Kulturmiljö i tiden

En film säger mer än tusen ord. Se den och reflektera!




Ludvig, KLM/LNU

diskussion med vänner

Hade en diskussion med några vänner nu i helgen, visst dom var väll lite smått alkoholpåverkade, men samtalet var i grunden ganska intressant. Dom började ifrågasätta varför så mycket av kulturmiljön ska bevaras då det är en sån liten del av befolkningen som besöker platserna och på många sätt inte är intresserade, även att jag råkade nämna att det är dom som oftast indirekt betalar för kulturmiljön genom statliga bidrag gav dom extra krut.

Efter en stunds diskuterande blev det svårt, är förvånansvärt svårt att förklara vikten i kulturmiljöns betydelse både ur intressesynpunkt och ekonomisynpunkt och finns dessutom, i alla fall inte i min mening ett enkelt och korrekt svar på frågan. Visst är känslan att besöka en betydelsefull och unik plats extremt givande, men en skriven text om platsen i sitt historiska perspektiv är många gånger som även nämnts på föreläsning, nästan lika givande och man känner sig mer delaktig i händelsen som många gånger är det unika med platsen, att man nästan känner att man besökt den vid händelsen istället för att bara se en kvarvarande rest. Då behövs inte platsen för att göra en historia verklig.

Att platserna sedan behöver bidragen för att klara sig är ju knappast på pluskontot, då det kan avspegla sig i att dom inte drar in tillräckligt genom besökare eftersom intresset inte är tillräckligt högt. Själv tycker jag att det är självklart att det ska finnas bidrag, eftersom kulturmiljön ska vara billig, gärna gratis att besöka, så även fall den inte drar in nått vidare med pengar så kan den ha många som besöker den. Eftersom kulturmiljön ska vara allas och att då alla ska ha tillgång till den, även dom med litet kapital. Försökte även förklara att för varje person platsen lockar, en mer person kommer till trakten och förhoppningsvis handlar i kringområdet och på så sätt stödjer platsen alla i samhället.

Vännerna fortsatte fråga varför kulturmiljön är viktig att bevara med jämna mellanrum. Men som jag nämnde innan i texten, sa jag att jag inte tycker frågan är så enkel utan varje unik plats har sin viktiga del i historien och finns unika anledningar för bevarande för den unika platsen, att man inte kan säga att all kulturmiljö är dålig och inte ska bevaras, eftersom platsens värde oftast inte kommer förens man själv står där, ser och tar till sig den..

radioaktivt avfall, fara för framtiden?

Efter föreläsningen om hur vi ska kommunicera om var kärnbränslet har grävts ner, kommit till samma slutsats som Mattias är inne på, att det är helt omöjligt att förmedla vetskapen till folk så långt in i framtiden.

Exempelvis om vi skulle göra det till en ”vandringsberättelse” generation till generation, som nämndes på föreläsningen i så långa tidsperioder skulle det lätt bli ord som ändrades från en generation till en annan, som sedan blev helt annorlunda meningar vilket i det långa loppet blir en helt fel berättelse med exempelvis sagoväsen som tar rollen som ”faran” istället för kärnbränslet. Finns ju många exempel på vandringsberättelser som spårar ur/överdrivs bara efter ett antal år.

Om man medvetet bygger hinder, skyltar med fara och bygger monument blir det som en dragningsmagnet, i alla fall om man tittar historiskt sett. Om en plats skyltar med livsfara och medvetet har gjort hinder för inkräktare är det oftast en betydande plats med mycket historiskt och ekonomiskt värdefulla saker och på så sätt en given plats för utgrävningar. Och kommer därför enligt mig bara locka istället för att avskräcka.

Idéerna om att hålla stora arkiv med fakta om kärnavfallet på olika språk låter som den bästa idén, men den förutsätter ju att vi kan tyda något av språken om så lång tid, språken förändras kraftigt idag, då olika språk utbyter uttryck och förändrar orden lite som man vill. Om man tittar på hieroglyferna som länge var ett mysterium förutsatte det att man hittade rosettestenen, men även med denna sten, som skrevs även på grekiska, var det svårt att förstå språket. Hieroglyferna utvecklades inte avsevärt förens precis i slutet av Egyptens era, då den blev stärkt influerad av grekiska. Om man idag exempelvis tittar på en svensk text som är ett par hundra år gammal, är den redan då ganska svår att läsa och trenden att ändra språket med nya ord och uttryck har ökat avsevärt senaste 100 åren och nu även med internet.

