fredag 29 maj 2015

Kultur, kulturarv och grupptillhörighet

Av Anna Forsén

Jag har tänkt en hel del på hur kulturarv på olika sätt både kan förena men också utesluta människor på olika sätt. Den första tanken som jag tror dyker upp hos många när dessa frågor kommer på tal är hur nyinflyttade i Sverige ställer sig till det som ibland kallas vårt gemensamma kulturarv. För det första är själva begreppet gemensamt kulturarv en väldigt svårdefinierad företeelse med väldigt många bottnar och betydelser. Jag tror att den har en unik personlig innebörd för var och en av oss, såväl i grupp som individuellt.

Det finns mycket att säga om hur olika grupper i samhället ställs emot varandra beroende på faktorer som nationalitet, klass, kön, sexuell läggning, religion och även kanske lite ”ytligare” saker som intresse och kulturella referenser. Jag tänker att alla grupper har sin egen kultur och därmed sitt eget kulturarv. Denna utbildning har lärt mig att kulturarv är ett större begrepp än vad det kanske verkar som för en oinsatt. Begreppet innefattar inte bara urgamla lagskyddade fornlämningar och arkeologiska artefakter utan kan även inkludera nutidens kulturella yttringar som till exempel den senaste topplistemusiken. Man kan faktiskt säga att allt som vi människor gör och har gjort genom alla tider är kulturella yttringar, men givetvis kan inte allt av det bli kända kulturarv för framtida generationer.

Självklart stärker den ”egna” kulturen en grupps gemenskap och existens och i den större skalan finns många exempel på hur kulturarv och historia används för att stärka en nations eller ett folkslags existensberättigande, ur ett rent politiskt perspektiv. Det är ju något som sker hela tiden runt om i världen och så alltid har gjort, i både lugnare och mer våldsamma former (och ibland under väldigt blodiga former, känner jag att jag måste tillägga).

Men det finns också enormt många exempel på hur man med dessa argument uteslutit andra nationer och folkgrupper genom historien och det vet vi ju alla väldigt väl. Dock sker dessa processer i alla skalor i samhället, ända ner på föreningsnivå och jag tror många av oss även har sett det ske i klassrummen. Det är ingen enkel sak att komma in i en ny grupp helt ovetandes om gruppkulturen som där råder och det är inte heller alltid särskilt enkelt att i en grupp acceptera en nykomling som representerar en för den okänd kultur från första början.

Vad jag här vill komma fram till med dessa kanske smått filosofiska resonemang är att såväl den nyinflyttade invandraren som den nya eleven i klassen kan känna ett liknande utanförskap och rädsla inför en kultur de inte känner till. Och lika är det för gruppen de kommer till, oavsett det är invånarna i det nya landet eller de nya klasskamraterna. Främlingsrädsla behöver med andra ord inte bara gälla etnicitet.

Sedan gäller det att besluta sig för huruvida man ska acceptera och välkomna den nya okända kulturen, stänga den ute eller rentav försöka motverka den med våld. Men det är ett beslut på personlig nivå som var och en av oss måste fatta själva.

1 kommentar:

  1. Hej!
    Jag sökte på Kulturbloggar på nätet och fick upp din blogg. Tyckte att den var så intressant att jag lagt upp en länk till din blogg från min historieblogg på internetadressen www.samiskhistorieblogg.wordpress.com.

    Skriver själv om samisk historia från ett samiskt perspektiv. Även ett så pass ”objektiv” ämne som historia ligger mycket i betraktarens ögon.

    Förhoppningsvis får du mer besök via min länk.

    Själv har jag lagt upp en RSS-prenumeration på dina kommande blogginlägg.

    Lars-Nila Lasko
    www.lasko.mobi

    SvaraRadera