torsdag 16 april 2015

Ta med mig på en resa till förr

Tiden läker alla sår men den lagar inga borgar. Det krävs inte mycket för att betrakta kulturarvet som något levande. Det föds/byggs, det växer upp/expanderar, det finner sin plats/används, har sin fyrtioårskris/ombyggnation och dör/demoleras. Kommunikationen förändras beroende på vem som besitter det. Med en borg kanske en medeltidskung sökte uppvisa kraft och auktoritet medan en renässansfurste ville visa sin begivenhet för konst och bildning. Dåtiden talar till oss inte bara genom krönikor och dagböcker utan ger också kulturarvet ett fysiskt uttryck, dåtiden projicerar värden direkt på landskapet för oss att ta del av. Men värden är inte satta i sten och vad som en gång försökte inge känslor av makt och rikedom är idag tolkat på ett annat sätt.

När vi, i nutid, håller platsen i besittning så dömer vi den efter våra värden. Vi talar om platsen med ett annat språk och vi ser på den med andra ögon. Men om platsen finns kvar någorlunda intakt så kan vi kanske förskjuta våra värden och låta platsen åberopa sina. Genom att insupa atmosfären, kan vi skapa en supraledande koppling till det förflutna? Kan vi uppnå den effekten genom en tidsresa eller en av Niklas Hillboms ciceron-guidningar? Eller är platsen så rubbad ur tiden att det förflutna trängs undan? Frågan jag vill komma till i detta är: i brist på en tidsmaskin, finns det ett substitut vi kan använda?

Men vad händer när vi inte ens har rummet kvar? Om vi istället för Kalmar slott hade en hög med mossiga stenar som vid Ismantorps borg eller Sandby borg skulle vi kunna kommunicera med dåtiden på samma sätt? Har vi ens en möjlighet att känna en koppling till dåtiden utan rummet? Kan en död plats åkalla en aura som omsluter oss? Om platsen inte kan klara av det är det värt för en guide eller historiker att ens försöka?

Är det istället så att vi kan prata om rummets förgänglighet? Kan vi prata om kulturarvets livscykel för andra? Kan vi engagera nya i kulturarvet genom att prata om dess liv och död? Kanske är det snarare att ett kulturarvs död är att anta en annan mening för oss. Kommunikationsmöjligheterna förändras med platsens skick och behov där vi finner andra vägar att tala om kulturarv. Kanske är det så att genom an livfull beskrivning av ett dött kulturarv så kan vi resa till tidpunkten för kulturarvets död och göra ett ställningstagande där.

3 kommentarer:

  1. Jag personligen kan få den där speciella känslan av historia eller hur man ska beskriva det även på platser där det inte finns så mycket spår kvar av det som har varit, då även rummet har försvunnit som du skriver. För mig räcker vetskapen att det en gång för länge sedan har levt människor på just den platsen där jag står. Dock kan jag absolut hålla med om att denna känslan blir mycket starkare när det finns något stort kvar från historien att titta på.

    SvaraRadera
  2. Ja den fysiska platsen och kulturmiljön speglar värden och upplevelser med tydligt skilda innehåll. Och som du Sam nämner här är Kalmar Slott ett exempel på väldigt olika kulturarvs-förhållanden och uttryck med en historia av bl a en långt tid av krig, förfall och som fängelse med vidriga omständigheter. Och med tanke på slottets betydelse idag som en folklig och levande plats och kulturmiljö, så är det svårt att föreställa sig detta tidigare makabra förfall och hemska fängelserum. Och kulturmiljön och platsen blir ju som sagt formad som ett uttryck för sin tid med allt vad det kan innebära.

    SvaraRadera
  3. Ju mindre finns kvar av byggnad desto mindre tycks inverka folk, för bär inte riktigt samma klara själ, och stolthet. Glöms ganska snabbt bort på ett sätt, något som svårt väcka upp igen. Enligt vissa säger finns aura kring de platser, andra anser inte existera. Vilket gör svårare att sån plaster som inte har egentlig rum får få besökare, så förhoppningen är virtuella kunna hjälpa dessa platser.

    SvaraRadera