torsdag 16 april 2015

Babels torn

I takt med tidens förändringar så har våra möjligheter att kommunicera kulturarv utökats. Böcker, radio, filmer, TV-serier och spel är några av de medier som kan kommunicera kulturarvet till oss och har makten att förflytta oss genom tid och rum till inte bara platser utan hela epoker. Påverkar detta experters sätt att kommunicera? Öppnar det upp nya målgrupper?

Ny teknik har inneburit en viss demokratisering i informationsspridning men det är tyvärr ett tveeggat svärd. Aldrig förr har det varit så lätt att sprida desinformation och aldrig förr har det varit så lätt att vinkla det för egennyttiga ändamål. Vi kan se historieintresserade och hembygdsföreningar som vill dela med sig och lära av varandra. Men vi kan också se extrema politiska rörelser som vill vrida och vinkla allt för sina egna ändamål. Vad är experternas roll i denna miljö? Hur kan de bidra till en öppen kommunikation utan att det de säger förvrängs? Kan kulturarvet självt styra över kommunikationen på något sätt?

Genom dokumentärer får experter ofta komma till tals och dela med sig av sin kunskap till den TV-tittande publiken. De har möjlighet att förklara och utbilda. Men när en dokumentär om fornborgar i Sverige på TV1 står emot den internationella kanalen History och dokumentärserien Ancient Aliens: vilken får flest tittare, och därmed störst genomslagskraft? Problemet med att kommunicera kulturarv i detta nya landskap är konkurrens. Vem som helst kan delge sin egen uppfattning utan att behöva gå igenom någon form av granskning och utan att vara påläst. Kanske är detta ett problem av vår tid. Kanske är det ett problem med tanke på tekniken.

Ska vi se det ur en mer positiv vinkel så har experter och lekmän tillgång till en rikedom av information som aldrig varit möjlig innan. En ruin i Indonesien kan upptäckas av en arkeolog i Brasilien genom Google Earth. Den Anglosaxiska krönikan kan läsas direkt via internet av en expert på engelsk historia i Mocambique. Möjligheterna för kommunikation tycks oändliga. Men använder vi de möjligheterna som finns på rätt sätt? Är det lämpligt att göra filmer om svåra kulturarv som exempelvis Gulaglägren? Skulle det vara intressant att göra ett spel om stenåldersboplatser i Svealand? Vad är ens ”rätt sätt”?

Kanske viktigast att tänka på är vems röst som blir hörd genom dessa nya medier. Är det kvacksalvarna eller välgörarna? Är det opportunisten eller den passionerade? Källkritiken för kommunikationen är viktigare än någonsin. Hur säkerställer vi den? Ett av de nationella kulturpolitiska målet är ett levande kulturarv som används. Frågan jag ställer mig där är i så fall: spelar allt detta någon roll? Kulturarvet används trots allt.

4 kommentarer:

  1. Google-träff nr 1 är i regel Wikipedia vad man än söker på. Tack och lov har Wikipedia som regel att återge vetenskapens konsensus i sina artiklar. Dessutom tenderar knasuppfattningar om kulturarvet att ha rätt kort livslängd. De flesta dör med sina uppfinnare.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att dessa nya tekniker och metoder att kommunicera kulturarv som genom film, spel med mera, kommer bli större än dom flesta andra metoder. Då man kan känna sig interaktiv när man upplever en berättelse.

    SvaraRadera
  3. Måste säga att det är ett mycket intressant fenomen den här expanderande nyhetsspridningen som bara mer och mer verkar få fyr, speciellt via sociala medier. Jag känner själv, även som infödd med internet och tekniken att jag är väldigt otekniskt samt otrendig kring mycket saker som pågår i den här intressanta världen (märker det bara på mina syskon som är yngre att det har mer koll än mig). Sen såklart hänger det väl också ihop med ett visst intresse för hur mycket energi och tid man lägger på det. Men även jag som icke pionjär på området får emellanåt ordentliga skrattanfall när något som kallas för Storkens nyheter på Facebook rapporterar nya rönn och forskning som skapar svallvågor över hela Facebook land och halva dess befolkning repostar.

    Där kan man verkligen börja fundera på vad som de senaste åren hänt med källkritiskt tänkande samt eget förnuft kring nyheters sannolikhet. Även om jag som dem flesta andra 90-talister vuxit upp med internet sen låg/mellanstadium, så är vi som generation ändå till viss del mer vana vid ett samhälle där man fortfarande fick lära sig att leta upp information i böcker. Eller vid de tillfällen då en dator faktiskt användes under lektionstid för att söka information, och man inte alltid kunde nå alla websidor man ville på grund av ett underbart segt modem. Därför är det för mig ganska fascinerade hur speciellt vi som vuxit upp i ett sådant samhälle (där internet och kommunikationsteknik fortfarande var under utveckling) faktiskt sprider ex Storkens nyheter som trovärdig information. I många fall upplever jag att den här typen av nyheter får lika stor trovärdighet och spridning som ex en artikel från Dagens nyheter eller någon vetenskapligt baserad forskar hemsida. Å andra sidan som du nämner i ditt inlägg så har det ju också medfört en revolution av informations tillgänglighet som tidigare begränsat människor. Överlag tycker jag själv att det mycket handlar om att vi måste börja tänka mer kritiskt igen och inte svälja allt vi matas med via news feed och liknande. Så sett tror jag att man till viss del kan minska spridning av ex Storkens propaganda. Men det är ju också svårt med tanke på att artiklar och information på nätet ibland är väldigt väl uppbyggda, vilket gör det svårt att kunna lista ut om nyheten är av trovärdighet. Det är en fin balansgång.












    SvaraRadera
  4. Grymt kul att läsa! Jag ger mig på att försöka hitta något positivt i denna digitala globalisering av kulturarvet. Kan det vara så att dagens unga, om än mer än mig egen generation 90-talisterna, lär sig att kritisk granska det som möter dem på internet? Jag tror att de på ett annat vis har med sig redan ifrån början att inte lita på enstaka källor utan att ge sig ut och gallra sig igenom internets oändliga ogräsrabatt. Om vi tänker oss att det tänket också genomsyrar historieundervisningen, museibesöket, rollspelandet och datorspelandet öppnas ny möjligheter. Att ständigt våga ifrågasätta historieskrivandet, att lära sig se vem som skrivit den och varför. Jag vill tro att det kan bli en konsekvens av dagens klimat på internet, men risken är att jag målar upp en önskedröm.

    SvaraRadera