling exempel på ämnen som mer och mer styr utvecklingen av biblioteken.

Vi som studenter uppskattar väldigt mycket universitetsbibliotekens utbud av både böcker och databaser och dessa är också mer mottagliga för modernisering än exempelvis folkbiblioteken där flera behov ska kunna uppfyllas.
Många är rädda för att exempelvis anrika stadsbibliotek håller på att förvandlas till en slags ungdomsgård eller café där tysta sittplatser av litteraturläsning mer och mer blir en raritet. Anrik litteratur får flytta på sig för att istället ge plats åt andra behov.

Är biblioteken ett kulturarv som vi ska hjälpas åt att bevara?
Det tycker jag absolut men frågan är långt kan man gå och det gäller att hitta en balans där bokförvaringen, mötesplatsen och digitaliseringen kan fungera tillsammans.

Kulturkanon: fel väg att gå?

Det här inlägget är delvist inspirerad av tidigare diskussioner kring kulturarv på bloggen, men också ifrån kursen i höstas om dansk kulturkanon, där vi fick lära oss att Danmark sedan år 2006 har klassificerat olika kulturella ting som "dansk kanon" i det danska kulturarvet. Detta för att lyfta fram det viktigaste och det bästa av Danmarks identitet under historien och visa upp "danskheten" på ett globalt perspektiv. En anledning till detta var att mer effektivt interagera in invandrare till det danska samhället, genom att göra Danmarks historia till deras egna. På detta sätt stärks den danska enigheten bland befolkningen och stabilitet blir enklare att uppnå i samhället.

Även om tanken är i sin rätt legitimt, vill jag nu som då ifrågasätta det danska tillvägagångssättet av kulturarvet. Vad innebär att kanonisera "rätt" kultur och "rätt" kulturarv? Är det rätt av staten att peka ut vad som är "rätt" och "fel" kulturarv? Vad händer med alla andra ting som inte kom med i listan? Blir det ej värda att uppmärksamma och ta till sig som sitt kulturarv?

Själv anser jag att utifrån dagens samhälle med dess mångfald, bör man inte lägga fram ens nationella kulturarv som kanon. Istället tycker jag man bör värna kulturarv i form av pluralistiskt perspektiv där allas kulturarv oavsett härkomst kan ta lika stor plats på scenen och därmed anamma den demokratiska andan om jämlikhet, istället för en traditionalistisk, nationalistisk och en aningen (enligt mig) ålderdomlig inspiration. Detta eftersom det är idag så gott som omöjligt att undvika ett mångkulturellt samhälle och försöka ignorera det är en hopplös idé.

/Kristoffer Schygge

Digitalt friluftsmuseum

En liten blänkare bara, apropå sådant som vi berört i kursen. Kolla denna länk! /Ludvig

Kulturarv, bevara eller använda?

Det jag funderar på är mer generellt hur kulturarv definieras, hur man ser på kulturarv ur en mer vardaglig syn? Tycker folket att det låter som något gammalt och tråkigt?

Vem definierar kulturarv? Är det minnen, tryggheten, medvetenhet eller kunskap?

Vad skulle hända om vi inte bevarade kulturarven och att dessa skulle försvinna? Vad händer med vår historia då, med den kommande generationen? Kan detta skapa minnesförluster? Klarar vi ens oss utan kultarvet?

Också att vi tänker på hur vi, denna generationen, vill kunna bevara kulturarven till framtida generationer och sedan lämna över till dem, de kanske inte alls väljer att bevara ett kulturarv.

Kulturarv kommer att försvinna med tiden, inget vi kan göra åt. Det kan bero på väder, människans påverkan eller att vi förnekar kulturarvet och vill glömma. Men för att kunna bevara kanske man kan tänka på att använda istället? Använda de materiella och immateriella kulturarvet för att kunna visa historian bättre.

Vad tycker ni? Bevara eller använda kulturarven? Hur ska man gå tillväga för att använda mer?  

Vem äger mitt minne ?