Så om detta arkivhållande ska fungera krävs det att den ständigt uppdateras, men skulle tro att det lätt blir att något annat prioriteras, att inte denna fråga uppdateringsfråga känns så behövlig för tillfället, tills den har glömts.

Är troligen bäst att platserna glöms bort, är ju dessa platser som har klarat sig bäst att förbli oupptäckta.

Vi kan ju redan idag bygga saker som känner av radioaktivitet, lär bara bli mer och mer avancerat i framtiden. Så även om platsen hittas om låt säga 5.000 år, som är ungefär samma tid det tagit att komma från hjulet till samhället vi lever idag, så chansen är stor att dom vet innan dom ens börjat utgrävningen vad som finns där nere. Så egentligen tror jag inte att vi behöver förmedla i så lång tid, men om det mot förmodan blir tvunget så ser jag chanserna som väldigt små.

Hann inte skriva förra veckan, så gjorde det nu istället. Bättre sent än aldrig hoppas jag.

Svarsinlägg till "Här finns mjukglass, och lite kultur på köpet..."

Jag kommenterade först Mattias inlägg nedan, men det blev alltför långt för en kommentar så här kommer det i inläggsform istället:

Mattias skriver "...ser man den här bilden utan vetskap vilka personerna är och i vilket sammanhang de befinner sig så betyder den ingenting. Med kunskap däremot så får den en enorm betydelse och kraft". Jag håller inte med. Det finns många tavlor och bilder som säger oss väldigt mycket trots att vi inte riktigt vet vem/vilka den föreställer eller vilket sammanhanget är. Även "påhittad" konst, där de porträtterade enbart har funnits i konstnärens fantasi innan de målats, kan beröra oss och säga oss mycket. Kunskap om en bild eller ett konstverk kan definitivt berika upplevelsen av att se den, men det är inte en förutsättning för att kunna ta till sig varken bilden i sig eller budskapet den vill förmedla.

Det är säkert inte Mattias avsikt, men det finns en klang av elitism eller "exklusivism" i det tankesätt han lägger fram, ett tankesätt som är väldigt vanligt bland konstnärer själva, nämligen att "vanligt folk" inte kan ta till sig konst förrän de lärs eller informeras om hur de ska göra. Jag gick jazzlinjen på gymnasiet, och bland såväl lärare som mina klasskamrater fanns en stark övertygelse om att "den breda allmänheten" inte förstår jazz, att den är för komplicerad, och att de enda som verkligen kan förstå den är de som antingen utövar den själva eller åtminstone har (djup) kunskap om den.

Detta tankesätt kom jag också i kontakt med när jag skulle skriva min essä i kursen om kulturell politik. Jag skrev om fin- och masskultur, och där fanns mycket av den kritik som Mattias lägger fram mot kapitalismens expansion och hur den påverkar vårt bruk av kultur och kulturmiljö.

Jag tror att denna kritik kommer av ett trångt synsätt på hur kultur bör brukas. Olika människor har olika värden när det kommer till kultur och hur det ska brukas, och sättet att bruka kultur är en kulturform i sig. Jag tycker inte att man kan påstå att ett sätt att bruka kultur är bättre än ett annat, eftersom alla sätt är uttryck för mänsklig kreativitet. En jazzmusiker med enorm kunskap om jazzens historia som spelar jazz själv gör egentligen samma sak som en tonåring som väljer låtar efter hur bra beat de har utan att bry sig om text eller artist: hon brukar kultur på ett sätt som är meningsfullt för just henne och som stämmer överens med hennes livsstil och värderingar.

Att vi idag brukar kultur och kulturmiljö på ett "kapitalistiskt sätt" behöver alltså inte vara något negativt, utan bara ett naturligt uttryck för vår tid, vår livsstil och våra värderingar.

Det blev lite rörigt, jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Historia i människors liv - människors liv i historien

Under Cecilia Trenters föreläsning fick vi en liten uppgift. Vi skulle skriva ner den för oss viktigaste händelsen i mänsklighetens historia. Min första instinkt var att skriva "2 augusti 1989", det vill säga mitt födelsedatum. Med det menade jag inte att jag skulle vara det viktigaste som skett i världshistorien, utan att min födelse för mig är det viktigaste, eftersom den (självklart) är förutsättningen för min existens. Dock kändes det lite väl narcissistiskt, så jag skrev "Big Bang" istället.

