tisdag 3 mars 2015

Tidsresor - en satsning för framtiden.

I min barndom tog jag del i det utbud av Tidsresor som erbjöds av Kalmar Länsmuseum, i skrivandet stund är minnesbilden lite suddig men det rörde sig om medeltid och brödbakning. Nu står jag istället på andra sidan och betraktar fenomenet Tidsresor men en lite kritisk blick.
Ebbe Westergrens tillvägagångssätt för att arbeta med Tidsresor är en utarbetad medtod som enligt mig tar fasta på många viktiga aspekter. Bland annat vikten av att det är en lokal händelse och plats som skapar en scen för Tidsresan.

Den värld vi lever i är global och vi får till oss den via många olika medier, det är lätt att i alla fall skriftligen sätta sin in i situationer och historia på andra platser. Men i Tidsresan ges du som deltagare nyckeln till en annan värld. Ex. att få stiga in i vardagslivet för bruksarbetare på 1800 - talet eller laga mat enligt medeltida modell kan ge perspektiv på ens egna historia och lokalsamhälle. I de yngre åldrarna kan själva upplevelsen vara nog, att vara på en häftig plats och göra aktiviteter du aldrig testa på tidigare. Men för äldre skolungdomar och vuxna kan en mer komplex Tidsresa göras. Värderingar och intriger kring lokala händelser skapar debatt som kan kopplas samman med nutiden.

Jag ser mig mycket positiv till detta sätt att bedriva pedagogisk verksamhet, det är ett verktyg för museer att nå ut på nya arenor och samarbete med skolor. Detta är något jag skulle kunna se mig själv  arbeta med i framtiden!

Frågan är dock om museum hunnit med utvecklingen, Tidsrese-konceptet kräver mycket förarbete men också att kunna leverera i själva utförandet. Finns all den pedagogisk personal som museum skulle behöva för att aktivt kunna nå ut och möta skolor och andra grupper i närsamhället? En snabb titt på personalstyrkan på Kulturparken Småland och Kalmar Länsmuseum visar att i Växjö finns det tre anställda jämfört med elva anställda i Kalmar när det kommer till pedagogisk verksamhet. Alltså har olika museum helt olika förutsättningar men kanske också prioriterade områden.

Jag tror att i framtiden är det just Tidsresor och liknande pedagogisk verksamhet som museum bör ägna sig åt, att hänga med den tekniska och digitala utvecklingen är självklart av stort vikt men en fysisk upplevelse, på en historisk plats med utbildad personal är svårt att tävla med. Insikten att människor som levde för femtio, hundra, femhundra år sedan levde liv precis som vi.

Detta var mitt första inlägg på bloggen, känns spännande!

Klart slut!
/Ellen


6 kommentarer:

  1. När jag gick på lågstadiet var vår klass också på en tidsresa. Jag minns att vi gick in på en gård och där fanns massa utklädda människor. Kvinnorna hade långa kjolar, förkläden och schaletter på huvudet och männen hade stora skjortor och svarta byxor. Där satt b.la en kvinna och kärnade mjölk och en man i svart hatt satt och slipade en lie på en sten. Vi fick testa på att äta mat ur träskålar med träsked och jag minns jag var lite skeptisk till att äta ”gammal” mat. Fast pinnbröd bakat över öppen eld åt jag, för det hade jag ätit innan för inte alls länge sedan.

    Även fast det är mer än 25 år sedan så minns jag det tydligt, det var som att stiga in i en annan tid. I vilken tidsera vi var i, det vet jag inte men jag förstod att det måste vara väldigt länge sen, kanske när mormor och morfar var små. Jag minns att jag var fascinerad över att de kunde veta vad som hände för så länge sedan. Precis som Westergren skriver i Ozola, så förstår elever att något hänt på riktigt när man får uppleva det själva t.ex. i tidsresor. Då är historien inte längre bara en saga som någon har hittat på, utan det har funnits på riktigt. Att det är ett faktum att man lär sig bättre om man använder flera sinnen tycker jag är mycket tydligt i detta fall. Jag minns inte att vi pratade om historia på lågstadiet, vilket jag förutsätter att vi gjorde men resan i historien med kvinnorna i schaletter och mat som lagades över öppen eld minns jag klart och tydligt.

    SvaraRadera
  2. När jag gick i grundskolan var jag och klassen också på en tidsresa ien hel dag. I vilken tidsresa vi var i minns jag inte. Jag minns att min gamla historia lärare från grundskolan sa att meningen med tidsresa var att förflytta oss i tiden. Att förstå och upplever hur människorna hade då. Vi klädde ut oss, hanterar gamla föremål (eller kopior av sådana), utför arbete och sysslor på gammaldags vis. Det var något nytt och intressant för oss då och väldigt lärorikt.
    Precis som Anita Synnestvedt skriver i ”Dom gör med hjärtat” Kulturarvspedagogikens teori och metod att tidsresor där sinnesintrycken och upplevelserna dominerar gör också att man rör sig i ett vardagsperspektiv samt där frågor som varit osynliga tidigare i förmedlandet av historia blir synligt. Tidsresor gör det möjligt att lära sig om lokal historia. Det gör också att de som deltar får större förståelse för historia och tid.
    Därför håller jag med dig angående att tidsresor och liknande pedagogisk verksamhet som museum bör ägna sig åt.
    Tyvärr finns det problem/kritik med tidsresor som ex hur förhållandena var mellan människor eller hur de tänkte och kände. Anita Synnestvedt tar upp angående kritik är att vi är medvetna att tidsresor förblir en spegling av historien utifrån vår egen tid.