Under helgen valde jag att titta på dokumentären ”Frederick the Great and the enigma och Prussia”. Dokumentären handlade om Frederick II den store av Preussen liv från vaggan till graven. Dokumentären berättar om Fredericks den stores militära karriär och han militära expansion Preussen samtidigt som Frederick den store var den upplysta despoten som styrde enligt upplysningstankarna. Under Frederick den stores styre tilläts begränsad yttrande frihet, tortyr förbjöds samt byggandet en katolsk katedral i det protestantiska kungadömet Preussen som en symbol av religiös tolerans.

Dock är den mest intressanta biten för mig kommer i slutet av dokumentären. Det inleds med att dokumentären berättar för oss att Frederick den store är för många unga tyska en okänd historisk figur. Anledningen till detta är för att Frederick den store användes av Hitler för att legitimera det nazistiska styret genom att etablera ett samband mellan Hitler och Frederick den store samt mellan Hitlers tredje rike och Frederick den stores kungadöme.

När andra världskriget slutade bestämde sig de allierade att förstöra det Preussiska kulturarvet och minnet av Frederick den store eftersom de allierade ansåg att det var orsaken till första och andra världskriget samt Hitlers militära ambitioner. Fast 1980 kom Frederick den store tillbaka när den Östtyska regeringen valde att resa en staty av Frederick II i deras del av Berlin. Anledningen till att den Östtyska regeringen valde att resa statyn var för att ta över tolkningsföreträdet från nazisterna. I den östtyska tolkningen av Frederick den store framställde man Frederick den store som en socialistisk hjältekung som styrde med folket i åtanke.

Den frågan som jag vill ställa till er är hur man hanterar ett kulturarv som har en negativ koppling. Ifrån Frederick den store kan man urskilja två metoder för hur man kan hantera en negativ koppling. Man följa förnekelse metoden där man väljer att förneka ett kulturarv som de allierade valde att göra. Den andra metoden är omtolkningsmetoden där man som Östtyskarna valde att göra dvs att omfamna det negativa kulturarvet och ge det en annan tolkning.

Ett annat exempel på omtolkningsmetoden är vikingatiden och dess användning av nynazistiska grupper. Foteviken vikingareservat är en organisation som har motarbetat denna kopplingen. Detta har dem gjort genom att skriva ett uttalande där de fördömer den nynazistiska tolkningen av vikingatiden och att de vädjar om alla lika värde. Foteviken vikingareservat har även tagit på sig en lärande roll i det lokala samhället för yngre individer som har hamnat i nynazistiska kretsar där personalen genom diskussion med de yngre individer diskuterar värderingar och informerar de yngre individerna om hur vikingasymboler inte har en nazistisk koppling. (Petersson, 2002, 86 - 87)

Vad tycker ni andra vi ska göra ? Ska vi överge ett kulturarv för dess negativa kopplingar och låta det falla bort i glömska ? Eller ska vi ta tillbaka kulturarvet och låta de negativa hänga med oss i framtiden ?

Källor 

BBC 4, 2010, Frederick the Great and the enigma of Prussia. https://www.youtube.com/watch?v=nuI2zPyouiA, (Hämtad 2016-03-07 )

Bodil Petersson, I Aronsson, Peter & Larsson, Erika (red). (2002). Konsten att lära och vilja att uppleva: Historiebruk och upplevelse pedagogik vid fotviken, medeltidsveckan och jamtli, Växjö universitetet: Centrum för kulturforskning, Rapport 2000:1. S 81 - 94

Kulturfestival

Visst låter det trevligt med en kulturfestival? Musikuppträdanden och teater på kvällarna. Barnen åker karuseller medan de vuxna tar del av den traditionella maten från Eritrea. Den eritreanska kulturfestivalen sker en gång om året utanför Stockholm. Där eritreaner från hela Sverige och våra grannländer samlas för att del av kulturen och miljön. Det är ett sätt för de att kommunicera och prata om deras kulturarv och varför det är så speciellt för just dem.

Men media har en annan syn på festivalen. Den har väckt mycket kritik hos många eftersom festivalen anses har kopplingar till den eritreanska regeringen som bland annat har kritiserats för hur de behandlar invånarna i Eritrea.

Används då kulturmiljön för propaganda, för att kunna göra en ekonomisk vinst till landet? Eller kan man påstå att festivalen är ett sätt för människor att kommunicera och föras in i en gemenskap? För mig blir det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel i den här situationen. Man vill ju inte tänka det värsta om det landet som man har rötter från.