När Cecilia sedan berättade om den unga kvinnan som hade skrivit "dagen jag kom till Sverige" önskade jag att jag hade följt min första instinkt, eftersom jag förstod att den faktiskt inte var egotrippad utan korrekt. Varje enskild människas födelse måste ju vara den viktigaste händelsen för henne/honom, eftersom vi utan den inte kan ta del av någon annan historisk händelse. Alla andra historiska händelser, även sådana så stora som Big Bang, blir sekundära eftersom förutsättningen för deras existens är den att det föds människor som kan skapa och minnas historia (eller göra kvalificerade gissningar om historien, som i fallet med Big Bang).

Jag blev förvånad då Cecilia berättade att människor blir bättre på att förstå sin egen roll i historien allteftersom de blir äldre. Jag hade trott att det var tvärtom. Dels på grund av människans psykologiska utveckling, som går från en egocentrerad fokus på det egna jaget i barn- och ungdomsåren, till en mer anpassad hänsyn och förståelse för andra människor och en större helhetssyn. Och dels på grund av generationsskillnader i uppfattning av historien. Min generation har fått med sig individualismen och den demokratiska fokusen på "den lilla människan" med modersmjölken. I vår historieutbildning har också mer fokus på individen och de lägre samhällsklasserna införts. Därför torde dagens ungdomar ha en mer positiv syn på sin egen roll i historien, medan de äldre generationerna, som växt upp i mer "bundna" samhällen där det egna jaget ofta fått anpassas och "tryckas ner" till förmån för samhället, torde ha det omvända.

Det bästa vore självklart dock om alla, unga som gamla, fick en större förståelse för den viktiga roll som alla människor spelar i historien. Jag tror att detta uppnås bäst genom att ännu mer fokus sätts på individen i historieutbildningen, men framförallt genom att historia införlivas i människors vardagsliv och att människor får förståelse för att historia inte bara är ett skolämne om vad forna tiders kungar gjorde, utan i allra högsta grad något som skapas och återskapas varje sekund av varje människas liv.

tankar om skogen som kulturarv

jag sitter och tänker om skogen har nån kultur här i vår moderna tid,man kan ju tänka vad skogen kan ge till exempel bär,svamp ved och så vidare,skogen har ju mångfald av djur också.skogen skyddar oss mot extrema kalla vintrar,vindar och golfströmmen hjälper också till.skogen har gett arbetsplaster till sågarna i norr och i södra har gett ved till glasindustrin.när sverige var en stormakt planterade man ekar till då varade svenska flottan,de skogarna kallades till kungaskogar i folk mun.jag älskar att gå i skogen och se på mångfalden som skogen kan ge.kan vi vill lära oss att vi lånar skogen och våra barn ärver den.jag tycker att skogen är en helt underbar kulturarv.till sist vill jag citera min morfar sa om skogen "ha skogen som en vän inte som en fiende då har du en mäktig fiende" och " av ett träd får du miljoner tändstickor men en tändstickor kan förstöra miljoner träd".

Här finns mjukglass, och lite kultur på köpet....

Jag hade den här veckan tänkt skriva om ett berömt foto av ett rockband. Utifrån det hade jag tänkt skriva om bilden i ett kulturmiljöperspektiv men också ur detta återges i musiken. Jag väntar fortfarande på tillåtelse att använda bilden av fotografen och eftersom bilden är en förutsättning för att texten ska fungera så får jag väl avvakta.

En reflektion man kan göra är att ser man den här bilden utan vetskap vilka personerna är och i vilket sammanhang de befinner sig så betyder den ingenting. Med kunskap däremot så får den en enorm betydelse och kraft. Så är det väl med all konst antar jag och det här för in mig på en tanke om just kunskapens betydelse och vikt för att vi ska kunna ta till oss konst och kultur.


Jag menar att när vi ska kommunicera kulturmiljö så får vi inte falla i fällan där vi bara hjälper människor att fylla på sitt kulturella kapital i rent identitet eller statussyfte utan att vi även måste står upp för några högre värden än bara en attraktiv förmedling. Bodil Petersson skriver i sin bok " Föreställningar om det förflutna" att det finns en orealistisk strävan efter den sanna kunskapen när man ska göra rekonstruktioner och att vi underskattar människors förmåga att genomskåda tingen. Detta är säkert sant men jag undrar ändå vart gränsen går? Om vi nu är en del av den kulturella ekonomin så förutsätter ju den ständig utveckling och expansion av nya marknader/kunder enligt kapitalismens grundprinciper om det ständiga tvånget till expansion. Vad händer då med de värden vi vill visa upp t.e.x vid en fornborg eller ett museum?
Vi måste vara försiktiga när vi "förpackar" kulturmiljön så att vi inte förlorar de värden och den kunskap vi vill att människor ska kunna ta till sig. Jag skulle själv inte vilja stå på ett museum iklädd en Indiana Joneshatt vid en mjukglassmaskin för att försöka "smyga" in lite kultur hos besökarna.


