söndag 28 februari 2010

En kritisk granskning av kulturlandskapet

Jag tänkte spinna vidare på Ludvigs inlägg och försöka hitta lite fler svar på hans initierande fråga: Vad är egentligen ett kulturlandskap? Jag har valt att betrakta kulturlandskapet ur en kritisk synpunkt och framförallt riktat in mig på Matthew Johnsons Ideas of Landscape som vi läste i en tidigare kurs (eftersom jag fortfarande inte fått min kurslitteratur).

Johnson skriver bland annat om den tafonomiska reträtten, som har inneburit ett större medvetande om osäkerheten i (re)konstruktioner och tolkningar av kulturlandskap. Johnson påvisar denna osäkerhet genom att belysa de olika bristerna hos de medel varmed kulturlandskapet (re)konstrueras och tolkas. Detta gäller allt ifrån praktiska verktyg som kartor och flygfoton till allmänna discipliner som historia och arkeologi. Kärnan i problematiseringen ligger i att alla dessa medel är mänskliga konstruktioner och således inte objektiva, utan i allra högsta grad påverkade av sociala, kulturella, politiska, religiösa etc. uppfattningar, idéer och bestämmelser. Vi må tro att vi kan bedöma historien och kulturlandskapen objektivt och vetenskapligt korrekt, men allt är relativt, som Einstein sa, och vår syn på världen är alltid förankrad i våra kulturella och sociala föreställningar om den. Definitioner av kulturlandskapets konstruktion är en konstruktion i sig, en som är föränderlig över tid och beroende av ”definiören” och dennes bakgrund.

Denna osäkerhet och subjektivitet är särskilt viktig att beakta när ett kulturlandskap och dess definition ska kommuniceras, i synnerhet om kommunikatören är en auktoritär figur som utger sig för att sprida kunskap. Kommunikatören, vare sig det är ett museum, ett lärosäte eller en regering, måste vara medveten om sin egen subjektiva roll i definitionen, och hur detta påverkar det som kommuniceras (och hur det kommuniceras). Under Niklas Ammerts föreläsningar har vi talat om olika sorters historiebruk, mer eller mindre medvetna sätt att använda och kommunicera historien. Jag tycker att ett större medvetande om dessa olika brukssätt behövs inte bara hos utövarna utan även hos ”publiken”: såväl sändare som mottagare måste kritiskt tolka det som kommuniceras och alltid komma ihåg den mänskliga faktorn. Det är ett steg mot att undvika stagnation och ensidig historie- och kulturförmedling, samt missbruk av historia och kulturmiljö.


2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Intressant Tzovinar! Ja, precis, det finns inget objektivt! Det finns bara mer eller mindre sanning. Precis som du skriver måste vi, i denna värld av massinformation, alltid ha ett kritsikt förhållningssätt. Och det finns också många böcker som, av läsarna, blivit feltolkade under historiens gång! Tycker att vi hade intressanta diskussioner om hur många som ansåg att vissa rekonstruktioner av det förflutna, näst intill, gränsar till fantasi. Men fantasin kan kanske också leda till nya upptäckter. Om man har för stränga ramar i sina tolkningar, i rädsla för att komma för långt ifrån objektiviteten, hämmas man kanske från att komma vidare i sin forskning. Tycker att konstruktionerna därmed kan vara ganska toleranta, bara man är medveten om vad det finns för "bevis".

    SvaraRadera