Personligen tycker jag att festivaler överlag kan vara ett bra sätt att få människor att kommunicera. Jag har själv varit på festivalen ett antal gånger och av egen erfarenhet kan jag säga att jag inte riktigt har samma uppfattning som media har av Eritrea och deras bild på kulturfestivalen. Men det väcker absolut tankar för mig över vad som egentligen är målet för de som anordnar festivalen.

Man kan ju inte veta allt

Efter en föreläsning med Bodil Peterson som handlade om hur både museum och privatpersoner använder sig av antingen historiska platser eller rekonstruktioner av historiska byggnader. Detta för att genom tidsresor och guidade turer ge en pedagogisk bild av historien som alla kan förstå.

Det finns självklart en baksida av denna arbetsmetod, säkra bevis. Ibland finner arkeologer vid utgrävningar något som inte kan förklaras. Detta kan bero på att fyndet är så förstört efter århundraden under mark. Det som då händer är att man får chansa på vad detta kan ha haft för betydelse för människorna i byn, staden eller borgen.

Det jag funderar över är om det är en "okej" lösning på problemet eller ska man som guide eller pedagog strunta i osäkra fakta?
Problemet som jag ser är att om det finns luckor i historien under en tidsresa ( reser bakåt i tiden oftast med skolbarn med syfte att lära barnen om historien). Kommer inte hela konceptet att försvinna  om man tar med enbart säker fakta?

Detta går sedan över till en andra fråga. Har man som privatperson (utan akademisk utbildning) rätt att köra egna guidningar på kulturella platser t.ex bredvid sitt hus?

"Ryssen": ett kulturarv i behov av förändring

"Vit skit faller, vintern är här
Det är nåt fel på snön
Kan det vara ryssen som inte bara står
På andra sidan Östersjön"

Så börjar Ola Magnells låt "Fan på väggen" från 1984. De två sista radtexterna väcker mitt intresse både vad det kan tolkas som, men också hur relevant de orden fortfarande kan gälla för Sverige. Om vi backar tillbaka till vår skoltid, vad fick vi som elever lära oss om Ryssland under historia-och samhällslektionerna? Med stor sannolikhet fick man lära sig att "ryssen" var en stor motståndare och fiende under flera år under den svenska stormaktstiden, men också att "ryssen" tog stora delar av vårt rike som Baltikum och Finland till sig själva. Synen på "ryssen" som det stora hotet "på andra sidan Östersjön" försvann knappast när man gick in på 1900-talets historia med andra världskriget och kalla kriget i fokus. Om något, blev Ryssland ett ännu större hot för världen, både för sin marxist-leninistiska ideologi, men också för dess militära och nukleära supermaktsposition. Fortfarande finns det en oro om "ryssen", speciellt med dess nyliga annektering av Krimhalvön och dess eventuella inblandning i Ukraina.

Detta har lett till ett samtycke av vår gamla synsätt på vår stora granne i öst, som ett ständigt hot och oroskälla för vår säkerhet. Denna del av vårt "kulturarv" måste förändras i framtiden. Som Birgitta Gustafsson beskriver i sitt verk "Att sätta sig själv på spel – Om språk och motspråk i pedagogisk praktik", finns det två olika paradigmen som används inom pedagogiken. Den första är det bekräftande, som i sitt syfte ligger i att förenkla och förstärka kulturarv. Det andra kallas för det utmanande paradigmet som till skillnad från det förstnämnda, fokuserar kring att förändra och försvåra vår syn på kulturarvet. Jag anser att det är den väl inrotade "ryssrädslan" som behöver förändras, för med det kulturarvet kommer vår relation till Ryssland aldrig att förbättras. Vad det innebär, är den reformerade sättet att framställa Ryssland i läroämnen, böcker och traditioner, vilket förenklat framställs som ondskefulla och maktgiriga ärkefiender från öst. Jag menar inte att Ryssland har varit rumsrena i historien och jag försvarar inte heller Putins handlingar, men det är ett viktig steg mot rätt riktning i framtiden att ändra vår gamla syn på "ryssen".

