Från Kulturmiljöprogrammets besök i Vimmerby

Att leva i en kuliss

Vimmerby är en stad som de flesta säkerligen förknippar med Astrid Lindgren. I denna miljö hämtade hon inspiration till många av sina berättelser och här finner vi också hennes barndomshem Näs. I ”Astrid Lingrens värld” har man skapat olika miljöer från hennes böcker och på Näs har man också möjlighet att få en guidad visning i hennes barndomshem. Många älskar hennes böcker och turism i staden är därför stor.

Med kulturmiljöprogrammet fick vi möjlighet att titta in bakom Vimmerbys kulisser och kunde därmed orientera oss i stadens möjligheter och problematik. Vi fick bland annat träffa Birgitta Bergqvist som är VD för ”Vimmerby Turism & Näringsliv AB”. Besöket vittnade om de boendes, ibland, motsträvighet att bemöta turisternas önskemål. Det är bland annat knappa öppettider i butikerna och det finns inte tillräckligt med restauranger, vilket gör att besökare åker vidare efter dagens sevärdheter.

Efter besöket börjde jag fundera på varför invånarna inte vill möta turisternas önskemål, det gynnar ju alla? Jag kom då att tänka på seminariet med Gunilla Runesson från Gotlands högskola som vi hade om medeltida Gotland. Hon berättade bland annat om möjligheter och problem med Visbys utveckling. Invånarna måste följa många regler om de ville bygga nytt eller bygga ut. Utveckling kunde många gånger förhindras på grund av bevarandesynpunkten. Hon berättade också hur Visby på somrarna "blivit stockholmarnas" och visbyborna måste "fly" för att finna lite lugn och ro. Det har, till stor del, blivit turisternas medeltid. Jag undrar om det är denna rädsla som speglar vimmerbybornas motsträvighet att bemöta turismen?

Det jag upptäckte genom Runessons föreläsning om Gotland och besöket i Vimmerby var att det inte handlar om att kika in bakom kulissen, utan det handlar mer om att man befinner sig i kulissen, att de som bor där lever i en kuliss. Men frågan är, som sagt, om inte alla ha rätt till kulturmiljön som finns bevarad? Det skapas också nya kulturmiljöer som ska passa in i befintliga temat och hur stor talan borde de boende ha i denna fråga? Känner mig lite splittrad i mina åsikter och det skulle därför vara intressant att höra vad ni tycker.

/Sofie Harri

Tidsresan till stenåldern

A pros pros tidsresor. Tyvärr så kunde jag inte delta i tidsresan som genomfördes i kursen Kulturmiljö och kommunikation. Men nu får jag en annan chans.

I morgon ska jag resa till stenåldern. En grundskola i Kalmar ska genomföra resan. Skolan hade ett tidigare samarbete med Kalmar Länsmuseum, men tyvärr så är ekonomin ganska begränsat och man har helt enkelt inte råd att "köpa in" en tidsresa. Trots detta problem vill man gärna fortsätta att förmedla historien till barnen genom en förflyttning av tid och rum; en upplevelse av tiden.

Själv var jag inte involverat i planeringen, och vet knappt hur man tänker om tidsresor.

Det jag vet är :

att dagen ska tillbringas i skogen iklädd i tidsenliga kläder

att det finns olika stationer och

att det ska lagas mat som man gjorde på stenåldern.

Just nu känns det väldigt spännande och se hur man tolka den förflutna tiden och vad det är man vill förmedla till barnen. Vad är det som barnen kommer och berätta om efter resan?

Jag väntar med spänning på morgon dagen.

Kulturmiljö vs tillgänglighet

Projektarbetet ligger bakom oss nu, men just detta arbete har satt igång många tankar hos mig. Min grupp skulle rekommendera en av fyra platser i Kalmar slott för en installation av en hiss.

Frågan som kom upp under arbetet var om bevarandet av en kulturmiljö är viktigare än att göra en kulturmiljö tillgängligt för alla. Frågan som jag ställer mig nu i efterhand är :

Vad förmedla man om bevarandet av kulturmiljön kommer före tillgängligheten?