Nu åker vi med det kapitalistiska tåget och vart det för oss vet vi väl inte riktigt, men det kommer att ske på kapitalistiskta synsätt och villkor. Är detta till fördel för kultursektorn? För att uttrycka mig diplomatiskt, jag är inte övertygad.......
Kulturproppen från 1974 kom tillbaka...allt är förlåtet! Eller?
Många av oss på programmet kommer kanske jobba med förmedling och kommunikation av kulturmiljö i den kulturella ekonomin i framtiden. Hur ser ni på saken?

Tänkande innan en resa

Nu sitter jag sent här med väskor packade för att åka till Kanarieröarna i spanien och tänker hur min syn av stället har ändrats efter att nu gått 1 termin o lite till på Kulturmiljöprogrammet.
Så det jag kommer göra förutom att sola o bada är att kolla efter saker som har med kultur att göra för det har detta programmet gjort för mig redan den har öppnat upp mina ögon för olika sorts kulture och gett mig ett mycket större intresse för det med.

Journalistik

Under övningen på tisdagen diskuterade vi bland annat relationen mellan journalistik och vetenskap samt spänningarna som finns där emellan. Det känns för mig ganska självklart att syftena är helt olika men samtidigt tror jag att det finns en möjlighet från vetenskapens sida att använda sig av journalistikens syften för att nå ut med information så länge som det finns en medvetenhet om vilken målgrupp som kommer att nås och vilka syften den aktuella medians utsände har. Det första, och kanske självklara, valet är tidsskrifter som berör det ämnet som skall förmedlas, problemet med det är att man då endast når en målgrupp som redan besitter ett intresse i ämnet och som med stor sannolikhet hade fått nys om informationen ändå.

Det jag tänker på är att det borde gå att locka journalister till ett ämnet genom andra mer uppseendeväckande händelser eller liknande under forskningens gång och på så sätt ”smyga” in den informationen man vill förmedla i en eventuell artikel. Jag är medveten om att det här kan ses som ett väldigt manipulativt och kanske till och med omoraliskt sätt att nå ut med information men samtidigt kanske också ett sätt ut nå ut via kanaler som tidigare varit otillgängliga.

Jag ser gärna en diskussion kring det här, vad tycker ni?

Långsiktig kommunikation

Jag har tänkt på gästföreläsningen i måndags, då Erik Setzman tog upp de olika åtgärder man tänkt sig vidta för att informera om platsen för använt kärnbränsle. De flesta idéerna tycktes mig vara kortsiktiga, det handlade oftast om direktkommunikation, riktad mot en okunnig mottagare, som exempelvis skyltar.

Jag kom att tänka på hur information om fara verkar finnas självklart bland människor. Alltifrån kunskapen om att eld bränner till att rökning är farligt för hälsan är utbredd och något som man inte ens reflekterar över. Denna kunskap får man genom erfarenhet (till exempel genom att sätta handen på en varm platta på spisen) men också genom information som präntas in gång på gång, i skolan, av föräldrarna och samhället i stort.

Så måste även kunskapen om kärnbränslet spridas, tror jag. Det räcker inte med att sätta upp skyltar eller informera yrkespersoner; informationen måste finnas inom utbildningen (kanske som en obligatorisk del av geografiundervisningen - på dessa platser i världen är farligt kärnbränsle nedgrävt), hemma och i samhället. Det måste präntas in i människors medvetande och spridas kontinuerligt. Det finns ju muntliga berättelser som överlevt flera sekel, för att inte säga millennium, för att de ständigt återupplivats och förts vidare. Om vi kan bevara exempelvis skapelseberättelser med primitiva kommunikationsmetoder borde vi också kunna bevara "faroberättelser" med de avancerade kommunikations- och informationsmedel vi har idag.

Att kommunicera......