/ Kristoffer Schygge

Uppskyltat kulturarv

Bergkvara är ett samhälle vid kusten i sydöstra Småland som utsetts till Riksintresse på grund av sin sjöfartshistoria, samhället räknas till en av landets äldsta handelsplatser och skeppsbyggeriorter.

Detta uppmärksammas på flera ställen i det lilla samhället, med skyltar på historiskt viktiga platser som inte enbart hade med sjöfart att göra utan även marknadsplatser eller butiker. Men det är inte länsstyrelsen som satt upp dessa tvåspråkiga skyltar, inte heller kommunen. Utan den lokala samhällsföreningen i samarbete med den lokala hembygdsföreningen.

Eftersom att hembygdsföreningen är med i framtagandet av informationsskyltar och historien om orten så tänker jag såklart att det stämmer, dem ska man kunna lita på. Eller? Är det en lokalpatriotisk vinkling av informationen som förmedlas? Hade länsstyrelsens text varit bättre?

Det är en ganska kortfattad historia som ges på skyltarna, tillsammans med en bild från ”storhetstiden”, då Bergkvara låg på topp. Jag tycker nog att det är en bra idé att uppmärksamma det förflutna på detta enkla sätt, för dem som är intresserade eller bara råkar gå förbi.

Jag tänker att det bland annat är hembygdsföreningars uppgift att lyfta fram och uppmärksamma de detaljer i bygdens förflutna som är positiva och av intresse för nuvarande invånare samt besökande. Kanske är detta ett exempel som fler orter, stora som små, kan ta efter? Istället för en besvärlig broschyr som tappas bort så finns skylten på plats när man passerar platsen. Så klart i samråd med eventuella markägare.  

Så här kan det ser ut när man kommunicerar ett kulturarv!

Hej!
Är ny på denna blogg. Ville nu bara ge tips om en konferens, som borde vara relevant för kursen Kulturarv & Kommunikation...
Varma hälsningar!
Leif (Stille)

Call for Papers: 

The Protection of Cultural Artefacts in War

Stockholm Centre for the Ethics of War and Peace and the Open University

Langholmen Hotel, Stockholm

13 – 14 June, 2016

The recent and ongoing conflicts in the Middle East – most notably in Syria and Iraq, but also elsewhere – have wreaked havoc on some of the world’s most important cultural sites and artefacts. This workshop aims to shed light on three central questions. First, why does cultural heritage matter? Second, how ought military forces to weigh the value of cultural sites and objects in their strategic deliberations? Third, is it permissible to use military force specifically to protect aspects of cultural heritage? In particular, is it permissible to defend these goods at the risk of endangering soldiers’ lives, and – given our limited resources – at the risk of failing to protect lives?

This workshop will bring together philosophers, archaeologists, and international lawyers in an attempt to answer these and other questions. It is the first of a series of events aimed at developing robust theoretical accounts of cultural heritage within the context of the ethics of war. Subsequent events will directly engage with NGOs, military practitioners, and policymakers. We invite the submission of papers of no more than 7000 words, suitable for delivery in no more than 45 minutes. Attendance at the conference is free, including meals, but please note that the authors of submitted papers are responsible for their own travel and accommodation. Papers should be submitted to stockholmcentre@gmail.com no later than Friday the 8th of April. More information is available on SCEWP’s websitehere.

-----------------------------------

Professor Helen Frowe (www.helenfrowe.weebly.com)
Director, Stockholm Centre for the Ethics of War and Peace
Wallenberg Academy Research Fellow,

Department of Philosophy, Stockholm University, SE-10691, Stockholm, Sweden

helen.frowe@philosophy.su.se

Nytt liv i kulturarvsbloggen!

Nu har det varit tyst här ett tag igen, men ny kurs nya tag! Denna vecka startar 2016 års upplaga av kursen "kulturarv och kommunikation" vid Linnéuniversitetet i Kalmar, där denna blogg sedan några år tillbaks används som en del i kursen. Under de närmsta 10 veckorna kommer här att myllra av kloka tankar och reflektioner från Linnéuniversitetets kulturarvsstudenter :) Häng med!

/Ludvig, kursansvarig och huvudlärare den här gången

Förbudsskylt med tilläggshot, foto Ludvig Papmehl-Dufay