    SvaraRadera
  3. Även jag deltog i en liknande tidsresa under grundskolan, i högstadiet närmare bestämt, så det verkar ju vara att välanvänt fenomen. Jag är inte inte helt säker på exakt vilken tid vis 'reste tillbaka till' men utifrån det jag minns så gissar jag på 1800-tal, kanske tidigt 1900-tal.
    Vi fick i alla fall också tillbringa en dag i dessa roller, med tidsenliga kläder, arbetssysslor, matlagning etc.

    Både när jag läst Time Travels (Ozola) och Dom gör med hjärtat (Synnestvedt) har det dykt upp funderingar kring huruvida vi själva under vår egen tid, dvs 00-, 10-tal och framåt, sysslar med eller kommer att syssla med något som är intressant nog att vilja 'resa tillbaka' till om några hundra år från nu?

    Tanken att det vi gör till vardags idag kommer vara ointressant att se tillbaka till i framtiden kan givetvis bero på att man själv är så pass van vid det. Och det är väl också därför det här konceptet med tidsresor är väldigt intressant eftersom man då verkligen blir medveten om skillnaderna mellan då och nu, inte bara genom att ta del av det genom böcker, film, tv etc. utan genom att faktiskt uppleva det själv. Det är nog trots allt det som lämnar störst avtryck

    SvaraRadera
  4. Bra inlägg Ellen, och kloka kommentarer allihop! Fint att bloggen kommit igång.

    SvaraRadera
  5. Jag gjorde aldrig någon sådan "tidsresa" som i exemplen ovan när jag gick i skolan. Däremot minns jag tydligt att vi under sent lågstadium och tidigt mellanstadium läste om forntiden, vikingatiden och medeltiden och gjorde modeller av bland annat en vikingaby och en medeltidsstad på slöjden som vi sedan ställde ut i skolans aula, om jag inte tar fel. Detta är ungefär 15, 16 år sedan nu.
    Jag håller fullt ut med om att man lär sig genom uppleveler och vad jag tror är särskilt bra för just lite yngre skolbarn är att precis som vi gjorde få göra egna tolkningar av signifikanta detaljer för specifika historiska epoker genom kreativa aktiviteter. Även om det lätt blir historiskt fel (jag minns särskilt att någon ritade till en modern urtavla, visserligen med romerska siffror, på fasaden till ett av medeltidshusen) så lär man sig något och förhoppningsvis får man en viss förståelse för hur det var under andra tider. Det vet jag att jag fick av dessa projekt, och jag har alltid varit historieintresserad.
    Dock kan jag tycka det är lite synd att vi inte också fick göra en "tidsresa" eftersom denna ingång till historien faktiskt blev ganska ytlig med en tydlig uppdelning mellan då och nu och att vi inte kunde uppleva historien som vore vi en del av den. Men jag minns att jag tyckte de här projekten var väldigt roliga och som sagt var så lärde jag mig en hel del av dem.
    Ett lite annorlunda vittnesmål om historiedidaktiska aktiviteter kanske.

    /Anna Forsén

    SvaraRadera
  6. Tycker din reflektion kring den pedagogiska delen är väldigt intressant och hur olika det är från Kalmar till Växjö hur många som är anställda för att faktiskt förmedla kunskapen. Jag tycker själv det känns som en återkommande faktor i samhället vart man lägger resurser och vad man satsar att lägga huvudfokus på. Jag tycker ofta att man kan se, specifikt i en sådan här verksamhet, där det pedagogiska egentligen borde utgöra en stor faktor inte särskilt ofta har så stora satsningar eller investeringar, både finansiellt men också som fokus i verksamheten. Jag håller med dig om att man verkligen kan ifrågasätta, både på grund av variationen mellan olika verksamheter och hur pass mycket museum sektorn (samt andra sektorer och organisationer som arbetare med kunskaps förmedling), egentligen är med i samhällsutvecklingen på 2000-talet. Detta kan man se ganska tydligt att Bodil Pettersson redan upptäckte i sin avhandling under dem första åren på 00-talet, där hon visar på väldigt olika kvalité samt inriktningar på olika samfund och historieförmedlande organisationer. Det är allt från vikingaskepp med kvinnor som seglar för freden till rekonstruerad medeltida och järnålders byar där besökare kan komma leva som man gjorde under den tidsåldern. I sin avhandling drar hon även slutsatsen till att detta b.la beror på hur organisationerna finansieras.

    Frågan är också, som du nämner i ditt blogginlägg, om hur detta egentligen också påverkar utbudet av rekonstruktioner i museum miljö när satsningarna på förmedlare är så olika. Som du med nämner krävs det mycket förarbete och jag kan då själv fundera på hur man får ut ett kvalitativt resultat om arbetsstyrkan är så pass underbemannad. Jag tror detta kan hänga ihop med varför museum, men även andra organisationer som representerar någon form av rekonstruktions förmedling, fortfarande inte riktigt är ikapp med dagens samhälle, både teknologiskt men också på utbildning och förmedlingens nivå. Det är som många andra sektorer i samhället i dag upplever jag, speciellt sådan sektorer där människans roll i verksamheten är det centrala.
    Så mer satsning på dessa sektorer i framtiden skulle jag önska, så att man får ett lite mer kvalitéts tänk och nutidsförmedling än att sitta fast i samma ”dammiga museum” klyscha som jag tror många än i dag förknippar denna verksamhet med.

    SvaraRadera