måndag 6 april 2015

En dos av kulturarvet



När jag satt och funderade över målgrupper som museum riktar sig till i allmänhet eller i samband med olika utställningar så kom jag över en av artiklarna som står på lässchemat den här veckan. ”Kulturarv som samhällsdialog”. Här kommer dem bland annat in på medelklassen som står för de medborgare i samhället som har det bra ställt. Livet är liksom lite ”lagom” behagligt. Gustafsson & Karlsson antyder att medelklassen redan har uppfyllt sina basala behov och söker efter ett existentiellt meningsskapande i tillvaron. De kallar bruket av kulturarv för en ”lyxkonsumtion”. Är kulturarvet verkligen ”lyxigt” då? Något man unnar sig en bra dag eller till och med en bra vecka? Vi har varit inne på det här med att kultur kan kosta mycket pengar och blir därför inte tillgängligt för alla i samhället. På Kalmar läns museum så kostar ett inträde för en vuxen cirka 80 kr och vid högsäsong 100 kr. Om man är en stor familj så får man räkna med att betala en relativt stor summa beroende på vad man har för inkomst. Då kom jag bland annat in på prioriteringar där någon med lite pengar kanske inte kan prioritera kultur eller ens känner ett ”behov” av det eftersom att hen kanske är sjuk eller fattig och inte har uppfyllt de basala behoven ännu. Hur når man då ut till dessa människor? Jag vet att det numera finns ett samarbete mellan kultur och friskvård som går under samlingsnamnet ”Kulit”. De blandar friskvård med kultur. Här ligger ett holistiskt fokus på kultur som alltså ska bidra med hälsa. Eftersom att ett utbud finns så måste det även finnas en efterfrågan på marknaden. Sjuka människor behöver också kultur och det finns därute med förutsättningen att man har en slant över. 

Måste allt kosta då? Kanske vet man inte vad man behöver förrän man så att säga blivit utsatt för det och på så sätt utvecklar mersmak för det. Genom att bli utsatt av kulturarv i form av byggnader, monument eller till och med historiska tidsresor i skolan så får vi en möjlighet att bygga upp ett historia intresse. Mitt är kanske annorlunda än ditt! Kulturarv får därmed ett immateriellt värde för en individ i motsats till ett materiellt som till exempel produkter av olika slag. Vi väljer att aktivt ta del av historia men vi blir också exponerade av det ofrivilligt. Jag kan gå förbi en vacker byggnad varje dag utan att veta vad det är som är så speciellt med den mer än att den är vacker att titta på. Men skulle jag börja läsa på om den så skulle massor av spännande fakta komma fram. Jag vet inte direkt om jag skulle kalla det ”lyxigt” som Gustafsson & Karlsson benämner det i sin artikel men däremot tycker jag att kulturarvet sätter en guldklimp i tillvaron. Vare sig vi är fattiga, sjuka eller ovilliga att ta del av kulturarvet av diverse anledningar så har vi inget val. Samhället är präglat av det vart vi än går och alla får en liten dos varje dag. 

Har ni själva dyra kulturvanor?

4 kommentarer:

  1. Roligt att märka att jag delar Karlssons & Gustafssons radikala uppfattning på denna punkt, fastän jag i övrigt brukar vara ytterst oense med dem. Jag skrev i tidskriften Antiquity en gång,

    "Archaeology is after all not useful to anyone in the sense that food and housing and healthcare are useful. The hallmark of good archaeology, instead, is that it is fun. It is chocolate, not potatoes. And if it is not fun, then it is bad archaeology."

    Måste kulturarvet kosta? Ja, om vi inte skall överlåta det helt på ideella insatser som hembygdsföreningar. Om vi inte låter kulturarvet kosta så kommer ingen kunna få jobb som kulturarvskommunikatör.

    SvaraRadera
  2. Det är ju alltid upp till var och en att själv veta och avgöra hur stort intresset för något, t.ex. kulturmiljö i det här fallet, faktiskt är. Sen att artikelförfattarna lägger fram ett resonemang om att svensk medelklass skulle ha ett visst intresse som grundar sig ett syfte att skapa en mening med den egna tillvaron efter att man i övrigt redan uppfyllt "de basala behoven" kan ju faktiskt betraktas som ganska luddigt. Skulle alla som betraktas ingå i en viss klass därför kollektivt få ett intresse för något bara för att man plötsligt ansett att man har tid och pengar över för lite "lyxkonsumtion" som det benämns i artikeln?

    Intresset för något varierar ju från person till person just p.g.a personens egna intressen snarare än klasstillhörighet, hälsa, utbildning eller liknande.
    Även om den ekonomiska situationen sätter vissa förutsättningar för vilka intressen du kan utöva så är det inte givet att plånboken i sin tur väljer dessa intressen åt dig.

    SvaraRadera
  3. Jätteintressant och superviktig fråga! Just tillgängligheten och möjligheten att upptäcka att en är intresserad beror idag i stort på vad du har med dig hemifrån, vilken kultur har prioriterats i din hemmiljö och av din skola? Men i slutänden blir det en situation där ett val måste göras, vad ska jag prioritera?
    Just nu har vi en regering som vill öka tillgängligheten för medborgarna att ta del av kulturarvet, även om de pga det politiks läget kämpar i motvind. Men att dra ned kostnaderna tror jag inte räcker, vi måste hitta nya sätt och vägar att kommunicera på.

    SvaraRadera
  4. Jag tror att klassfrågan är superviktig inom detta området! Det är ett gammalt men djupt rotat tankesätt att pengar och kapital = högre status, och där har det varit samma sak med statusen på olika kulturformer (Opera = finkultur, Graffiti = fulkultur), och jag tror att detta tankesättet hållit i sig än idag trots att det numera finns tillgång till ett bredare och mer kostnadsfria alternativ. Det är detta som jag tror att man måste överbrygga för att kunna nå ut till fler människor, antingen genom att komma på nya sätt att kommunicera, som Ellen skrev, eller att helt enkelt förenkla och dra ner på kostnader för folk. Nackdelen där är ju vad som drar skada av lägre kostnader etc, och det är ju konsekvenser att räkna in.

    SvaraRadera