Under föreläsningen ”Hur man kommunicera naturvetenskap” kom många frågeställningar upp om rätt kommunikation. Det grundläggande om hur man kommunicerar ett ämne verkar väldigt självklart, alltså att man frågar sig vem man vill nå, vilken media känns mest attraktiv i sammanhanget och vilket syfte man har. I mina ögon verkar det som en självklarhet att man reflekterar dessa frågor innan man börjar fundera på vad speciellt man vill informera om och hur.
Under veckan hittade jag en bok på biblioteket som heter ”Arkeologins Framtid” som är skriven i essäform av olika skribenter som arbetar som arkeologer, forskare, politiker och kulturskribenter. Boken är ett resultat av det åttonde arkeologimötet som hölls i Lund och som var arrangerat av Svenska Arkeologiska Samfundet Den börjar med ett kapitel som heter Framtidens stora berättelser, där man försöker förklara hur den stora berättelsen hänger ihop med den lilla berättelsen och varför båda är viktiga för att kunna tolka historien.
Just den här boken visar mycket tydligt till vem den är riktad, genom vilken media man vill vidarebefordra informationen och syftet är också klart.
Jag tror att använder sig av den tekniken när man vill nå människor med samma intresse är ganska enkelt. För att uttrycker det väldigt enkelt ”Alla vet vad man pratar om, man behöver inga stora förklaringar, alla är nöjda och kan föra en diskussion kring det”.
Nu tillbaka till föreläsningen. Vi fick se några exempel som visade att trots att det finns mycket välutbildade anställda på de stora myndigheterna som ger ut information till allmänheten så har den informationen stora kommunikationsbrister. En förklaring kan vara att det är helt enkelt svårt att sänka sin egen nivå så lågt att alla kan förstå. En annan bristfällighet är att man presenterar regler för allmänheten men man glömmer bort att förklara varför eller hur. Det är en alldeles värdefull ingrediens för allmänheten att se betydelsen i informationen.
En citat från föreläsningen är att kunskapen finns, men den når inte ut.
Jag hoppas att vi som läser till kulturvetare kommer att kunna hantera båda sorters kommunikation, den som riktar sig mot proffessioner i våra och angränsande ämnen och den som riktar sig mot allmänheten.

Att kommunicera det förflutna

Har alltid älskat att läsa! Genom läsning av fiktion med en historisk bakgrund kan man få möjlighet att, genom en annan persons ögon, träda in en helt ny, främmande värld. I den främmande världen kan man erbjudas en ökad förståelse för andra tiders kulturer; hur dom levde och hur de såg på olika saker. Man kan inte känna hur det känns att gå på en sandstrand eller känna doften av tång om man inte varit med om det, men att läsa romaner är så hudnära, man kan komma. Att förstå vår historia skänker inte bara kunskap och förståelse om den tiden vi läser om, utan också för ens egen tid och för framtiden.

I den senaste historiska romanen jag läste av Elisabet Memert "Ödets hav" fick jag ”tillträde” till medeltida Gotland. Jag fick följa fiktionfiguren Auroras kamp genom livet som bestod av krig, farsot och ett allmänt tufft liv för kvinnor. Oavsett vilken tid vi kommer i från, finns det många erfarenheter som vi alla har gemensamma som exempelvis födelse, kärlek och död. På grund av denna gemenskap kan vi identifiera oss med bokens karaktärer och därmed lättare uppleva deras miljö. Att man kan lära sig av något som man finner otroligt roande, gör också att man lättare kommer ihåg vad man läst.

Håller med om det Eva Queckfeldt skriver i "Historien är nu", om läsandet av historiska romaner: ”Det kan väcka ett intresse som kan leda till mer. Låt oss kalla det lockbete eller en aptitretare. Det är inte dåligt, det är oftast högst smakligt – men det är långt ifrån allt.” Efter att jag läst en historisk roman, blir jag alltid nyfiken på vad som står i faktaböcker om den aktuella tidsperioden. Man får, som sagt, en mersmak som leder till mer information.

Håller också med Queckfeldt om att det skulle vara positivt om man fick läsa historiska romaner i flera ämnen i undervisningssyfte. Samtidigt belyser hon att genom läsning av historiska romaner, faller inte pusselbitar i rätt kronologisk ordning. Att man alltså inte lär sig historien i rätt ordning. Undrar egentligen vad hon menar, det är klart att man kan läsa historiska romaner i en kronologisk ordning om man vill. Undrar vidare varför läsningen måste ske i rätt ordning? Kan man inte se en sammanhängande historia ändå?