Jag har inget svar på det, men tycker att det är ett väldigt svårt fråga.

Själv påstå jag att tillgängligheten skulle komma i första hand. Kulturen skulle vara tillgängligt för alla och detta inkludera enligt mig även unika kulturmiljöer som möjligen behöva förstöras till en viss del för att når detta mål.

Dessutom vill jag påstår att ett bevarande av ett kulturmiljö som möjligen inte är tillgänglig för en stor del av befolkningen kan ses som en kuliss. Hur mycket värde kan man se i en miljö som inte eller bara till en liten del används?

Jag skulle uppskatta att få lite reaktioner på detta inlägg!

Kommunicera kulturmiljö i tidningar

Jag tänkte tillbaka på föreläsningen när vi klippte i tidningar och letade kulturmiljö relaterade frågor och bilder i den. Tyckte att man då klippte ut jätte mycket, för att sedan få bevis på att mer fanns att hitta om man grävde djupare.

Så idag fick jag snilleblixten att testa detta moment igen, så jag satte mig ner med sax och började klippa i tidningen.

jag klippte och klippte och tidningen blev nästan som att en förstaklassare hade fått gå bärsärkagång med en sax istället för mig. Och resultatet var lika häpnadsväckande som då, blev jätte mycket ur klippt.

Är intressant hur extremt brett detta ämne är och att det sätter sina spår, stora som små på alla delar av tidningen, det känns nästan som det är en röd tråd.

Renässansbröllop

I helgen var jag på ett renässansbröllop som var en typ av tidsresa då min kusin skulle gifta sig. De flesta hade renässanskläder, vi åt någorlunda mat som man åt då (förutom potatisen som var med i detta fallet) och även renässansmusik spelades för oss utav gruppen “Gravrost“. Vigseln var vid Svartrå kyrka utanför Falkenberg som troligen härstammar från 1100-talet och festen hölls i Axtornahallen en bit ifrån kyrkan som i och för sig inte byggdes förrän 1910-talet och var då ett stålverk. Däremot är platsen utanför Axtornahallen lite speciellt eftersom det är inte långt därifrån som slaget vid Axtorna ägde rum 1565.

Medan jag var där så tänkte jag på vad det är de vill förmedla till gästerna. Mestadels var det historien om "slaget vid Axtorna" som de förmedlade. Det var tex en från Axtorna historiesällskap som berättade om just det slaget och hur det hade gått till för de som var nyfikna. Det fanns även en liten utställning i Axtornahallen med ett fåtal föremål som skulle spegla slaget vid Axtorna. Självklart ville de också förmedla Renässanstiden för oss. Vi fick bland annat lära oss dansa till renässansmusik och hur man betedde sig mot varandra vilket var extremt roligt. Sen inte till att glömma maten, kläderna, musiken med mera som man fick vara med om.

Även om det skulle spegla dåtiden så går det inte att undgå att blanda in lite nutid i det hela också. På kvällen var det disco inne i Axtornahallen med nutida musik. Det kan inte varit lätt att dansa i de renässansklänningarna som en del gjorde, tyvärr hade jag själv ingen renässansklänning på mig.

Ni kan läsa lite mer om det här och även se ett par bilder från bröllopet.

Film som ersättare för sagoberättande

Jag missade tyvärr föreläsningen ”Berättelser i kulturmiljön” men tänkte ändå skriva lite om berättelser, framförallt om sagor. När jag var liten var sagor bland det bästa som fanns. Varje kväll vid läggdags var någon stackars vuxen tvungen att läsa en saga, eller hitta på en egen att berätta. Med tiden blev sagorna färre men filmerna desto fler. Framförallt var det Disneyfilmer som dominerade. Disneys koncept är (eller har varit) att ta en känd saga och ”Disneyfiera” den. På så sätt har sagor från olika länder och kulturer fått nytt liv, både bröderna Grimm-sagor som Askungen, H.C. Andersens Lilla sjöjungfrun, den italienska Pinocchio och till och med Shakespeares Hamlet (Lejonkungen).
Något har gått förlorat i övergången från muntliga berättelser till filmatiserade sagor. Den mänskliga, personliga kontakten, möjligheten till att själv vara med och skapa och ändra berättelsen eller att ställa frågor och den egna kulturella anknytningen. Men mycket har också vunnits. Sagorna har blivit tillgängliga för fler barn, det kulturella utbytet har ökat i och med att man kan ta del av berättelser från olika kulturer och (den animerade) filmens globala uttryck har brutit språk- och läsbarriärer. Genom att vara medveten om nackdelarna och kompensera för dessa och genom att tillvara fördelarna på rätt sätt finns det mycket att vinna på filmen som sagoförmedlare. Samtidigt får man inte glömma att få saker slår en bra saga berättad på ett riktigt bra sätt.