Under skrivandets gång kommer jag att tänka på hur långt vi ändå har kommit. Läsningen av romaner sågs ju, för inte allt så länge sedan, som väldigt farligt. För mycket läsning ansågs till och med, speciellt för kvinnor, vara dödligt. Nu tillhör romaner, i alla fall i svenskämnet, den akademiska diskursen. Diskussionen om romanens betydelse för förståelse och inlevelse är på framfart. Vi har, som sagt, verkligen kommit en bit på vägen…

/Sofie Harri

tala om framtiden om radioaktiv avfall

jag tänkte hur vi kan varna om våra framtida generationer om tusen år,kanske vi har haft en istid.det är inte så lätt att tänka så långt i framtiden men vi måste ta vårt ansvar.jag tänker skall man skriva ner det eller rita ner det.det kan hända alla språk som tals nu är het utdött,skall vi göra symboler som varna dem för radioaktiv avfall men är det samma symboler samma som vi har?de påstår att 50 år är det löst,men 50 år går väldigt fort.det är inte så lätt uppgift de har att tänka på.det skulle vara lättare om man hade en kristallkula för att se in i framtiden.det är lättare se att bakåt än framtiden.för att vi har fakta om förr och vi kan gissa till hur framtiden men visa saker har vi tagit med oss från förflutna,

tala om framtiden

Kan man kommunicera fara i 100.000 år?

Idag står vi med stora mängder radioaktivt avfall som vi ska tar hand om genom att gräva ner det i enorma bergrum. Detta tycker jag säger någonting om den tid då kärnkraften utvecklades. Man hade en enorm framtidstro och ville skapa atombomber (även Sverige) och senare billig energi. Hur avfallet skulle tas om hand brydde man sig inte så mycket om, det kanske framtidens ingenjörer skulle kunna lösa eller så dumpade man det helt enkelt i havet. Sverige har dumpat 10 ton radioaktivt avfall i Östersjön under 1950-talet. Och innan dess förvarades det här http://www.bunker.nu/Atomsopor%20Myttingen.htm. Idag med en stark miljörörelse och med ökad journalistisk bevakning skulle detta aldrig kunna ske... eller?


Nu när vi har bestämt att avfallet ska grävas ner, hur ska vi då kommunicera detta till kommande generationer i 100.000år? Borde vi inte ha haft detta klart för oss innan vi började producera kärnkraft? Och om vi ansåg att detta inte var möjligt, borde vi då inte ha sökt andra lösningar på energiproblemet?
Min åsikt är att det är omöjligt att kommunicera så långt in i framtiden. Osäkerheten om hur framtida samhällen kommer att se ut och fungera men även istider, krig , och naturkatastrofer gör att osäkerheten blir för stor.

Om vi ska kommunicera direkt från nu till en generation i en avlägsen framtid, så förutsätter detta att människorna då fortfarande tänker som vi gör nu och att informationen inte feltolkas. Jag tror det är bättre att informationen utvecklas med människorna i generation efter generation. Tänkbara risker med att överföra informationen från generation till generation skulle kunna vara den nyfikenhet det väcker med en plats som man inte får besöka, och att själva innebörden av meddelandet suddas ut. Men ett ständigt medvetande om faran och platsen skulle också kunna öppna för en framtida lösning där människorna då kanske uppfunnit nya metoder för att oskadliggöra det radioaktiva avfallet.
Här kommer mina mer eller mindre fantasifulla förslag på möjlig kommunikation som bygger på att alla i samhället ska vara medvetna om faran.

1. Alla ska läsa om detta i skolan. Man skapar ett medvetande.

2. Området ska belysas med laser från satelliter i rymden. Istider och naturkatastrofer spelar ingen roll strålen kommer markera platsen. Livslängden är dock bara 10 år på en satellit och stora kostnader givetvis.

3. Med hänvisning till Cato d.ä och hans berömda avslutningar på sina tal i den romerska senaten, så ska exempelvis en svensk statsminister alltid avsluta sina tal med: För övrigt anser jag att vad vi än gör, gräv för guds skull inte utanför Forsmark :)

Den uppenbara svagheten med dessa förslag är att de förutsätter att våra politiska system och teknik förblir någorlunda intakta över 100.000 år, vilket kanske faller på sin egen orimlighet. Jag tror alltså inte att detta är möjligt men jag tror givetvis på att vi måste försöka.