Omvända tidsresor

Tidsresan vi gjorde förra tisdagen var min andra, och så även utvärderingen. Därför kände jag att jag inte ville skriva ännu en utvärdering, utan istället diskutera en ny möjlighet – en slags omvänd tidsresa, där man istället för att ta sig bakåt i tiden reser till en tänkt framtid och får leva så som vi tror att man kommer att leva i framtiden.
Denna bild av framtiden kan vara en mer eller mindre kvalificerad gissning, baserad på erfarenhet av det förflutna och dagens läge. Självklart kan man inte ta väldigt oväntade händelser i beaktelse, men man kan ändå våga sig på att ändra rätt så rejält, för att tidsresan ska få effekt.
Man kan utgå ifrån en eller flera viktiga aktuella frågor. Exempelvis kan man utveckla miljöfrågan och skapa en framtid där vi antingen lyckats ”rädda” jorden eller en där vi inte hann. Eller så kan man fokusera på genusfrågor och skapa en framtid där mannen är det ”det andra könet” och där kvinnan styr världen. Även teknologin och vetenskapen kan inspirera dessa tidsresor.
I arbetet med att planera tidsresorna kan man i högre grad än vid de traditionella tidsresorna göra tidsresenärerna deltagande. Istället för att få en färdig mall att gå efter kan resenärerna själva skapa den miljö som de ska resa till. I synnerhet vid arbete med barn och ungdomar kan själva planerandet i sig ge väldigt mycket. Det kan göra barnen medvetna om deras egen plats i och ansvar för historien och hur de aktivt kan ändra den och skapa framtiden. Det kan ge dem en möjlighet att blicka tillbaka och se vad de kan lära sig av det förgångna – vad ska de undvika att göra i framtiden och vad ska de fortsätta med? Det kan också ge en bild av hur barn idag tänker kring framtiden – är de positiva, negativa eller kanske rentav passiva? Vad tror barnen till exempel om miljöfrågan – kommer vi lyckas omvända de negativa siffrorna eller är det försent?
Jag tror också att dessa tidsresor kan öka engagemanget för samhällsfrågor bland barn och ungdomar, eftersom de på ett väldigt tydligt sätt visar att det vi gör idag formar morgondagen. Att sedan miljön som skapas kan visa sig vara helt felaktig är inte lika viktigt. Precis på samma sätt som de traditionella tidsresorna skapar ett intresse för tiden man rest till och visar att människor i alla tider varit människor kan ”framtidsresorna” skapa engagemang för framtiden och få barnen att bry sig om deras framtida medmänniskor.

Helvetet som kulturmiljö

När jag var hemma över påsken spelade jag och min lillebror ett nytt spel på hans PlayStation 3. Spelet heter Dante’s Inferno och är löst baserad på Den gudomliga komedin av Dante Alighieri, närmare bestämt den första delen, Inferno, det vill säga helvetet. Storyn om Dante och hans Beatrice är helt olik bokens men miljön den utspelar sig i är direkt hämtad ur boken.
Det var rätt så länge sedan jag läste Den gudomliga komedin men jag kommer ändå ihåg rätt så mycket (det är en bok som fastnar). Hela berättelsen är på vers och det finns många, långa, detaljerade beskrivningar av helvetets alla cirklar och dess invånare. Spelet, som har en helt fantastisk grafik, har tagit till vara beskrivningarna och skapat otroliga miljöer som man tar sig igenom, med tillhörande otyg (som man ska döda) och stackars förbannade själar (som man kan välja att straffa eller ge absolution åt).
När jag spelade spelet kom jag ihåg mer och mer av boken och kopplade ihop det med det vi har läst om kulturmiljö det gångna året. Jag är sociologiskt inriktad och har en bred, antropologisk syn på vad kultur och kulturmiljö är, och för mig innefattar kulturmiljö även den immateriella kulturen, såväl de estetiska som exempelvis musik som de sociala som värderingar, normer och religiösa föreställningar.
Det sistnämnda är den aktuella kulturmiljön här. När Dante Alighieri skrev sin gudomliga komedi fanns det mycket som han hittade på själv – exempelvis satte han alla sina fiender och politiska motståndare, även de som fortfarande levde, i helvetets olika cirklar. Men det mesta, framförallt beskrivningarna av helvetets fysiska utformning, var allmänt utbredda, accepterade föreställningar. För medeltidsmänniskan var helvetet, skärselden och himlen lika verkliga platser som hemmet, kyrkan och naturen runtomkring. De trodde verkligen att om man grävde djupt ner skulle man komma till helvetet, och om man tog sig ända till helvetets innersta cirkel – jordens medelpunkt – och fortsatte, skulle man komma ut på andra sidan och kunna klättra upp på skärseldsberget etc.
Om man accepterar att religion och religiösa föreställningar är kulturella företeelser och att beskrivningen av helvetet var en verklig religiös föreställning, innebär det att helvetet kan betraktas som en kulturmiljö. Idag kanske en hotad eller till och med döende kulturmiljö (dock finns det fortfarande många som tror på dessa miljöer), men ändå en kulturmiljö. På Dantes tid och även idag bland religiösa grupper är det också en kulturmiljö som i allra högsta grad dikterar villkoren för människors liv, eftersom man för att undvika att hamna i denna miljö måste göra vissa saker och undvika andra.
Om man behandlar religiösa föreställningar som kulturmiljöer, hur ska man då arbeta med frågor som bevarande, autenticitet, tillgänglighet etc? Svagheten – eller kanske styrkan – med immateriell kultur ligger just i dess immaterialitet. Man kan bygga ett staket kring en staty eller ha stenar i glasmontrar, men man kan inte hindra människor från att sjunga sånger, ha vissa värderingar eller ändra berättelser. Är det på grund av dessa svårigheter som immateriell kultur inte har lyfts fram som kulturmiljö i våra studier? Är det överhuvudtaget vettigt att betrakta den som kulturmiljö?

Fenomenet Fotboll

Den första delen av utställningen ”Fenomenet Fotboll” gör inte resten rättvisa. Det är en förvisso intressant men stel uppvisning av arenan, guldfotbollen och planschen med information om utställningen. När man sedan kommer in och får se planscherna ändras bilden. Här förflyttas man direkt från det yttre till det inre genom att läsa om de känslor som fotbollen ger upphov till och att se hur den individualiseras, exempelvis genom planschen ”Idol – Identitet” som visar en pojke i sitt rum med affischer på väggarna.
När man sedan går längre in och kommer till själva fotbollsplanen med läktarna och korvkiosken är den stela entrén bortglömd och man inser att detta inte är en utställning som kan ska se, utan en som man ska skapa själv – utställningen är beroende av besökarens engagemang. Man kan springa in till rummet märkt ”Klubbarna Spelarna”, dra på sig en fotbollströja, springa ut på planen och faktiskt spela fotboll. Föredrar man att spela fotboll i miniatyrform kan man istället försöka sig på bordsfotbollsspelet. Vill man inte spela alls kan man sätta sig på läktaren och heja på dem som gör det. På väggarna vid läktarna hittar man information och citat samt ett i en fotbollsutställning överraskande moment, nämligen poesi, i form av korta dikter skrivna av Bengt Cidden Andersson. Dessa porträtterar det personliga förhållandet till fotboll som fotbollsälskare kan identifiera sig med och som kan hjälpa den som inte är intresserad att förstå engagemanget.
Runtomkring planen finns fyra olika rum med fokus på fotbollens olika delar. I ”Ursprunget Damerna” kopplas fotbollen och dess betydelse till samhället och historien, samtidigt som damfotbollens början och motsättningar visas upp. På ett sätt är det bra att damfotbollen får ett tydligt fokus, på ett annat är det synd att den separeras från ”den andra” fotbollen, som då per automatik framstår som manlig.
I den ovan nämnda ”Klubbarna Spelarna” finns förutom kläder ett fokus på Kalmar FF och man kan lyssna på flera intervjuer. Vidare kommer man till ”Ungdomarna Ideella krafterna” där man bland annat slås av hur många klubbar det finns bara i Kalmar län. Detta är svårt att koppla med informationen om hur de ideella krafterna måste jobba för att hålla engagemang och framförallt ekonomin igång – om det finns ett sådant intresse och så många klubbar, varför pågår det en kamp för fotbollen?
I ”Supportrarna Arenorna” får man på ett påtagligt vis göra sig bekant med ett väldigt vanligt, idag nästan oskiljaktigt inslag i fotbollen, nämligen dryckes- och pubkulturen. Att inte ha med en bar i en utställning om fotboll skulle varit rätt så konstigt och en kompromiss med utställningens autenticitet, men samtidigt kan man fråga sig om man verkligen bör visa upp den delen då många av besökarna är barn – och om man väljer att visa upp den, hur ska man då förhålla sig till den? Fördömande eller accepterande? Eller kanske neutralt ?
Utställningens starkaste sida – möjligheten till engagemang – blir också dess svaghet i de fyra rummen runtomkring planen. Det mesta av informationen finns där, men besökaren har inte i lika hög grad möjlighet att aktivt delta. Detta kan, speciellt när besökarna är barn eller ungdomar, innebära att alltför mycket fokus sätts på ”lekdelen” och alltför lite på informationsdelen. Där tror jag att det är viktigt för en guide att ”plocka upp” intresset genom att leda barnen/ungdomarna genom rummen, utveckla informationen med berättelser och ge utrymme för frågor och egna berättelser.
Sammanfattningsvis är ”Fenomenet Fotboll” en engagerande och ovanlig utställning, där besökaren har möjlighet att aktivt delta genom att spela, läsa och höra. Det man som utställare bör ta vara på är dels de etiska frågorna kring bland annat damfotbollens åtskillnad och alkoholfrågan, dels risken för att informationen går förlorad för de som enbart leker sig igenom utställningen.

funderingar om finland-svenkan språkkultur

jag tycker att det är stor skillnad men den finland-svenskan kultur mot den riks- svenskan det är stora skillnader men den största är svenska språket i sverige har påverkat på invandrarna och har i sverige har man massor av moderna engelska ord och sätter svenska uttal på orden och där emot i finland har inte så stor invandring och vi är ett minoritet språk som kommer från svenskan från sverige och sen dess från 1809 till 1917 hörde vi till ryssland och från 1917 och framåt har vi varit självständiga.i finland är det ca 6 % som har svenska som modersmål och vi är stolta över att vi är finland- svenskar.vi har massor av ord som är svenska men har glömt bort i sverige.tack för ni tar tid för att läsa den.

Stenmurar

Idag har jag varit hos morsan och rensat buskar och sly som växt ikring hennes ängar, före detta läsåret tänkte man mest att det var ett onödigt ont arbete att rensa så mycket vid stenmurarna även på utsidan mot vägen och i den/mellan, medan idag fick jag en tanke som inte har varit så påflugen innan. Att det gör en väldig skillnad på "skönheten", det är så mycket finare ute på gårdarna som lägger ner ett bra arbete på att synliggöra kulturarvet, även ifall det är en så pass vanlig sak som stenmurar, tycker det är bra att man kan få bidrag på att göra detta då det visar att det är en viktig sak att göra och är som en slags klapp på axeln även från staten, samt att det även ger bönder en liten ekonomisk anledning av att lägga ner denna extra tid på att snygga upp ett område lite och inte bara en helt obetald arbetsinsats, som i deras ögon kanske känns som "vardagsmat" och inte något betydande.

Även fast vi i vårat fall gör detta för att det är finare samt att hon har för små ängar för att söka bidraget, kan jag förstå om man tycker att det är en onödig sak att göra, särskilt om man har stora områden så blir det säkerligen ganska tidskrävande men att det även finns flera saker som har högre prioritet ute på fält och ängar som tar sin arbetstid.

Tankar inför projektarbetet

Det är väldigt intressant att läsa om allas tankar kring tidsresan. Tyvärr så kunde jag inte delta men jag har scenariot framför ögonen när jag ser bilderna och läser de olika inläggen.


Nu ska studentera i ramen av ett projektarbete presentera en plats för en tänkt målgrupp.
Jag tycker det är ett väldigt spännande projekt där man kan utforska hur krävande ett sådant projektarbete är.
När jag valde min plats hade jag egentligen i stort sätt klart för mig hur jag vill presentera min plats och varför, men det jag glömmde var målgruppens ålder och intressen. Hur berör man? Hur kontextulisera man platsen och dess historia med nutiden och gruppens erfarenheter?
Vilken roll vill jag intar och varför just den rollen? Hur blir gruppen till aktiva deltagarna som kan ser sig själv i sammanhanget? Hur gör jag historien begripligt?
Just nu har jag inga svar för det som jag kan vara nöjd med, men jag tycker att det är en spännande process att hittar svaren för sig själv för att sedan bestämma sig i vilken form man presentera projektet.
Jag är nyfiken på allas presentationer.

att gå i tidsresa

jag tycker att gå in i en tidsresa så borde man ha minst en hel dag på sig.man skulle vara på ett ställe som inte man hör inte moderna ljud.man skulle kunna bygga upp ett litet samhälle, som har allt.man skulle också äta tids enligt mat och man skulle kunna sova där också.men det största problemet det kostar mera än det smakar.så vi skall lära oss att altting är inte föregivet som vi har i dags samhälle och allt i överflöd med råvaror och födda.kanske vi kan lära oss att hushålla med råvaror och så vidare.

Signing off...

Tidsresan till Kvarnholmen och klapphuset år 1904 fick mig att tänka på ett par saker. Hur viktiga museipersonalen är i att driva dialogen och få deltagarna att vilja "gå in" i spelet. Deras engagemang tillsammans med kläderna och omgivningen är verkligen nödvändigt för att det ska fungera. Ned och jag pratade om detta efteråt att det påminner om lumpen på så sätt att man kastas in i en ny miljö med nya förutsättningar i ett slags låtsasscenario. Hierarkin år 1904 och i lumpen påminner också om varandra.
Omgivningen på Kattrumpan var väl inte optimal, jag kunde känna att den moderna omgivningen ibland gjorde sig påmind. Även om den inte påverkade så var man medveten om den. Vi fick en mycket bra inblick hur en tidsresa går till och hur man driver handlingen framåt genom att personer kommer förbi och att frågor som var viktiga tas upp på ett naturligt sätt i tidsresan. Det bästa tycker jag hade varit om vi kunde fått följa med på en tidresa med en skolklass. Och framförallt få vara med om den efterföljande diskussionen. Kanske ett tips till nästa års kurs.
Jag tror att tidsresans potential, kanske framförallt i skolan är stor. Att få kultur och praktik in mer i utbildningen tror jag är viktigt både för elevernas förståelse och för de elever som har lättare att lära genom praktisk upplevelse. Den lokala platsens betydelse för identitetsskapande, den ökade gemenskap som klassen upplever och inte minst magin och äventyret i en tidsresa som sätter fantasin i rullning. Att man utgår från elevernas frågor och funderingar när man sätter ihop en tidsresa tror jag också är viktigt. För vi vill ju att de ska reflektera över sig själva, sin plats och vart de är på väg. Som Paolo Freire sa: "vi ska inte överföra fostran till eleven utan provocera till självbestämning".